I raden av söndagar som talar till oss allvarligt och rannsakande står vi nu inför den tolfte söndagen efter Trefaldighet med temat ”Våra ord”. I evangelietexten (Matt 12:33–37) skräder Jesus inte sina ord när han beskriver sina åhörare:
Huggormsyngel! Hur skulle ni som är onda kunna säga något gott? Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.

Våra tankar går till ormen i paradiset, djävulen själv, och hur han förledde våra första föräldrar med sina försåtliga och lögnaktiga ord. I sitt samtal med judarna (Joh 8) sade Jesus att de har djävulen till sin far. De ord som kommer av ormen och hans barn är inte goda.

Kan vi då alls hitta något gott i en människa? Kan någon människa bära god frukt, eftersom varje människa är född i synd, alltså med Jesu egna ord huggormsyngel? Kan någon säga ens ett gott ord?

Det finns en människa som har burit god frukt. Jesus var själv syndfri. Han var inte född av djävulen, utan av Gud, samtidigt som han lät sig födas av kvinna och bli människa. Han är det goda trädet som bär god frukt. Han är vinstocken. Och det är förunderligt: han sade om sina lärjungar att de är grenar i den vinstocken (Joh 15). Genom dopet till honom blir vi ympade in i det vinträdet. I hans blod är vår skuld borttagen så att den inte längre kan anklaga. Genom tron på honom har vi fortsatt del i hans helighet och den nya människan som föddes i dopet växer till i hans kraft.

Så påminns vi om hur viktigt det är att söka hans kraft, i Ordet och sakramenten. Det ger oss frimodighet när vi står inför domen. Döpta till honom och genom tron förenade med honom kan vi som i oss själva är onda gå ut och bära god frukt i ord och gärning, sådan frukt som består.