Vi närmar oss allt mer slutet av kyrkoåret. Det är dags för självrannsakan. Denna söndag frågar vi oss hur vi bemöter vår medmänniska, vår arbetskamrat och våra bröder och systrar i tron.

Dagens evangelietext, Matt 18:15–22, innehåller den kända regel som ligger till grund för den process som har kallats kyrkotukt. Jesus ger klara anvisningar för ett handlande i tre steg. Det första är att tala enskilt med den som syndat. Det andra steget är att ta med någon förtrogen, en eller två. Det tredje är att tala med församlingen. Paulus ger oss i Gal 6 anvisningar hur detta ska gå till: i mild ande, i vetskap att också vi är svaga. Om inget av detta hjälper ska syndaren betraktas som en hedning och publikan, dvs. ställas utanför församlingen. Synd och förförelse kan inte tolereras i en kristen församling.

Av ett konkret fall i 1 Kor 5 ser vi tydligt syftet med en sådan process: ”… för att anden ska bli frälst på Herrens dag”. Syftet är inte illvilja, inte hämnd, inte maktdemonstration, utan omtanke om personens eviga salighet och risken för förtappelse. Därför betonar Jesus budet att av hjärtat förlåta den som ödmjukt bekänner sin synd, det som vi ber i femte bönen: Förlåt oss våra skulder, så som ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.

Jesus ger en stark fullmakt åt sin församling: att binda i synd och att lösa från synd. Dessutom ger han tyngd åt sitt löfte om att höra oss när vi ber genom att framhålla att det inte handlar om kraft från mängden av böner, utan om att han är med när två eller tre samlas i hans namn.