Ett hem i din kyrka på jorden… Om bakgrunden för mitt utträde ur den danske folkekirke. Av Henrik West.FörordBakgrunden för detta dokument är en stor personlig sorg och frustration över de kyrkliga förhållandena i vårt land. Det är smärtfyllt att uppleva att den kyrka, som jag döptes in i för 28 år sedan, som jag har förts till söndag efter söndag genom hela min barndom, och som jag genom de senaste drygt 10 åren har tjänat som kantor – att denna kyrka rivs mer och mer sönder, därför att falsk lära och obibliska ordningar får allt större plats. Denna frustration förstärks av de tillstånd som råder i missionsföreningarna: det evangelisk-lutherska medvetandet är starkt försvagat, det klara skiljandet mellan Lag och evangelium i förkunnelsen är under avveckling, och tidigare tiders klara herderöst har ersatts av ett ledarskap, som först och främst försöker famna så brett som möjligt. I denna krissituation är det viktigt att vi försöker att tänka principiellt-teologiskt utifrån Bibel och bekännelse och inte bara praktiskt-pragmatiskt utifrån tidigare generationers val. Dessvärre finns det bland missionsfolk i Norden en utpräglad tendens att man i kyrkofrågan först och främst känner sig bunden av de val som ”hövdingarna” gjorde för mer än 100 år sedan. Därför är det – sett i ljuset av den kris som råder i såväl folkekirken som i missionsföreningarna – hög tid att vi söker klarhet på Bibelns och bekännelsens grund. För min egen del har jag stått i denna ”övervägandeprocess” så länge att tiden är mogen till att väga de många olika argumenten och synvinklarna mot varandra och träffa en avgörelse. Med detta dokument vill jag därför ge en någorlunda kortfattad redogörelse för hur jag ser på situationen, och varför jag har valt att gå ur den danske folkekirke. Dokumentet kan betraktas dels som en personlig ”statusrapport”, dels som en redogörelse för kristna bröder och systrar, och dels som en maning till andra om att allvarligt överväga deras medlemskap i den kyrka som jag nu lämnar. Skulle det vara någon som, efter att ha läst dessa sidor, önskar att ge någon form av respons, så lyssnar jag med glädje till denna och jag ska försöka att svara i mån av tid, krafter och förmåga. Och skulle det vara någon som känner sig manad är välkommen att vidarebefordra dokumentet till andra som kan tänkas ha positivt intresse av att få del i de tankar och överväganden som det rymmer. Hellerup, d. 11. januari 2008
Kyrkans enhetI den apostoliska trosbekännelsen bekänner vi tron på att det finns ”en, helig, allmännelig kyrka”. Likaså heter det i artikel sju i den augsburgska bekännelsen att ”en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid”. Kyrkan är alltså en trosartikel, och det grundläggande i denna artikel är att vi tror att det bara finns en kyrka. När kyrkan är en trosartikel, så betyder det att den inte är identisk med någon synlig, yttre organisation, så som Romarkyrkan hävdar. Kyrkan är nämligen till sitt väsen ”de heligas samfund” (apost. bek.), dvs. ”församlingen av de heliga och sant troende” (augsb. bek. art VIII). Därför är den i egentlig mening dold för våra ögon och otillgänglig för empirisk undersökning, då Gud allena känner våra hjärtan. Samtidigt tror vi att kyrkan träder fram synligt i världen, nämligen där troende människor samlas om Ordets förkunnelse och sakramentens förvaltning. Vi anser dock inte att det finns två kyrkor, en synlig och en osynlig, så som de reformerta menar. Det finns bara en kyrka: Där evangeliet förkunnas rent och sakramenten förvaltas rätt; där ska ingen tvivla utan veta att den enda, heliga, allmänneliga kyrkan är tillstädes. Genom rätt användande av nådemedlen träder kyrkan således fram som en synlig, avgränsad gemenskap av människor som bekänner Jesu namn ”med mun och hand”. Människor, som i liv eller lära förnekar Kristus eller öppet lever i strid med Guds ord, kan däremot inte räknas med till kyrkan. Därför bör vi akta oss för den missuppfattningen att kyrkan till sitt väsen har en rent ”andlig” karaktär, och att den kyrka som ses synligt i denna världen, såväl som medlemskap i denna, har underordnad betydelse. När Paulus talar om kyrkan som Kristi kropp (Rom 12, 1 Kor 10 & 12, Ef, Kol), så är det nämligen inte bara en bild, utan en konkret verklighet han beskriver: Församlingen, alltså de människor som samlas på ett konkret ställe, är Kristi kropp, dvs. de utgör en enhet för att Gud har fogat samman dem till en enhet. Därför ligger det långt från den bibliska läran om kyrkan när några talar om ”den yttre kyrkan” som en rent mänsklig sammanslutning av kristna. I och med tron på Kristus har vi gemenskap med Gud, och just den gemenskapen sätter oss in i gemenskapen med alla andra Kristus-troende. Som aposteln Johannes uttrycker det: ”Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd” (1 Joh. 1:7) Paulus förmanar efesierna till att ”vara ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band” (Ef. 4:3). Härmed säger han två viktiga saker om kyrkans enhet: För det första, att den är en redan föreliggande enhet. Förmaningen går nämligen inte ut på att åstadkomma enhet, utan på att fasthålla den. Fundamentet för kyrkans enhet har redan lagts av Kristus själv, och utanför detta fundament finns ingen sann enhet. För det andra tillkännager Paulus, att kyrkans enhet inte är någon självklarhet. Den är hela tiden hotad till sin existens, liksom tron är det. Därför är kyrkans enhet en sak som alltid bör ligga de troende allvarligt på hjärtat. Man måste nämligen kämpa för dess bevarande. Det är viktigt att vi fasthåller detta dubbla perspektiv: Att kyrkan är en (”en kropp”, Ef. 4:4), för att den bygger på en bestämd grundval (”en Herre, en tro, ett dop”, Ef. 4:5), utanför vilken det inte ges någon kyrka, och att det är Guds vilja att de troende ska sträva efter att denna enhet kommer till synligt uttryck här i världen. Senare i kapitlet nämner Paulus en rad personer som på olika sätt har till uppgift att förkunna Ordet: apostlar, profeter, evangelister och herdar och lärare (v. 11). Dessa personers uppgift är att ”utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son…” (v. 12-13). Härmed sägs det åter flera viktiga saker om kyrkans enhet. För det första, att Ordets tjänst är den mest grundläggande förutsättningen för att kyrkans enhet ska kunna bestå. Kyrkans enhet fasthålls nämligen genom den rena förkunnelsen av Kristi Ord och den rätta förvaltningen av Kristi sakrament. Att etablera kyrklig gemenskap trots oöverensstämmelse i läran, har däremot inget att göra med kyrkans sanna enhet. För det andra förklarar Paulus det som ett överordnat mål för tjänsten med Ordet, att alla de troende når fram till enhet. Genom förkunnelsen ska ett mognande äga rum, som för de troende till gemensam växt i tron. Motsättningen till detta nämner Paulus i det följande: ”Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran…” (v. 14). Motsättningen till sann kyrklig enhet är alltså läromässig förvirring och splittring. Ett sådant tillstånd står i djup motsättning till det mål som Gud har satt för kyrkan i världen: ”Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus” (v. 15). Vägen till sann kyrklig enhet går alltså genom trofast förkunnelse av Guds uppenbarade sanning i Skriften, framburen av kärlek till Gud och den kristne brodern. När Paulus säger ”i kärlek”, betyder det inte att vi ska vara eftergivande i trosläran, så att säga ”hyvla av de värsta kvistarna”, för att undgå strid och splittring – det betyder däremot att förkunnelsen ska vara tillrättalagd så, att den tar hänsyn till den svage brodern och just tar sikte på hans stärkande i tron. Kyrkan träder som nämnt fram synligt i världen som en gemenskap av människor som bekänner Jesu namn med mun och hand. Det grekiska ordet i NT som vi normalt översätter ”att bekänna”, betyder ordagrant ”att säga det samma som”. När man bekänner så talar och handlar man alltså i överensstämmelse med en bestämd instans, nämligen Guds Ord. Jesus sade till Petrus: ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.” (Matt 16:18). Med detta uttalande syftar inte Jesus på Petrus person, som Romarkyrkan felaktigt hävdar, utan däremot på den bekännelse som Petrus nyss har avlagt på hela lärjungaskarans vägnar: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Det är alltså på bekännelsen till Kristus, Hans person, Hans gärning och lära, som kyrkan är grundad. Därför hör det med till kyrkans väsen att den är bekännande. Det betyder att vi bara har biblisk grund för att säga att den sanna kyrkan finns just där vi ser och hör en bekännelse i ord och handling, som stämmer överens med Skriften. Det betyder att även om vi tror att det kan finnas sanna kristna också i kyrkosamfund där det finns falsk lära och falska ordningar, så kan vi inte uppfatta sådana kyrkosamfund som kyrkor i biblisk mening, och vi kan inte heller ha någon kyrklig gemenskap med dem. Det är tankeväckande att Jesus i Matt. 16 fortsätter med att tala om nyckelmakten: ”Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.” Kristus har betrott sitt Ord och sin gärning till kyrkan i så absolut mening att där kyrkan tillsäger syndernas förlåtelse, där är de verkligen också förlåtna, och där kyrkan nekar syndernas förlåtelse, där är de verkligen inte heller förlåtna. Jesus ger själv en mer utförlig vägledning för hur kyrkan ska lösa och binda i Matt. 18:15-20, och Paulus följer upp med sin vägledning i 1 Kor. 5. Det vi i detta sammanhang ska lägga märke till är att kyrkan på dessa ställen förmanas att utstöta dem från sin mitt, som uppenbart talar emot eller lever i strid med Skriftens vägledning och håller fast vid detta. Kyrkans enhet bygger nämligen på sann och enstämmig bekännelse av tron. Därför kan kyrkan inte tåla att någon medvetet handlar i öppen motsättning till Guds Ord och fasthåller sin ståndpunkt, för ”litet surdeg syrar hela degen” (1 Kor. 5:6). Kyrkan är satt till att välsigna det som Guds Ord välsignar, och till att förbanna det som Guds Ord förbannar. När kyrkan tvärtom välsignar det som Guds Ord förbannar, och förbannar det som Guds Ord välsignar, så är den inte längre någon kyrka överhuvudtaget. Därför är det avgörande viktigt att vi som församling slår vakt om den sanna, rena läran. Detta har nämligen evighetsbetydelse. Jesus varnar kraftigt för falska profeter, som ska träda fram i tiden före Hans återkomst. Deras villolära kommer att gripa omkring sig och föra många till avfall, och dessa villolärare ska till och med ”göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda” (Matt. 24:24). Också apostlarna förmanar oss om och om igen att vara på vakt mot falsk lära (Apg. 20:29f; Gal. 1:6-9; Kol. 2:8; 2 Tess. 2:3-12; 1 Tim. 1:3-11; 4:1-5; 2 Tim. 2:14-4,5; 2 Pet. 2:1-3; 1 Joh. 2:18-29; 4:1-6) och hålla oss borta från dem som för en sådan lära (Rom. 16:17f; 1 Kor. 5:9-13; Ef. 5:6-7; 2 Tess. 3:6-14; 2 Tim. 3:5; Tit. 3:9-11; 2 Joh. v. 7-11). Oenighet om evangeliets lära
kan inte tålas i Guds kyrka,
förr eller senare måste det ske en uppgörelse. Yttre
ordningar och fördragsamhet (kärlek till nästan) kan inte
utgöra grund för någon sann enhet, när den läromässiga
enheten är borta. Ansvaret för den splittring som måste
följa, om de falska lärarna inte vill låta tillrättvisa
sig utifrån Guds Ord, ligger ovillkorligen hos villolärarna.
(Jag vill uppmana till att man läser alla de ovannämnda skriftställena.) Den kyrkliga situationenSka vi företa oss en rätt granskning av den kyrkliga situationen måste vi använda denna bibliska lära om kyrkans enhet som måttstock. Även om historiska, organisatoriska och personliga förhållanden kanske väger tungt i vårt medvetande, så måste det alltid vara Skriftens lära om kyrkan som står som högsta domare i denna sak. Först måste vi se på folkekirken och dess förhållande till bekännelsen. Många av folkekirkens försvarare bland de bibeltrogna framhäver förhållandet att folkekirken dock, trots alla fel och brister, fortfarande har en sann, evangelisk bekännelse. Bekännelsegrundvalen är i sin ordning, hävdar man. Här måste vi emellertid uppmärksamma en rad förhållanden som helt sätter detta påstående ur kraft. För det första ska vi komma ihåg att bekännelsen inte är säkrad bara för att man har en skriftligt formulerad grundval, som är i sin ordning. Ska vi bedöma en kyrkas bekännelse måste vi se på allt som sägs och skrivs i förkunnelse, undervisning, själavård, sång osv. När det gäller bekännelsen gör inte NT någon åtskillnad mellan en formellt vedertagen grundval och det praktiska utövandet av denna. För det andra är det nödvändigt att uppmärksamma att den evangelisk-lutherska bekännelsegrundvalen de facto har övergetts i folkekirken i och med underskriften av Leuenberg-konkordien i maj 2001. Detta dokument utgör grunden till en gudstjänstlig gemenskap mellan först och främst lutherska och reformerta kyrkosamfund, men också metodistiska kyrkosamfund är anslutna. Med inträdet i denna gemenskap har man bekänt att den lutherska och den reformerta läran om inte minst sakramenten nu har samma hemortsrätt i folkekirken. Det är milt sagt oroande att anslutningen till Leuenberg-konkordien inte har gett anledning till våldsam protest från teologiska lärare på MF (Menighedsfakultetet i Århus, övers. anm.) och DBI (Dansk Bibel-Institut i Köpenhamn, övers. anm.) och från folk med ledaransvar i missionsföreningarna. För det tredje är det meningslöst att tala om folkekirken som en bekännelsekyrka överhuvudtaget, för varken Skriften eller kyrkans bekännelseskrifter fungerar som norm för vad som förkunnas, lärs, tros, sjungs eller bedes. Tvärtom hyllas prästernas ”förkunnelsefrihet” som ett ideal. Det finns ingen anledning att nämna exempel på vilka hemskheter detta har fört till. För det fjärde måste det i naturlig förlängning av detta också pekas på det förhållandet att kyrkotukten är avskaffad. På grund av kravet om utrymme kan både präst och församling slippa undan med snart sagt vad som helst i båda lära och liv, utan att det får konsekvenser. Folkekirken har utvecklat sig till en serviceinstitution med större fokus på den enskilda medlemmens rättigheter än på sanningen. Konsekvenserna av detta är att läropluralismen har slagit igenom på alla plan i folkekirken, från lekman till biskop. Falsk lära och falska ordningar inte bara tolereras, utan försvaras och uppmuntras, medan motståndarna förmanas att foga sig. Det är dock viktigt att hålla för ögonen att villoläran och obibliska ordningar inte är huvudproblemet. De är egentligen bara följderna av att kyrkans norm (Skriften) inte längre har absolut auktoritet i alla frågor som rör lära och liv. Därför är villigheten till att göra bot och låta vägleda sig utifrån Skriften totalt frånvarande. Sett i ljuset av NT:s förmaning om att inte ha något att göra med villolärarna, blir det således allt svårare att ”manövrera” inom folkekirken som bibeltroende kristen. Som vanlig medlem kan man på intet sätt vara säker på att ha en präst, som rent faktiskt gör det som han i kraft av sitt kall är förpliktigad till, nämligen att förkunna Guds ord rent och driva tillbaka all falsk lära. Många kommer att bli tvungna att resa långt för att komma till en gudstjänst där de kan ha tillit till prästen. Och för de präster som önskar att vara sanna herdar och lärare, reser sig fortsatt fler hinder. Samarbete med kvinnliga och villolärande kollegor är i stort sett oundvikligt, och den villolärande biskopens tillsyn kan man inte fullständigt undandra sig. Slutligen ska också det förhållandet påpekas, att det idag är omöjligt för en kandidat att få ämbete utan att genomgå en ordination, som nödvändigtvis komprometterar vederbörandes teologiska integritet – inte minst gentemot den församling som han sedan skall vara herde och lärare för. Detta är emellertid inte så mycket ordinandens problem, som den kallande församlingens. Om en församling verkligen önskar en präst som står fast på Ordets grund, så bör den aldrig låta honom genomgå den folkkyrkliga ordinationscirkusen. Tvärtom bör den ta saken i egen hand och själv insätta en präst, så som Luther också vägledde församlingar i sin samtid till att göra. (Att en sådan handling aldrig skulle kunna accepteras inom folkekirkens ramar är en annan sak, och underordnad i detta sammanhang.) I förhållande till hela denna problemställning har man pekat på ”Calmeyergate-linjen” som en möjlig väg fram. Den går i all korthet ut på att man avstår från varje frivilligt samarbete med villolärarna. Rekommendationen från ”De åtta” i det gemensamma uttalandet från februari 1998 pekar just i denna riktning. Problemet är bara att denna ”nödordning” endast i ringa grad efterlevs i praktiken, och frågan blir då också stående, om det inte i verkligheten är fullständigt omöjligt att följa denna linje i praktiken i den nuvarande situationen. Det ursprungliga syftet med denna politik var att avskärma sig från en liten minoritet liberalteologer. Idag är situationen däremot att det är de gammaltroende som utgör en liten minoritet. Därför är det idag omöjligt att efterleva den nytestamentliga förmaningen om att inte ha någon gemenskap med villolärarna: En präst kan inte förhindra kvinnliga eller villolärande präster i att ”vakta hans får”, och man är tvungen till att låta villolärande biskopar ordinera ens präster, bara för att nämna ett par problem. Även om många präster kanske känner att de för det mesta klarar att undgå gemenskapen med de kvinnliga prästerna och villolärarna, så är det ett oundvikligt faktum att den nuvarande situationen rymmer allvarliga praktiska och själavårdande problem. I förlängning av detta menar jag att också själva kyrkoordningen bör övervägas. Som fenomen går ordningen helt tillbaka till 300-talet, då kejsare Konstantin upphöjde kristendomen till statsreligion i Romarriket. I dess nuvarande form måste den dock först och främst sägas vara en produkt av den lutherska reformationen. På grund av inte minst den politiska utvecklingen på reformationstiden slutade det med att furstarna kom att stå i spetsen för de lutherska territorialkyrkorna. Luther var nog medveten om att detta inte var någon optimal lösning, men såg ingen annan utväg. Därför argumenterade han för att fursten, inte som furste utan som kristen, skulle stå i spetsen för ledningen av kyrkan. Så länge fursten förmådde hålla dessa saker åtskilda (så han inte missbrukade sin världsliga makt i kyrkligt sammanhang) och verkligen var en bekännande kristen, så kunde denna lösning väl också accepteras. Luther hade dock knappast förutsett att man (som ett resultat av denna nödlösning), från att ha haft en kyrka som orättmässigt hade tillägnat sig världslig makt, skulle få en kyrka som låg fullt och helt i den världsliga maktens händer. Men så gick det. Rätt snabbt blev stat och kyrka fullständigt invävda i varandra, ännu mer än de hade varit före reformationen. Prästerna blev den världsliga överhetens förlängda arm, vilket vi har en kvarleva av i civilregistreringen, som ju fortfarande äger rum i folkekirken. Värre är det dock, att Folketinget med jämna mellanrum har blandat sig i kyrkans angelägenheter. Vi kan här inte minst tänka på att det var folketinget som skapade grundval för införandet av de kvinnliga prästerna. Ett allvarligt problem är också att den stat, som utgör den lagstiftande myndigheten i kyrkan, har infört lagstiftning i samhället, som har Guds Ord emot sig. Här ska bara nämnas ett av de allvarligaste exemplen, nämligen införandet av fri abort. Att en kyrka önskar att vara kyrka för hela folket är inte något problem, tvärtom. Det är det däremot när den önskar att vara det på folkets premisser, och det är just det som vi ser komma till uttryck i folkekirken. Också missionsföreningarnas status, funktion och principiella grundval bör övervägas på nytt. Först vill jag understryka att det är ett faktum, att mitt i den folkkyrkliga krisen, som har varat i omkring 150 år, har många troende i vårt land funnit ett andligt hem i det lokala missionshuset, på några platser och inte minst för IM:arnas del kombinerat med ett större eller mindre engagemang i den lokala folkekirken. Detta har varit en kyrkohistoriskt säregen, men dock på dansk grund särdeles seglivad struktur. Den har verkligen också öppet varit bärare av ett rikt andligt liv, som har varit till stor välsignelse för många troende. Flera förhållanden gör det emellertid nödvändigt att överväga om tiden nu är mogen till att finna nya vägar. Här vill jag inskränka mig till att först och främst peka på det rent principiella, att missionsföreningarnas motto ”i kyrkan, men inte under kyrkan” är djupt problematisk, ja, faktiskt helt oförenlig med kyrkans enhet. Om en grupp inom ett kyrkosamfund etablerar självständig nådemedelsförvaltning utanför det etablerade herde-lärare-ämbetet och tillsyn, så har man per definition trätt ur kyrkosamfundet i fråga. Det är en provokation som inte bör tolereras af något kyrkosamfund. Den uppsplittring av nådemedelsförvaltningen, som kyrka-missionshus-strukturen har medfört, är därför teologiskt sett djupt problematisk – oavsett det rika andliga liv som har kommit till uttryck inom denna ram – för de två påståendena ”i kyrkan” och ”inte under kyrkan” låter sig inte förena. Som Mikkel Vigilius har demonstrerat i sin fil.dr.-avhandling, var de ursprungliga stiftarna av missionsföreningarna i Norden också mer eller mindre medvetna om att de stod på teologiskt sett gungande grund, när de argumenterade för denna ordning, men nöden tvingade dem att välja denna teologiskt tveksamma lösning som den bästa kompromissen i en väckelsetid. Den stående frågan blir om inte tiden i hög grad är mogen till att etablera självständiga församlingar med full nådemedelsförvaltning helt utanför folkekirken. De gamla väckelseledarna var mycket medvetna om att just denna lösning kunde bli nödvändig inom en överskådlig framtid, särskilt om förhållandena i folkekirkerne fortsatt förvärrades. Deras arvtagare har emellertid i alltmer stigande grad förträngt dessa tankar. Det att vara inom folkekirkens ramar har med tiden blivit en helt nödvändig del av ens identitet som ”missionsfolk” (oavsett att många bara ogärna har satt sina ben i denna kyrka). Sammanfattningsvis
ser jag mig tvingad till den konklusionen, att hela denna situation står
i djup motsättning till den lära
om kyrkans enhet som NT talar om: Den grundval som kyrkan är byggd
på undermineras och tillintetgörs av villolära och obibliska
ordningar – och den enhet som skulle bli alltmer befäst mellan
de troende, har ersatts av dess diametrala motsats: Guds församling
slungas och drivs hit och dit av varje lärdomsvind. Men nöden är
dubbel, för vi står inte bara i en läromässig kris,
utan hela ramen kring det kyrkliga livet (kyrka-missionshus-strukturen)
verkar ha gått i konkurs. Den nödlösning som har utgjort
ramen kring så mycket andligt liv har spelat ut sin roll – av
såväl teologiska som samhällsmässiga orsaker. Konsekvenser Mycket i denna genomgång borde säkert fördjupas och andra
viktiga ämnen kunde tas upp. Det som jag här har lyft fram
måste dock vara tillräckligt för att man kan bilda sig
en uppfattning av varför jag har sett mig tvungen att ta det vanskliga
och tunga beslutet att gå ur den danske folkekirke. När jag
har tagit detta beslut, beror det först och främst på nöden
för mitt eget och för mina kristna bröder och systrars
andliga ve och väl. Jag kan varken inför mig själv eller
andra försvara att stanna kvar i folkekirken längre. Vägen framNär jag nu har tagit beslutet om att lämna folkekirken, så känner jag också att jag är skyldig att teckna en bild av det alternativ som jag vill kämpa för. Först och främst må vikten läggas vid en textnära och själavårdande förkunnelse med en sann och klar åtskillnad mellan Lag och evangelium, så att de anfäktade samvetena alltid kan ha en fast och säker tröst i evangeliets tillsägelse om syndernas förlåtelse för Kristi skull allena. Vår tids förkunnelse och undervisning samlar sig däremot i allt högre grad om det som folk själva önskar höra, eller om det som de nyaste teologiska trenderna från andra sidan Atlanten bjuder förkunnarna att tala om. Resultatet är att förkunnelsen har blivit förvärldsligad och lösriven från Skriften. Det kristna innehållet begränsar sig ofta till några få grundsanningar, och djupet och bredden av Skriften kommer sällan till sin rätt på predikstolen. En ensidig förkunnelse av Guds kärlek har dessutom ersatt den klara, bibliska skillnaden mellan Lag och evangelium. Som förkunnare måste vi därför våga att tala mot församlingens och världens önskan om förkunnelsen, och bära fram det bibliska budskapet rent och klart i hela dess fullhet. Och samtidigt med detta måste vi varna för den falska läran, så som också apostlarna gjorde det. Vi ska varna för villolära och falska ordningar, som för Guds folk på avvägar. Vi ska varna för såväl spiritualism som sakramentalism i alla dess former, och inte minst ska vi gå emot det starka karismatiska inflytandet. Alltsammans med syftet att skapa en sann och verklig kyrklig enhet mellan Guds barn. Som den andra huvudpunkten vill jag nämna vidarebefordrandet av den kyrkliga traditionen. Det är en utbredd missuppfattning att medan Romarkyrkan höll fast vid både Skriften och traditionen, så förkastade Luther den kyrkliga traditionen, för att han ville nöja sig med Skriften allena. Det är en snedvriden bild, för det som Luther gjorde var inte att förkasta traditionen i sin helhet, utan han fråntog traditionen dess normerande status och förkastade de delar av traditionen som hade Skriftens ord mot sig – resten behöll han. Att fasthålla den kyrkliga traditionen handlar inte om – som många tror och menar – att man envist håller fast i föråldrade former för dessa formers egen skull, utan däremot om att man är medveten om att man själv står som en liten länk i en lång kedja av kristna ända tillbaka till fornkyrkan, där var generation aktivt har fört vidare och själv varit med om att forma och bearbeta traditionen (liturgi, psalmer, böner, kyrkoåret osv.). Tradition och förnyelse är därför inte motsatser, utan hör olösligt ihop. Den kyrkliga traditionen är bärare av ett rikt andligt arv, som inte bara kan knuffas åt sidan utan att kyrkan blir omätligt mycket fattigare. Det är sant att har vi Skriften, så har vi allt som är nödvändigt till frälsning. Men om vi förkastar traditionen så kommer allt att bero på vår kreativitet och andliga insikt här och nu. Därför ser jag det som en viktig uppgift att föra vidare den kyrkliga traditionen och undervisa om den, så folk kan förstå den, glädja sig över den och själva bli aktiva medbärare av den. I motsats till de tendenser, som gör sig gällande inom stora delar av våra tiders kyrkoliv, där ett förenklat, populariserat och amerikaniserat gudstjänstliv lovprisas, vill jag gärna vara med om att främja en djupare och rikare tradition, som kan bära genom hela livet, eftersom den inte bara har uppstått utifrån en enskild generations påhittighet (eller brist på detsamma), och eftersom den inte är skapad med utgångspunkt i det som vi har lust till och känner är rätt i nuet, utan som tvärtom ”öser vatten från frälsningens källor”. Överhuvudtaget är det mitt hopp att det ska vara möjligt att etablera församlingar, där allt bygger på, springer ut från och samlar sig om Guds Ord. Det är den skatt som kyrkan blivit betrodd med och som den är satt till att föra vidare till kommande generationer. Men ska kyrkan bli bevarad och ska den kunna räcka ut till en värld, som famlar i blindo i mörkret utanför ljuset från Kristus, så förutsätter det att församlingen utgör en trygg och säker bastion. Den måste vara ett växthus för tron och för de troendes gemenskap. Hur nu en sådan fri evangelisk-luthersk kyrka helt konkret ska kunna växa fram, det kan jag inte ge något recept på. Varje enskild måste följa sitt samvete och arbeta på sin plats. Således vill också jag arbeta för att det här, där jag bor, ska kunna skapas ett reellt alternativ till folkekirken. Och så kan vi förhoppningsvis förenas i ett kyrkosamfund – även om det knappast kommer att bli särskilt stort. Till sist vill jag säga med psalmisten att ”om Herren inte bygger huset är arbetarnas möda förgäves” (Ps. 127:1, gl. övers.). Därmed önskar jag understryka att jag inte lever i någon illusion om att jag själv av egen kraft förmår att ”bygga kyrka”. Allena Gud kan skapa ett hem för sitt folk. Därför vill jag lägga över saken på Honom i bön om att Han ska ge visdom, insikt och omdöme till varje enskild av oss, och om att han ska välsigna arbetet.
OBS. Titeln på detta dokument är inspirerat av den norska kyrkobönen, där det lyder en tackbön till Gud, för att han har givit oss »et hjem i din kirke på jorden«. Översättning från danska :
Greta Nilsson, granskning: Ingemar Andersson S:t Johannes Evangelisk-Lutherska Församling, Finland
|