S:t Johannes Evangelisk-Lutherska Församling

Vasa, Finland

Ingångssida

Om församlingen
• Församlingsordning
• Bilaga: lärogrund
• Tillkomsthistoria

Verksamhet

Frågor och svar

Länkar

Om Lutherrosen

Rätt att åtnjuta Herrens Heliga Nattvard

S:t Johannes evangelisk-lutherska församling följer den gammalkyrkliga praxis som varit rådande ända från urkyrkans tid till 1900-talets evangelisk-lutherska kyrka i Finland. Enligt denna praxis är församlingens döpta och konfirmerade medlemmar, som inte är underställda kyrkotukt, berättigade att åtnjuta nattvarden.

Som motivering till detta förfarande brukar bland annat följande framhållas.

1. Herrens Heliga Nattvard är ett enhetens och gemenskapens sakrament. Att fira nattvard förutsätter enhet i tro och lära och är det starkaste uttrycket för gemenskap mellan kristna.

Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en enda kropp, ty alla får vi vår del av detta enda bröd. (1 Kor 10:16–17)

2. Nattvardens firande hör nära ihop med den pastorala funktionen i församlingen, alltså undervisning och själavård samt, i förekommande fall, även kyrkotukten. Man kan äta och dricka Herrens kropp och blod på ett ovärdigt sätt. Ett ovärdigt ätande och drickande är synd mot Herrens kropp och blod och medför dom.

Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod. Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Ty den som äter och dricker utan att utskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. (1 Kor 11:27–29)

Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. (Matt 18:17)

Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. (1 Kor 5:11; läs hela kapitlet!)

Ty hos oss hållas alla söndagar och övriga högtidsdagar mässor, varvid sakramentet utdelas till dem, som vilja mottaga det, sedan de förut blivit förhörda och fått avlösning. (Apol, SKB 265)

Men det mindre, som är det rätta kristna bannet, innebär, att man icke låter uppenbara och obotfärdiga syndare komma till sakramentet eller annan kyrklig gemenskap, förrän de bättra sig och upphöra med synden. (Schm. art., SKB 334)

3. I urkyrkan tillät man inga odöpta eller okunniga tillträde till nattvarden. När nattvarden skulle firas ljöd ropet: ”Det heliga åt de heliga!” Diakonerna hade då i uppgift att se till att endast nattvardsberättigade kristna fick tillträde.

4. På denna grund gällde det ännu för några årtionden sedan i vårt land att man skulle anmäla sig i förväg till nattvarden. Detta går tillbaka till det enskilda skriftermålet före nattvarden. (Orden ”skriftskola” och att ”skrifta sig” kan härledas från skriftermålet, dvs. syndabekännelse och avlösning.) Man kunde inte utan vidare gå till nattvard i en annan församling än den egna, där man var känd av prästen.

Denna praxis är tämligen okänd i dag och en återgång till gammal praxis kan kännas ovan, kanske rentav väcka obehag. Därför vill vi gå försiktigt fram och har gått in för ett undantagsförfarande, som alltså inte är tänkt som någon permanent ordning. Enligt detta kan församlingsföreståndaren bevilja rätt att delta i nattvarden åt sådan person som inte har någon annan nattvardsgemenskap, men som är känd i församlingen och i övrigt delar församlingens lärogrund. Förfarandet syftar till att underlätta förberedelsen för en anslutning till församlingen, vilken kan vara förenad med svåra överväganden, och skall inte betraktas som ett alternativ till medlemskap i församlingen. Personer som önskar fortsätta med regelbundet eller sporadiskt deltagande i andra församlingars nattvard uppmanas att klargöra sina relationer till dessa.

Avlägsna församlingars medlemmar, som vistas en längre tid på orten och som önskar delta i nattvard, kan enligt urkyrklig praxis delta om församlingarna sinsemellan gör en överenskommelse eller står i kyrkogemenskap.

Till början