Några reflexioner med anledning av aktuella företeelser.

Under de två sista söndagarna i kyrkoåret möts vi av allvarstyngda texter. Också den andra söndagen i advent påminns vi om att Jesu andra ankomst står för dörren. Vi uppmanas till vaksamhet och att vara redo inför den yttersta domen. En hurudan vaksamhet är det som åsyftas?

Jo, visst handlar det om stridsmannens vaksamhet, att se till att inte fienden får herravälde. Vår huvudfiende djävulen har ett mäktigt vapen i synden.  Den är som ett nät som snärjer oss och som vi riskerar att mer och mer trassla in oss i. Att med vett och vilja leva i synd är motsatsen till vaksamhet.

Om Jesus ansåg det vara nödvändigt att för 2000 år sedan tala om vaksamhet så måste det vara minst lika viktigt att han får göra det idag. Vi lever i en tid då allmänhetens syn på synden är en helt annan än den var i Palestina för 2000 sedan. För den tidens judar var det till exempel så självklart att utlevd homosexualitet är synd att Jesus aldrig ens behövde nämna det. Fariséerna och de skriftlärda satt på Mose stol och såg det som sin uppgift att hålla pli på folket. Det gjorde att brott mot Guds bud allmänt igenkändes som synd. Begreppen äktenskapsbryterska och synderska var synonyma av den orsaken att äktenskapsbrott var och är synd. Fariséerna tenderade dock att kalla också sådant för synd som inte var brott mot Guds bud, något som Jesus starkt kland­rar dem för.

Hur ser det ut i vår tid? Vilka utmaningar finns det i vår tid när det gäller att stå på vakt mot synden?

En stor utmaning är att vår tids andliga ledarskap gör sitt yttersta för att omdefiniera synden. Definitionen på synd är för dem inte den bibliska, brott mot Guds lag (1 Joh 3:4), utan istället något i stil med: ”synd är brott mot det vi människor kommit överens om att är okej eller normalt”.

Vår tids människor är minst lika bra som fariséerna att ställa upp människobud, men de har inte fariséernas respekt för Guds helighet. Vår tids människor är inte så upptagna med frågor kring liv efter döden eller den yttersta domen. Nej, livet är här och nu, och gudsriket förverkligas när det blir fred på jorden och när ingen längre behöver vara hungrig. Sådant serveras mer eller mindre inlindat varje söndag från många predikstolar i vårt land. Och det är inte alltid så lätt att avslöja det falska hos den kyrkliga eliten i vår tid. Liksom djävulen förklär sig till en ljusets ängel så förklär sig också hans tjänare till rättfärdighetens tjänare (1 Kor 11:14).

När biskop Björn Vikström säger att det roligaste med hans jobb är att resa omkring i skolor och berätta om Jesus (ÖT och Vbl 17.11.2017) bör vi fråga oss vilken Jesus han avser? Är det Bibelns och trosbekännelsen Jesus Kristus eller en fantasifigur han avser? Och vilket är egentligen budskapet biskopen framför när han talar om denne Jesus, ja vilket är hans evangelium? Det sociala eller det bibliska? Evangeliet om social rättvisa, jämställdhet och tolerans här i tiden, eller evangeliet om syndernas förlåtelse för Kristi skull och om ett evigt liv bortom död och grav?

Visst hjälper oss Jesus i vårt liv här på jorden, det har vi alla erfarenhet av och det har han också lovat göra. Ända till tidens slut. Men låt det stå klart: Om det bara är för detta livet vi har vårt hopp till Kristus, då är vi de ömkligaste av alla människor (1 Kor 15:19).

Hans Ahlskog
Texten ingår i nr 5/2017 av Bibel och Bekännelse, Finlandsupplagan.