Inför den tredje söndagen efter påsk lyfter vi vår blick mot de eviga boningarna hemma hos Herren. Vi har fått jubla över Jesu underbara seger över synd, död och djävul och fira hans uppståndelse. Vi har följt honom då han uppenbarade sig för sina lärjungar och hört hur han har omsorg om oss som den gode Herden. Nu vänder vi vår blick mot den salighet som Gud berett åt de sina för att med det himmelska hoppet ge oss kraft att orka med ökenvandringen.
Evangelietexten är hämtad ur Jesu översteprästerliga förbön, Joh 17. Jesus talar där med sin Far om sina lärjungar och kallar dem ”de människor som du tog ut ur världen och gav till mig”. Det här ger oss som Guds folk en särställning bland alla människor, på samma sätt som det gammaltestamentliga gudsfolket var helgat, avskilt, åt Herren. Den särställningen grundar sig inte på något som vi har gjort utan på Guds utkorelse och kallelse. Guds folk förliknas vid en brud, som brudgummen om en kort tid ska hämta för att föras hem till det himmelska bröllopet.
Det här ger oss också ett särskilt ansvar: ”de har hållit fast vid ditt ord”. Det här skiljer kristna från andra människor som inte bryr sig om Guds ord. Det är inte fråga om att vara bättre än andra, för vi är alla syndare och ovärdiga att kallas kristna och därmed av naturen djävulens barn. Det handlar inte bara om att kallas kristen, för det finns många som har ett sken av gudsfruktan, men som inte vill veta av dess kraft. Det handlar om den särskilda relation som en brud har till sin brudgum. Jesus säger: Du är kallad, du är min, jag har köpt dig med mitt blod! Därför vill bruden vara trogen mot sin brudgum, i tålmodig väntan på den dag då han hämtar oss till sin glädje. Därför vill vi hålla fast vid hans ord.
Välsignad vårtid i glädjen över den salighet som Gud har kallat oss till för Jesu skull
