S:t Johannes ev-luth. församling, Vasa

Våra ord, Mark 7:31-37

Sun, 22 Aug 2010 16:14:33 +0300

Därefter lämnade han Tyrus område och tog vägen över Sidon och gick sedan genom Dekapolis område till Galileiska sjön. Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad att han skulle lägga handen på honom. Då tog han honom åt sidan, bort från folkskaran, stoppade fingrarna i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga och såg upp mot himlen, suckade och sade: ”Effata!” – det betyder: Öppna dig! Genast öppnades hans öron och hans tunga löstes, och han talade tydligt och klart. Jesus förbjöd dem att tala om detta för någon, men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare var de att göra det känt. Och folk blev utom sig av häpnad och sade: ”Allt han har gjort är gott. De döva får han att höra och de stumma att tala.”
Bön: O, Herre, Herre, led du varje steg och låt ditt ljus in i mitt mörker skina! Låt mig få vattna någon åkerteg, av solen bränd och färdig att förtvina!
Låt mig få säga vad du vill ha sagt, och välj du själv åt mig den rätta stunden! Ge du på hand och fot och läppar akt, men framför allt ge akt på hjärtegrunden! Amen.
Temat i dag är Våra ord, men handlingen i texten är ändå i första hand det som sker kring Jesus. De följande årgångarnas texter handlar mera om våra ord. Vi får alltså i dag en grund för hur vi ska tala genom att följa Jesus som lärare och helare.

1. Jesus botar inte enligt vårt sätt
Vår text börjar med att beskriva vilken väg Jesus färdades. Han hade gjort en utfärd till trakten av Tyrus. Där uppvaktades han av en kvinna som var ovanligt envis. Efter att hon hade bönfallit honom om hjälp för sin dotter och envisats med att fortsätta trots att Jesus avvisade henne, botade han dottern och gjorde kvinnan till ett exempel på en som har en fast tro.
Det märkliga i den berättelsen är att Jesus botar en kananeisk kvinnas dotter fast han först säger att han inte är sänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus (Matt 15:24).
I det här fallet betonar Jesus att vi ska vara angelägna att vända oss till honom i all vår nöd, och inte ge upp. Det kan dröja innan han botar, men han kastar inte ut den som kommer till honom.
Sedan återvänder han till sina hemtrakter, där åter en massa folk möter honom.
Nu möts han också av en man som var döv och nästan stum. Han förs fram till Jesus och man ber att han ska lägga handen på honom och bota honom på det sättet. Jesus möter igen en gång den fördärvade skapelsen, som synden har förstört. Då han möter sjukdom och lidande är det en del av den kamp mot djävulen som han kom för att utkämpa. Och han vann.
Jesus botade på ett konstigt sätt. Man väntade sig att han skulle lägga handen på den dövstumme. Men han stoppade fingrarna i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga. Så sa han det ord, som Markus har lämnat oöversatt: ”Effata!” Markus förklarar också att det betyder: Öppna dig!
Här signalerar han hur Gud handlar med oss. Han väljer yttre medel, som han vill att vi ska använda.
När han stoppar fingrarna i öronen får vi en signal att det är där som det avgörande sker. Våra öron är tillstoppade på grund av vårt naturliga tillstånd. Vi vill inte höra, och vi kan inte höra. Det är som Gud säger genom Jesaja (Jes 6:9–10), och som Jesus anknyter till (Mark 4:12):
Ni skall höra och höra, men inte förstå, och ni skall se och se, men inte begripa. Förhärda detta folks hjärta, gör deras öron döva och deras ögon blinda, så att de inte ser med sina ögon, hör med sina öron eller förstår med sitt hjärta och vänder om och blir helade.
Då Jesus anknyter till de här orden från Jesaja har han just berättat liknelsen om såningsmannen och hans lärjungar frågar honom om liknelserna som han berättar. Jesus anger tydligt att Gud har sin tid. Lärjungarna fick nu del av hemligheten bakom liknelserna, men folket i övrigt kunde ännu inte förstå dem. Det här ska vi återkomma till lite senare.
I det här skedet ska vi bara konstatera, att vi människor är döva av födelsen när det gäller att lyssna till Guds ord. Man kan säga att vi är födda med ryggen mot Gud, så att vi inte reagerar på vad han säger. När vår tids människor hör Guds ord, missförstår de det. När Gud talar i sin helighet, tror man att han är dömande och orättvis. Man kan inte tänka sig att man skulle förtjäna straff för sina synder, i synnerhet inte att man skulle förtjäna en evig förtappelse. När han talar i nåd, tror man att det beror på att man på något sätt gjort sig förtjänt av att han är god mot oss. Det här beror på att vi gör oss egna uppfattningar om Gud, då vi är döva och inte lyssnar till vad han säger.
Också fastän vi vandrat med Jesus hotas vi av dövhet. Världens buller gör oss döva för evangeliet. Många gånger anklagar vi Gud för att han inte tycks bry sig om oss, och så ser vi inte hur stora välgärningar han strör över oss. Vi skulle så gärna kommendera Gud, och bestämma hur han ska göra. Men han väljer själv sitt sätt att hjälpa oss, och bestämmer också tidpunkten.
Våra öron måste öppnas utifrån. Det är den Helige Ande som ska öppna för att vi ska förstå och börja höra. Och han verkar när och hur han vill, men det sker genom att vi lyssnar.
I Rom 10:17 får vi veta:
Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord.
Här står det egentligen ”av hörande”. Öronen är alltså väldigt centrala för att det andliga livet ska födas och bestå. Det betyder ju inte att vi inte också skulle få eller behöva läsa Guds ord själva, men hörandet är alltid ytterst centralt i Guds handlande med oss.
Jesus använder sina fingrar och sitt spott för att bota den döve. Det är ett påtagligt handlingssätt med en fysisk beröring. Med tanke på temat för i dag tycker man kanske att han just här skulle ha botat med ett ord. Fanns det inte tillräckligt med kraft i hans ord? Han gjorde ju så många andra gånger.
Det här innehåller en stark varning för svärmeri. När vi väntar på Guds handlande tänker vi oss ofta en andlig kraft som bara finns där, som vi kanske känner, men som vi inte ser. Men Gud har valt att handla med oss med yttre ting.
Han förmedlar sitt ord till oss genom predikan, genom yttre ord. Han kommer med dopets välsignelse i vatten. Han kommer med nattvardens välsignelse i bröd och vin. Han tänker på att vi har en svag tro. Vi kan inte gripa tag i det osynliga. Därför kommer han till oss i yttre medel som ger oss en påtaglig känning av hans verksamhet.
Jesus botar den döve så att han börjar höra igen. När den Helige Ande öppnar våra öron för Ordet kan vi ta emot det, så att det går in i våra hjärtan och föder liv. Den döve var också nästan stum. Oftast är det så, att den som inte kan höra inte heller kan lära sig tala. Den som inte har fått liv genom Anden har inte heller något att föra vidare. ”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen”, säger Jesus (Luk 6:45).
När den döve började höra kunde han också genast tala klart och tydligt. Nu följer ett nytt skede: nu följer mannens och hela folkets vittnesbörd, en lovsång till Jesus för hans frälsning. Det ska vi återkomma till, men först ska vi utveckla det här med vår andliga dövhet.

2. Vår andliga dövhet
Varför förbjöd Jesus folket att tala om hur han botade? Många gånger förbjöd Jesus den som blev botad att sprida ut nyheten om att han hade blivit frisk. Det står inte direkt, men troligen omfattades den botade mannen också här av förbudet att berätta. Varför det? Det lönade ju sig inte, utan det blev en löpeld direkt.
Jesus förbjöd dem att berätta för att den rätta tiden inte hade kommit. De förstod inte varför han kom. De ville göra honom till kung, till det yttre.
Vi går tillbaka till Mark 4, där lärjungarna frågar varför Jesus berättar liknelser. Jesus hänvisar till Jesaja, där Gud talar om förstockelsen. Trots att hans folk har fått Guds ord har de inte förstått någonting. Hur mycket man än predikar blir det inget resultat.
Kära vänner, är det här inte väldigt typiskt för vår tid? Det predikas väldigt mycket i dag, men det mesta tycks inte ha någon inverkan. Visst är det så, att mycket av det som predikas är bara snömos, eller direkt falsk lära. Och av det kommer inget gott. Man kan inte vänta druvor av törnen.
Men också när predikan sker i ande och sanning verkar det som om den skulle mötas av döva öron. Vi är ett förstockat folk. Vi har hörande öron, men hör ingenting. Vi är andligen döva.
På Jesu tid hade folket fel uppfattning om varför Jesus hade kommit. Man väntade på en jordisk Messias. Man väntade på upprättelse, en revolution, som skulle leda till att folket blev fritt från det romerska tyranniet, och återfå den storhet som det hade under David och Salomo. Men Jesus skulle inte komma med en jordisk befrielse, utan med befrielse från syndens, dödens och djävulens tyranni. Han skulle lida och dö för att vi människor skulle få ett hopp för evigheten.
I dag väntar sig många människor att Gud är en lyckoautomat. Det är hans sak att ge oss välsignelse när vi går till kyrkan. Det är han som ska ge glans över bröllopet och ge oss fest när ungdomarna konfirmeras. Och blir vi sjuka är det Guds uppgift att se till att vi blir friska.
Vi ser det mer eller mindre som en självklarhet att Gud ger oss det vi ber om. Men har han inte lovat det då? Jo, han har lovat att höra oss, och han har också gett oss härliga löften att ge oss när vi ber i Jesu namn. Men det är kanske så att det inte är så bra för oss att han ger oss bönesvaret just då när vi ber. Han dröjer ibland, det visar Bibeln oss. När man bad att Jesus skulle lägga handen på den döve gjorde han något helt annat, som man inte kunde vänta sig. Men han botade.
När Gud inte verkar höra oss och inte ger oss det som vi ber om just nu är också det en del av hans plan. Kanske måste han avslöja vår egen andliga dövhet. Han måste böja oss djupare för att få oss att inse att vår egen kraft är för svag, och att vi ska sluta titta på oss själva och i stället lita fullt på Jesus. Kanske måste han avslöja att vi går med ouppklarade synder som han vill att vi ska lyfta fram och bekänna. Jesaja säger (59:1–2):
Se, HERRENS hand är inte för kort, så att han ej kan frälsa, hans öra är inte tillslutet, så att han ej kan höra. Nej, det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer hans ansikte för er, så att han inte hör er.
Det är inte Gud som är döv. Det är vi som är döva.
Jesus förbjöd människorna att tala om hur han botade. De tyckte att det viktigaste var att de blev friska. Men Jesus hade i främsta hand kommit för frälsa från synden. Synden är en mycket allvarligare sjukdom är de yttre kroppsliga sjukdomarna någonsin är. Det glömmer vi så lätt bort. Men just här finns kärnan i det kristna vittnesbördet: att Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare, och däribland dig och mig. Han har kommit för att vi inte ska behöva gå emot en evig förtappelse för att vi är vända med ryggen mot Gud. Han har kommit för att vi ska se att han måste lida och dö på korset för att betala vår syndaskuld.
Det här är inget som bara gäller på utsidan av vårt liv. Det här gäller vårt konkreta liv i vardagen, där synden plågar oss. Kanske du kämpar med ditt dåliga humör, att du har misslyckats i dina relationer på jobbet, i familjen eller med grannarna. Det här vill Gud reda upp med dig. Eller är det så att du har varit otrogen i ditt äktenskap, horar med Internetporr när ingen ser det, eller kanske är du slav under begär efter droger. Du vet mycket väl att sådant inte passar för en kristen, men du har inte gjort upp med det inför Gud.
Kära vän, sörjer du över din oförmåga och din synd, så ska du också veta, att din synd är borttagen och förlåten inför Gud den stund när Jesus dog på korset. Det är allvarligt med syndens makt över oss. Därför måste Jesus lida döden på korset. Han skulle inte ha behövt göra det om du hade klarat av att leva rent och heligt själv. Men eftersom han såg dig i din svaghet, i den djupa dyn, därför kom han hit till världen och gav sitt liv för att du skulle få leva.
David berättar i psalm 32:3–5 hur Gud gör med oss när han griper in personligen och botar oss från vår andliga dövhet:
Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. Dag och natt var din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta. Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: ”Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN.” Då förlät du mig min syndaskuld.
När du vänder dig i syndabekännelse och bön till Gud, att han ska förbarma sig och förlåta dig dina synder för Jesu skull, behöver du inte tvivla på att han hör din bön. Han förkunnar dig budskapet: dina synder är dig förlåtna, gå i frid! Och här gör han som med den döve: använder sina händer och fingrar för att föra in budskapet i oss på ett påtagligt sätt. Han ger oss sin kropp och sitt blod i nattvarden, så att vi kan känna det i munnen.
Så här vill han göra dig fri, verkligen fri, så att du inte längre lever under syndens välde. Det är inte din egen kraft som gör dig fri från syndens makt, utan det är evangeliet. Paulus uttrycker det så här i Rom 6:14:
Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen, utan under nåden.

3. Den rätta lovprisningen
När Jesus frälsar oss från syndens makt föder han en lovsång. Det är inte en lovsång över vår egen förträfflighet, eller för att vi har lyckats så bra, utan en lovsång till Gud för hans nåd och barmhärtighet. Det blir inte fråga om vad vi har uträttat utan ett vittnesbörd om Guds stora under: frälsningens gåva.
Den här lovsången skiljer sig radikalt från den gamla människans jämmer och klagan över allt eländigt. Den är ett vittnesbörd om vad Jesus har gjort för oss. Hur är det med de människor som du umgås med i din vardag, har de hört det här vittnesbördet från dina läppar? Är det som med mannen i vår text och folket runtomkring, att de inte kunde hålla tyst, utan måste berätta om Jesus?
Du känner kanske att du inte har någon kraft och ingen förmåga att berätta om Jesus.
Glöm inte, att du kan vara ett vittne också genom ditt sätt att vara. Att vara en vän, som bryr dig om din nästa, att vara en spegel av Jesus för människorna som möter dig. För världens människor kan det vara frånstötande med en som ständigt har Jesus på läpparna men vars liv talar något helt annat. Har din vän inget förtroende för dig betyder det ingenting vad du försöker säga. Men har din vän förtroende för dig, kan budskapet gå hem den stunden när Gud ger dig det rätta ordet.
Tänk på att det inte är din egen kraft som ska göra dig till ett vittne. Den kraften får du av Jesus när du är nära honom. Du skapar den inte själv. Det som du ska göra är att hålla dig nära Jesus, att ha hans ord rikligt i ditt hem, att ständigt vara tillsammans med honom i bön, att inte försumma att besöka gudstjänster där vi samlas i hans namn tillsammans med vänner och hör evangeliet förkunnas.
Då kommer Jesus att sätta sina fingrar i dina öron, och då föder han den lovprisningen som inte kan stanna inom dig, utan som måste ut för att välsigna andra. Amen.
Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Besökelsetider, Luk 19:41–48

Sun, 8 Aug 2010 13:26:19 +0300

När Jesus kom närmare och såg staden, brast han i gråt över den och sade: ”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon. Ty det skall komma dagar över dig, när dina fiender kastar upp en belägringsvall runt dig och omringar och ansätter dig från alla håll. De skall slå dig och dina barn i dig till marken och skall inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig.”
Sedan gick Jesus in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde där. Han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” Och han undervisade var dag i templet. Översteprästerna, de skriftlärda och folkets ledare sökte efter ett tillfälle att röja honom ur vägen, men de kunde inte komma på hur de skulle gå till väga. Ty allt folket hängde vid hans läppar och lyssnade ivrigt.
Bön: Jesus, öppna du vårt öra när vi kommer för att höra vad i dag du till oss säger om allt som i dig vi äger!
Gör oss alla för dig stilla, låt oss ej din nåd förspilla, som du oss ånyo bjuder när ditt budskap till oss ljuder! Amen.

Textens bakgrund
Den 14 augusti 586 f.Kr. var en svart dag i Juda rikes historia. Då förstördes Jerusalem av babylonierna under Nebukadnessar efter en belägring som varade 1,5 år. Den tiden var en fruktansvärd tid, med ofattbart lidande.
Den här söndagen, som bär det allvarsamma temat Besökelsetider, infaller i närheten av denna minnesdag. När Jesus varnar för den annalkande katastrofen, använder han ord som är en exakt beskrivning av det som redan hade skett en gång. År 70 e.Kr. skulle romarna göra det samma som babylonierna gjorde flera hundra år tidigare. Judarna hade inte lärt sig läxan.
Det judiska folket såg templet i Jerusalem som en garanti för Guds närvaro. Det praktfulla templet hade byggts under Salomo på 900-talet f.Kr. och uppvisade en skönhet utan motstycke. När babylonierna attackerade Judariket trodde man att Gud skulle skona Jerusalem för templets skull. Men profeten Hesekiel måste varna: Gud bor inte i templet för att det är hans hus, utan för att man tillber honom i ande och sanning. Och det gjorde man inte, utan man levde i orättfärdighet och hyckleri.
Då Gud lämnade sitt tempel åt förstörelsen upplevdes det som om han också övergav sitt folk. Men det gjorde han inte. Han hade gett folket sina löften, att han åter ska upprätta Davids fallna tron och insätta en ny kung, som ska regera i evighet. Därför lät han folket återvända från landsflykten och de fick bygga upp ett nytt tempel, som var bara en skugga av det gamla. Men det förskönades sedan av kung Herodes i hans ärelystnad och restaureringsarbetena pågick under Jesu tid och länge efteråt.
Då Jesus rider mot Jerusalem på palmsöndagen, några dagar innan han ska korsfästas och på det mest hemska sätt förkastas av sitt folk, ser han ut över staden och börjar gråta. Han blir upprörd över att folket än en gång förkastar Guds ord.
Han gråter inte så mycket över att också det här templet måste förstöras som över att man nu står i beråd att gripa Guds son, som Gud av nåd sänt till sitt folk som frälsare. Så säger han ju också i liknelsen om de onda vingårdsarbetarna som han nästa dag kommer att framställa i templet och som Matteus har återgett (Matt 21:33ff). Han ser att folket inte har lärt sig någonting av den förra förstörelsen. Det är ett symptom på avfallet att de har börjat använda templet som en marknadsplats, där folkets ledare med stöd av sina privilegier tillgodoser sina egna köttsliga behov, men inte dyrkar Herren.
Jesus upprörs av att det finns en massa försäljare i templet. Det är som en marknad. Judarna skulle ju offra i olika situationer och för det behövdes offerdjur. Det är förunderligt, att han som är fridens kung nu uppträder med vrede och våld. Den här sidan av vår Frälsare vill man oftast glömma bort. Det är lagen och heligheten som känns obehaglig.
Vår text beskriver två saker. Dels innehåller den profetian om Jerusalems förstöring under romarna, och dels Jesu vrede över syndens uttryck. Vi ska betrakta de här båda sidorna var för sig. Vi börjar med vreden.

1. Guds vrede
Jerusalems förstöring under romaren Titus år 70 e.Kr. var en fruktansvärd repris av det som skedde under Nebukadnessar år 586 f.Kr. Jesus anger orsaken, ” därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig”.
Låt oss alltså först gå tillbaka till den tiden. När Jesus säger ”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid” använder han ordet shalom (grek. eiréne), som kan betyda både frid och fred. Det är ett ord som uttrycker den fullkomliga avsaknaden av oro och strid, ett tillstånd där man inte upplever något hot från grannfolken, man är frisk, man får skörda det man sår och man får äta sig mätt.
När judafolket hade förts bort i landsflykt till Babylonien upplevde de verkligen ingen sådan shalom. De var bortförda från sitt land, fienderna trampade deras mark, de kunde inte så och skörda, de var slavar. De längtade efter frid. Men likväl satte de sin förhoppning till en falsk frid. De litade på att de hade kvar templet i Jerusalem. Där bodde Gud. Han var deras garant.
Då kom Hesekiel med Guds domsord. Han sade dem, att Gud ska flytta bort från sitt tempel. Det var oerhört. Det trodde man inte på. Han hade ju lovat bo där! Men han kunde inte vistas där tillsammans med avgudadyrkare. Folket levde i en falsk tro på att det yttre templet skulle hjälpa dem. Men deras hjärtan var långt från Gud. De hade glömt hans bud. De levde inte som han hade förutsatt. Profeten Amos hade långt tidigare varnat för att olyckan kommer över dem för att de hycklar med sin gudsfruktan, medan de lever i orättfärdighet (Amos 5:21–24):
Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag tål inte era högtider. Ty om ni än offrar åt mig både brännoffer och matoffer, finner jag ingen glädje i dem, era gemenskapsoffer av gödda kalvar vill jag inte se. Tag bort ifrån mig era sångers buller! Ditt strängaspel vill jag inte höra. Låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström.
Därför var Amos uppmaning till sitt folk: Bered dig, Israel, att möta din Gud! (4:12)
Också profeten Jeremia bestraffade prästerna och profeterna för att de handlade lögnaktigt och sökte orätt vinning (Jer 8:11):
De tar det lätt med att hela dottern mitt folks skada och säger: ”Allt står väl till, allt står väl till.” Men allt står inte väl till.
Här ser vi den falska friden. Man sätter sina förhoppningar till sin yttre gudsfruktan, sina offer, sin gudstjänst med skön musik, och så intalar man sig och andra att allt är bra. Men hjärtat är långt från Herren.
Det är därför som Gud vredgades över avfallet. Jesus ser samma hyckleri i templet och hans vrede upptänds. Folkets ledare har skaffat sig orättvisa förmåner i handeln på templets förgård, där fattiga människor utnyttjas i sin trohet mot lagens bestämmelser.
Till den falska friden hörde också att man satte sin förhoppning till en jordisk Messias, som skulle återupprätta Davids fallna tron. När Jesus kom var det många som undrade om inte han var Messias. Ja, också fariseerna och de skriftlärde måste inse att han var sänd av Gud. Men likväl förnekade de honom och ville få bort honom. Han uppfyllde nämligen inte de kriterier som man hade satt upp. Man tänkte att han skulle befria folket från romarna och ge dem den yttre friden.
Men det var inte den friden som Jesus kom med. Redan när han föddes kom friden till jorden, i den mörka natten, i kylan, i betrycket under romarna, i terrorn under Herodes som snart skulle mörda en massa pojkar i Betlehem för Jesu skull. Hans frid var inte en sådan som världen ger. När Jesus såg ut att utlämnas åt ofriden, då han blev fängslad, torterad och korsfäst, då segrade friden. Han skulle inte ha fängslats om han inte själv hade sagt: Jag är. Trots att hans fiender föll till marken inför det heliga gudsnamnet, upprepade han sitt namn och gav sig frivilligt till fånga.
Så skulle Gud ge oss frid, eftersom straffet för vår synd lades på Jesus.
Har Gud någon orsak att vredgas på oss?
Vi ska inte inbilla oss att läget hos oss är bättre än i Jerusalem decennierna före 586 f.Kr. eller på Jesu tid. Vi ska inte vara förvånade om Gud sänder hårda straff också över oss, om vi inte vänder om från vår onda väg. Det värsta är att vi har att vänta en evig förtappelse, om vi har att lita bara till oss själva. Så fruktansvärd är vår synd. Nu gäller det att söka hjälp. Vi har orsak att påminna med Amos: Bered dig att möta din Gud!
Därför ska vi nu fråga oss: Kan Gud ha förbarmande? Har han ännu tålamod?

2. Guds tålamod
Låt oss återvända till Jerusalems första förstörelse. Någon större bedrövelse har människor inte skådat. Jeremia sitter på ruinerna och sjunger sina klagovisor. Men då får han se en glimt av friden, Klag 3:22–23:
HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
Redan tidigare hade Jeremia fått veta av Herren vad han har för tankar om sitt folk:
Jag vet vilka tankar jag har för er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.
Hur kommer det sig att Jeremia kan se en framtid och ett hopp mitt i denna jämmer?
Det ger Hesekiel svar på (Hes 20:41–42):
Jag skall bevisa mig helig bland er inför hednafolkens ögon. Ni skall inse att jag är HERREN, när jag låter er komma in i Israels land, det land som jag med upplyft hand lovade att ge åt era fäder.
Svaret är tvådelat: 1) Gud ska bevisa sig helig bland sitt folk inför hednafolken. 2) Hans löften till fäderna, avgivna under ed. Därför har Gud tålamod.
Gud låter inte sitt namn trampas i smutsen. Ingen ska få säga att Gud inte har förmått hålla sina löften. Även om hednafolken runt om triumferade när Jerusalem förstördes av Nebukadnessar, så fick de sin del av straffet, och måste se hur undret skedde: judafolket fick återvända och åter bygga upp sitt tempel.
Gud hade nämligen lovat att se till att friden skulle upprättas genom Davids son. Det löftet höll han genom att hålla sin hand över folket i Gamla testamentets tid. Jesus föddes som Davids efterkommande, Davids son, av Juda stam, precis som profeterna hade sagt. Det var han som skulle uppfylla löftet. Därför hade Gud tålamod med sitt folk. De skulle ännu få en chans.
Men trots alla lärdomar från Gamla testamentets tid har judarna inte förstånd att ta vara på sin särskilda besökelsetid när Jesus vandrar omkring bland dem. De håller fast vid sina offer och sin tempeltjänst och förkastar sin Frälsare.
Gud måste än en gång förstöra staden och templet, för att en gång för alla göra slut på de mänskliga ordningarna. Nu skulle den eviga ordningen upprättas. Ett evigt gällande offer har ju framburits på korset när Jesus dog för all världens synder. Då rämnade förlåten i templet. Ingen är mera utestängd från himlen. Det är öppet, nu går inbjudan ut: kom till bröllopet! Det gäller alla, som i liknelsen: ”alla som ni träffar på”. Nu finns inte längre någon mur som skiljer hedningar från judarna. Nu har alla samma Herre.
Det här är uppfyllelsen av Guds löften till profeterna. När profeterna sade: ”I kommande dagar”, sade apostlarna: ”Det som profeterna har sagt, har vi nu sett.”
Hur länge räcker Guds tålamod med oss? Vi lever på många sätt likadant som under GT:s tid. Prästerna säger: Allt står väl till. Men allt står inte väl till. Folket förlitar sig på sin yttre gudstjänst, sitt kristna namn, man döper sina barn, låter dem gå i skriftskola för att få gifta sig i kyrkan och när man dör vill man höra lugnande ord av prästen: Allt står väl till, säger man, men allt står inte väl till.
Ta vara på Guds ord medan det heter i dag! I dag är din besökelsedag. Idag ljuder ordet om frid med Gud, i dag är Jesus med. Vi vet inte hur länge det dröjer tills han omstörtar sin stad nästa gång, och då slutligt och med hela skapelsen. För det ska han göra. Det kommer ännu en dag när sten inte ska lämnas på sten, utan hela jorden ska gå under. Den dagen är det för sent att söka Herren. Men i dag är den rätta tiden.
Frågar du, om Gud har tålamod med dig? Jag kan då försäkra dig att det budskap som Jeremia fick framföra, det gäller än: Herrens nåd har inte tagit slut. Den som kommer till honom, ska han sannerligen inte kasta ut. Kom därför i dag till den frid som varar!
Då har du också hopp inför evigheten, och då må jord och himmel störta samman, för du vet att Jesu ord aldrig ska förgås, om än himmel och jord förgås.
Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Goda förvaltare av Guds nåd, Luk 16:1–9

Sun, 1 Aug 2010 16:28:42 +0300

Jesus sade också till sina lärjungar: "Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne blev beskylld för att förskingra hans egendom. Då kallade han honom till sig och sade: Vad är det jag hör om dig? Lämna redovisning för din förvaltning. Du kan inte längre få vara förvaltare. Då tänkte förvaltaren: Vad skall jag göra när min herre tar ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag inte och tigga skäms jag för. Jo, nu vet jag vad jag skall göra så att man tar emot mig i sina hem, när jag får avsked från min tjänst. Och han kallade till sig dem som stod i skuld hos hans herre, en efter en, och frågade den förste: Hur mycket är du skyldig min herre? Han svarade: Hundra fat olja. Förvaltaren sade till honom: Ta ditt skuldebrev och sätt dig genast ner och skriv femtio. Sedan frågade han en annan: Och du, hur mycket är du skyldig? Han svarade: Hundra tunnor vete. Då sade han till honom: Ta ditt skuldebrev och skriv åttio. Och hans herre berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. Ty den här världens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn.
Jag säger er: Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att de skall ta emot er i de eviga boningarna, när världslig rikedom har tagit slut.
Bön: Herre, lär oss att förstå ditt ord rätt, så att vi kan lära oss hur vi ska få trygghet inför den stora räkenskapsdagen, men också hur vi ska hantera de gåvor du ger oss att förvalta, ditt namn till ära och våra medmänniskor till hjälp. Amen.

En märklig liknelse
Jesus berättar den här liknelsen efter att han framställt sin undervisning om hur han tar sig an de förlorade och förtappade i det femtonde kapitlet. Där sägs att fariseerna och de skriftlärda kritiserade honom för att han tog emot syndare och åt med dem.
Vi kan förundras över att Jesus tycks förhärliga orättfärdigheten. Huvudpersonen är en förvaltare, som är en bedragare och försnillar sin herres egendom. Det är inte nog med att han har ertappats med att förskingra egendomen och därmed kommer att bli avsatt. Han gör ännu ett brott då han för egen vinnings skull förfalskar en rad skuldebrev.
Ändå sägs förvaltaren ha handlat klokt. Det finns olika mening bland bibeltolkarna vem det var som berömde den orättrådige förvaltaren. Var det förvaltarens herre, som Folkbibeln tolkar det, eller var det Jesus som uttalade berömmet? Man kan nämligen också översätta: ”Men Herren berömde ...” Så gör t.ex. Bo Giertz. Motiveringen är att det skulle ha varit mycket egendomligt om han som genom förfalskningen blivit av med sin rättmätiga egendom skulle ha berömt den som stal av honom, i stället för att straffa honom. Det var väl inte heller meningen att den rike mannen skulle upptäcka förfalskningen.
Men nu är det så att Jesus inte alltid använder sig av logik och sunt förnuft när han framställer sin undervisning. Ibland kan han göra paradoxala uttalanden. Om det är hans avsikt att den rike fordringsägaren verkligen uttalar ett beröm, är det ändå inget beröm av själva synden, utan av bedragarens klokhet. Poängen är att den orättrådige förvaltaren mitt i sin falskhet är klok, och att vi av det här ska lära oss hur vi ska använda den orättfärdige mammon till att gagna Guds rike.
Vi finner det också egendomligt att Jesus här så starkt talar om gärningarnas betydelse inför den slutliga rättegången, den yttersta domen. Skulle vi bara ha det här som undervisning om frälsningsvägen kunde vi nog tro att det är vårt handlande som är avgörande för hur vi ska tillbringa evigheten. Vi skulle få en bra plats i Guds rike i den mån vi har handlat klokt och skaffat oss jordiska vänner. Det är en märklig lära i så fall.
Men nu har vi ju en hel del annat som Jesus undervisar. Vi har också möjlighet att lyssna till hans apostlar, som har fått Andens särskilda ledning att lära oss grundligare om Guds väg. Därför ska vi se den här texten i sitt sammanhang, och inte som en lösryckt framställning. Läser vi lite längre fram, efter vår text, så sägs att fariseerna älskade pengarna och hånade Jesus för det han sade. Då avslöjade Jesus deras grundfel: de var egenrättfärdiga. Deras rättfärdighet hade fel utgångspunkt och fel syfte.
Vi ska slå fast med all skärpa, att vägen till himlen är stängd för den som vill bli salig genom sina egna gärningar och på grund av sin egen rättfärdighet. Det finns bara en väg till himlen: Jesus. Det heter så klart i Rom 4:5:
Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.
Ingen kommer till himlen genom sin egen fullkomlighet, för ingen människa är fullkomlig. Alla har vi syndat, och är därmed i oss utan hopp inför evigheten. Men genom dopet och tron har vi Jesu fullkomlighet, hans rättfärdighet, och övertäckta av den är vi fullkomliga och värdiga att gå in i himlen.
I den här liknelsen riktar sig Jesus främst till sina lärjungar, även om han fortfarande hade fariseer som åhörare. Han undervisar inte här om hur en människa blir salig, utan han vill lära sina lärjungar hur deras liv ska gestaltas som ett vittnesbörd om deras tro på Jesus, en tro som är verksam i kärlek och goda gärningar med inriktning på att tjäna medmänniskorna.
Vi ska utifrån texten se närmare på två frågor.

1. Rätt och orätt sätt att hantera våra pengar
Jesus använder det arameiska ordet mammon, som är en samlande beteckning på pengar och annan jordisk förmögenhet.
Vi får av Jesus veta att mammon är orättfärdig. Rikedomen är en farlig frestelse. Jesus har lärt oss att det är svårare för en kamel att komma in genom ett nålsöga än för den som är rik att komma in i Guds rike. Paulus säger i 1 Tim 6 att kärlek till pengar är en rot till allt ont. Några verser efter vår text hör vi att fariseerna älskade pengar och att de hånar Jesus när han undervisar på det här sättet om mammon.
Huvudpersonen i vår text hade inte ett rätt förhållande till pengarna. Han var en försnillare, en tjuv. Han försökte roffa åt sig mer än han hade rätt till. När han blev avskedad grep han ännu till förfalskning för egen vinnings skull. Han måste till varje pris se till att rädda sig själv.
Det här är långt från det bud Jesus ger oss i bergspredikan (Matt 6:31–33):
Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.
Förvaltaren blev bekymrad. Det är helt mänskligt och normalt när man mister sitt arbete. Men nu gjorde han fel. Han skulle ha vänt sig till Herren, bekänt sina synder, sin förskingring och likt Sackeus varit beredd att betala tillbaka det som han hade fått orättmätigt. Han skulle ha fått förtrösta på att Herren skulle ha försett honom med det han behövde, visserligen så att han måste lida i det jordiska på grund av sina synder, troligen i fängelse. Men han skulle ha haft ett gott samvete och ett rätt förhållande till Gud. Det skulle ha gett honom välsignelse, fast inte så som han hade tänkt sig. Det skulle knappast ha gett honom överflöd på mammons goda.
Om det är svårt för den som är rik att komma in i Guds rike, är det då synd att vara rik? Borde vi göra som gråbröderna, fransiscanermunkarna, och alltså ge bort allt det vi har och leva utan ägodelar?
Vi ska inte tro att vi slipper frestelserna till synd genom att vi gör så. Den rike har sin frestelse, men den som uppoffrar sig mer än de flesta andra människor har också sina frestelser. Han möter en ännu farligare frestelse: att vara rik i anden och tro sig ha berömmelse inför Gud genom sina präktiga goda gärningar.
Det var det som var fariseernas orätta sätt att hantera pengarna. De älskade pengar och de använde dem för sina egna behov, sedan de hade gjort det som lagen krävde av dem, dvs. gett tionde. Och så tänkte de att de med det hade uppfyllt all rättfärdighet. De berömde sig av sin rättfärdighet. Men den berömmelsen räckte inte upp till Gud. Inför honom saknade de all berömmelse, precis som vi alla när vi har bara oss själva att hänvisa till.
På samma sätt är det om vi försöker vinna Guds barmhärtighet och välsignelse, och dessutom sympati från människor, genom att ge bort allt det vi äger.
Vi har inte fått något bud att vi ska ge bort alla våra ägodelar. Sådant är ett exempel på självvald gudstjänst, som Paulus varnar för i Kolosserbrevet. Vi har fått i uppdrag att vara förvaltare. Jesus berättade liknelsen (Matt 25:14–30) om hur en man lämnade sin förmögenhet att förvaltas av sina tjänare när han for utrikes. Han gav olika mycket att förvalta: fem talenter åt en, två åt en annan, och bara en åt en tredje. Men han förväntade sig avkastning av talenterna. Han ville inte att de skulle bli oanvända.
Vi vet också att många av de första kristna var rika, t.ex. Lydia som handlade med purpur (Apg 16). Men hon använde sina ägodelar i Guds rikes tjänst efter att hon blev en kristen. Abraham var mycket rik, och han blev aldrig kritiserad för det.
Det rätta sättet att använda pengarna är att ställa dem i Guds tjänst, inte för att skapa berömmelse åt oss, utan därför att Gud har visat oss nåd och nu vill att vi ska tjäna honom med det han ger oss. Har vi mera, har vi ett större ansvar att låta våra tillgångar tjäna andra. Har vi mindre ska vi vara nöjda med det och förtrösta på att Gud sörjer för det vi behöver.
Förnöjsamhet är en av Andens frukter, medan girighet är en av köttets gärningar.

2. Att handla klokt som Guds barn
Nu återvänder vi till slutklämmen i Jesu liknelse: ”Den här världens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn.”
Med ”den här världens barn” avser Jesus dem som står utanför Guds rike, de som lever sig själva till behag och försöker skaffa sig själva största möjliga lycka och glädje här på jorden. Sina lärjungar ger han äretiteln ”ljusets barn”. Det är ju han själv, Jesus, som är ljuset, och de som följer honom kallas också världens ljus för att de återspeglar hans ljus.
Den orättrådige förvaltaren var ett världens barn. Han handlade fel, men ändå berömdes han för att han handlade klokt. Han var smart när han genomförde sin synd.
Hur ska ljusets barn göra för att handla klokt? Här kommer Jesus med en konstig uppmaning till sist i vår text:
Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att de skall ta emot er i de eviga boningarna, när världslig rikedom har tagit slut.
Han riktar vår blick framåt mot den yttersta dagen, den dagen när världslig rikedom har tagit slut. Uttrycket ”de eviga boningarna” står som kontrast mot våra kortvariga boplatser här under vårt jordeliv. De kan närmast jämföras med tält, som när som helst kan blåsa sönder.
Det som är underligt är talet om vänner. Huvudpersonen i vår text ville skaffa sig vänner för att de skulle ta emot honom i sina jordiska hus, så att han inte skulle behöva söka kroppsligt arbete eller vara utlämnad åt att tigga. Men vilka vänner kan vi skaffa oss för det himmelska hemmet?
Vi ska tänka på den undervisning som Jesus ger oss just inför den yttersta domen. Då ska människorna delas in i två hopar. Jesus ska då tala om för dem som står på hans vänstra sida att de inte har betjänat honom när han var i fängelse, när han var sjuk och hungrig. De svarar då med att urskulda sig, de har aldrig fått någon sådan chans. Och Jesus säger, att det som de inte har gjort mot en av de minsta, det har de inte heller gjort mot honom.
På motsvarande sätt talar han till dem som kallas in i himlens välsignelse, de som står på hans högra sida. De har gjort allt sådant för honom, men de förundrar sig över att de skulle ha gjort sådant. Det vet de inte om.
Men här framkommer just att de har skaffat sig vänner. De har hjälpt de hungriga, besökt de sjuka, gett mat åt de hungriga osv, utan att de själva har vetat om att de har betjänat Herren. Nu kommer dessa goda gärningar och blir vittnen om deras tro. Det är av frukten man känner trädet, säger Jesus i förra söndagens evangelietext. Deras tro har gjort att de har gjort goda gärningar utan att de har berömt sig av dem. De har skaffat sig vänner, som nu vittnar för dem och ger dem tillträde till de eviga boningarna.
De medel som de använde för sina gärningar var den orättrådige mammons goda, dvs. de pengar som i sig ställer till så mycket elände. Men de har använt dem klokt. De har inte använt dem för att få egen vinning, för inför Jesus vet de inte om att de har gjort något gott. I sig själva har de ju varit fattiga tiggare, som varje dag bett om förlåtelse för sina synder och för att de varit så dåliga i att göra Guds vilja och betjäna medmänniskorna.
Det finns en vän framför andra, Jesus. Har vi honom har vi allt. Känner vi honom, ska han också kännas vid oss när vi står inför hans tron. Han känner oss för att är klädda i hans rättfärdighet, som han vann åt oss genom sitt syndfria liv, och för att han genom sin oskyldiga död på korset betalade bort hela vår syndaskuld. Och därför vill vi vara tillsammans med honom och lära oss leva som han vill. Om vi gör det, handlar vi klokt.
Sedan vill vi också få vänner som får njuta av samma omvårdnad av Jesus och ha samma härlighet att vänta när denna tid är slut. Därför ska vi ivrigt be Jesus om klokhet att kunna vara hans vittnen inför våra vänner och grannar, både i det vi gör och i det vi säger.
Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Ljuset från ovan, Luk 1:57-66

Sun, 27 Jun 2010 22:28:10 +0300

För Elisabet var nu tiden inne då hon skulle föda, och hon födde en son. När hennes grannar och släktingar fick höra att Herren hade visat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära barnet, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men hans mor svarade: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade då till henne: ”I din släkt finns det ingen som har det namnet.” Och de gav tecken till hans far och frågade vad han ville att barnet skulle heta. Då bad han om en tavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förundrade sig. Genast öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och prisa Gud. Fruktan kom över alla deras grannar, och i hela Judeens bergsbygd talade man om det som hade hänt. Alla som hörde det tog det till hjärtat och undrade vad det skulle bli av detta barn. Ty Herrens hand var med honom.
Bön: Himmelske Far, tack för att du gett oss denna härliga tid med sommarens ljus. Tack för att du gett oss det himmelska ljuset i ditt ord. Sänd oss din Helige Ande att göra detta ord levande i oss. I Jesu namn, amen.

Om Johannes Döparens födelse
Lukas var en vetenskapsman som gick grundligt till väga när han forskade om Jesus. Han börjar sin skildring med att berätta om Johannes Döparens föräldrar, och hur ängeln berättar för hans far Sakarias att det ska ske ett under med hans hustru Elisabet, så att hon som varit ofruktsam ända till hög ålder nu ska föda en son.
Sakarias var präst, och Lukas är så noggrann att han anger vilken prästavdelning han tillhör, nämligen Abias prästavdelning. Nu uppnådde han lyckan att bli uttagen att tända rökelseoffret i templet. Det fick man göra bara en gång i livet. Tidpunkten på året har man slutit sig till av att Sakarias tydligen tjänstgjorde under en stor högtid (”folket stod utanför och bad”), troligen då i sjunde månaden, alltså på hösten.
Ängeln berättar nu inte bara att Elisabet ska föda en son, utan ger också hans namn: Johannes. Det betyder ”Gud är nådig”. Han ger också förutsägelser om hans storhet och hur han ska bli uppfylld av Helig Ande. Johannes ska gå före Herren, deras Gud, i Elias ande och kraft, och han ska skaffa åt Herren ett folk som är berett.
Det här är ett härligt vittnesbörd om hur stor Johannes ska vara inför människorna, men också om hans gudomliga uppgift att predika omvändelse och förbereda människorna på Jesu ankomst. Han ska föra människorna till Jesus. Han är känd som lagpredikant, men har predikar också Jesus, genom att visa på syndernas förlåtelse.
Men så visar Sakarias sin syndfullhet, trots att det tidigare stod att han och Elisabet levde oförvitligt inför människor. Inför Gud var han en syndare. Nu tvivlade han på Guds ord. Därför straffades han med stumhet. Först när barnet skulle omskäras återfår han sin talförmåga.
Lukas berättar också om hur Johannes döparen reagerar på att Maria, som då redan bar på Jesus i sin mors mage, framför sin fridshälsning. Elisabet uppfylls av den Helige Ande och framför ett profetiskt budskap, och till det svarar Maria med en lovsång. Elisabet säger (v45): ”Salig är du som trodde.” Det är en kontrast mot Sakarias otro. Sedan följer Marias lovsång, det som vi känner som hymnen Magnificat.
Först efter det här kommer den text som är anvisad som evangelietext. Nu kommer hennes grannar och släktingar för att fira den stora tilldragelsen, som ju är ett under och säkert har låtit höra talas om sig långt omkring. Också händelsen i templet måste ju ha noterats som något särskilt.
På åttonde dagen ska barnet omskäras, som Mose lag föreskrev. Nu blev det åsiktsbrytningar om vad barnet skulle heta. Släktingarna tyckte att han skulle heta Sakarias, för att hedra sin far. Elisabet visste bättre. Johannes var det namn som ängeln hade gett: ”Gud är nådig.”
Sakarias har man inte brytt sig mycket om, han var tagen avsides på grund av sin stumhet. Men nu måste man ta honom till skiljedomare. Han avgör saken genom att skriva på en skrivtavla. Genast när han har hänvisat till ängelns föreskrift återfår han sin talförmåga, och nu kan han också bekräfta namnet och dessutom framföra ett profetiskt budskap i den Helige Andes kraft.
Nu sker mäktiga ting, och det upplever också folket runt omkring. De förstår att det är något särskilt med barnet som har fötts och fått namnet Johannes.

Johannes och midsommaren
Vad har nu Johannes Döparens födelse att göra med midsommaren?
Vi firar inte midsommar utifrån någon biblisk tradition. Midsommarhelgen har närmast karaktär av en världslig fest. Den präglas här i Norden av den ljusa tiden kring sommarsolståndet. Det är inte heller så många platser på jorden där man firar midsommar som vi gör.
Den här högtiden firas i dag med mycken osedlighet, våld och otro. Just nu behövs verkligen ett budskap av den typ Johannes förde fram.
Temat i dag är Ljuset från ovan. Det knyter an till Döparen via Joh 1:6–8:
En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.
Vi firar alltså inte Johannes Döparens födelse för att han själv skulle vara det himmelska ljuset, utan för att han skulle vittna om ljuset. Ljuset från ovan är Jesus, Ordet som blev kött. Johannes kom för att bereda vägen för Herren. Han kom för att påminna om hur viktigt det är att tänka längre fram än bara på det här livet. Här påminner midsommardagens tema rätt långt om adventstiden, för också där är Johannes Döparen aktuell. Vi påminns om att bereda oss att möta Gud.
Det här ska också gälla när vi ser på hur människor i dag lever sina liv. Det är som på den tid när Döparen trädde fram. Människorna lever sorglöst och bekymrade om att de en gång ska träda fram inför den store Domaren och ställas till ansvar för sina liv.
Just midsommarhögtiden är den tid när köttsligheten frodas som mest. Nu flödar de starka dryckerna, nu florerar de lösa förbindelserna. I många fall blir det följder, som man löser med abort, fostermord. Då är det skäl att tänka på att Johannes reagerade på Marias hälsning redan när han var i sin mammas mage.
Profetian på midsommardagen, från Jes 40, innehåller också ett allvarsord. Den påminner om att vårt uppdrag är att predika att (Jes 40:6–8)
Allt kött är gräs och all dess härlighet är som blomster på marken. Gräs torkar, blomster vissnar, när Herrens Ande blåser på det. Ja, folket är gräs! Gräs torkar bort, blomster vissnar, men vår Guds ord förblir i evighet.
Det här betyder i korthet, att vi ska påminna om livets ovaraktighet. Vi är här på jorden bara en kort tid, på samma sätt som gräser torkar bort i de sydliga länderna så snart regntiden har passerats, och på samma sätt som vår sommar är så kort.
Johannes Döparen predikade detta allvarsord om Herrens ankomst. Han använde hårda ord. Några exempel (Luk 3:7–9):
Ni huggormsyngel! Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tänk inte: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham av dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Så blir varje träd som inte bär god frukt nerhugget och kastat i elden.
Huggormsyngel är barn till ormen. Här har vi samma dom också Jesus uttalar när han diskuterar med judarna (Joh 8). Där säger Jesus att de har djävulen till sin far. Samma tillmäle ger han också under sitt bestraffande tal till judarna i templet under Stilla veckan (Matt 23:33).
Det här är det starkaste sättet att beskriva vår tillvaro av naturen. Vi har ormgift i oss. Vi är syndare av naturen.
Det här måste ha varit väldigt anstötligt för dem som hörde det. För en del ledde till att de ångrade sina synder, för andra till hat. En del gick bort. Skriften säger att Ordet inte återvänder förgäves. Antingen verkar det omvändelse eller förhärdelse.
En del blev oroliga. De frågade vad det ska göra. Johannes gav svar.
En av dem som hatade Döparen var Herodias, sambo med Herodes Antipas, ”fjärdedelskungen”. Döparen sa till honom att han lever i synd, eftersom hon var gift med Herodes bror Filippus. Han förklarade att det leder till helvetet. Det kostade honom livet, för det tåldes inte att han sa till honom: ”Det är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru.”
Till de vanliga människorna som blev oroliga sa Johannes: Om du har två livklädnader ska du dela med dig åt den som inte har någon. Har du mat ska du göra på samma sätt. Kräv inte ut mer än du har rätt till, tjäna redligt och gör din plikt utan att utnyttja din maktställning. Han gav praktisk vägledning, vi kan kalla det lagens tredje bruk.
Hur skulle det se ut i dag om alla präster i dag skulle gå till sina församlingsmedlemmar som lever likadant! Om de skulle gå till regenter och ledare och säga till dem att det finns något som heter synd.
Men Johannes predikade inte bara dom. Det står att han predikande omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. Egentligen står det i grundtexten ”in i”. Predikan förde alltså åhöraren, som ångrade sin synd, in i syndernas förlåtelse. Det skedde genom att han visade på Guds lamm, som tar bort världens synder.

Ljuset visar vägen hem
Det är här som midsommarens verkliga budskap finns. Johannes Döparen kom som ett vittne om ljuset. Det ljuset var Ordet, Jesus, som kom för att bo ibland oss. Hans ljus visar vägen till himlen.
Ljuset kan ha en otrevlig egenskap. När det träffar smuts och damm blir det väldigt avslöjande. Så är det också när Ordets ljus träffar oss och vår synd. Då blir vi avslöjade. Vi är inte så rena och fläckfria som vi hade trott och hoppats. Inför människor är många av oss relativt otadliga. Vi har inte blivit dömda för brott, vi ”åtnjuter medborgerligt förtroende”. Men den måttstocken är inte fullkomlig. Den har slipats av efter människors sätt att tänka.
Men det ljus som människornas granskning lyser med överträffas vida av intensiteten i det ljus som Ordet lyser med. Det är skarpare än någon tveeggat svärd, och tränger igenom märg och ben. Det avslöjar våra innersta tankar. Det visar att vi står med skuld inför Gud.
Inför det ljuset frågar vi, som de som lyssnade till Johannes Döparen: Vad ska vi göra?
Johannes hade två svar. Vi såg redan på den praktiska sidan, med mat och livklädnader och sådant. Det här kunde man ännu förstå. Vi kan också förstå vad det betyder att dela med sig av sina rikedomar när vi hör eller ser en nödställd.
Men så kom hans andra svar (Luk 3:16):
Efter mig kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värd att knyta upp hans sandalremmar. Han ska döpa er i den helige Ande och eld.
Det räcker inte med att skrapa bort smutsen på ytan. Det måste brännas bort. Det är så när lagen kommer, då bränner det. När han som är starkare kommer, då avslöjas allt, också de onda tankarna och de orena motiven bakom vårt utåt sett osjälviska handlande. Men det bränner på ett annat sätt. Han vill visa att vi inte kan bli heliga med vår omvändelse.
Det behövs radikala åtgärder. Då behövs ett dop i den helige Ande och eld. Han behöver bränna ner vårt eget i grunden, vi behöver begravas med våra onda lustar och begärelser. Och så behöver vi en ny håg, en ny vilja, ett nytt hjärta – det behövs en ny människa.
Den prestationen kan inte Döparen hjälpa till med. Ingen av oss kan medverka ens det minsta. Vi är nämligen döda i oss själva, döda i överträdelse och synd. Det som Döparen kan göra är att överbevisa oss om att vi inte kan stanna där vi är, utan vi behöver föras till Jesus. Vi behöver honom, som måste brännas under Guds vredes eld. När han har gjort det, då kommer det stora: syndernas förlåtelse. Det ger han den som är ormyngel, som inte själv har någon helighet. Han tar bort ormgiftet inför Gud. Så blir han vår ställföreträdare, när vi ska stå inför Gud. ”Åt dem som tog emot honom gav han makt att bli Guds barn.”
När Döparen har fått föra oss fram till Jesus har han nått sitt mål. Han har då fört oss in i syndernas förlåtelse. Han har då avtagit och Jesus har växt till, och får hela äran och berömmelsen av att vi får vara Guds barn.
Då har Sakarias profetiska ord besannats (Luk 1:76–79):
Och du, barn, skall kallas den Högstes profet. Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom och ge hans folk kunskap om frälsning, att deras synder är förlåtna för vår Guds innerliga kärleks skull. I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss, för att ljus skall skina över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på fridens väg.
Här ser vi ljuset från himlen, som vår härliga midsommartid är en återspegling av. Vi får tacka Gud för att denna soluppgång har besökt oss. Vi har Ordet om syndernas förlåtelse. Då behöver vi inte sitta i mörker och dödsskugga, och utan har funnit fridens väg, den som heter Jesus Kristus. Då ska vi också vandra i ljuset, inte som världen lever, utan i frid med Gud den tid som återstår.
Då får vi också vara vittnen om ljuset, så att våra medmänniskor ska hitta hem till det himmelska målet.
Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Kallelsen till Guds rike, Luk 14:16–24

Sun, 13 Jun 2010 07:32:37 +0300

Jesus sade: ”En man ville ordna en festmåltid och bjöd många gäster. När tiden för festen var inne, skickade han ut sin tjänare för att säga till de inbjudna: Kom, nu är allt färdigt. Men de började alla ursäkta sig. Den förste sade till honom: Jag har köpt en åker och måste gå ut och se på den. Jag hoppas du ursäktar. En annan sade: Jag har köpt fem par oxar och är på väg att se vad de duger till. Jag hoppas du ursäktar. Ännu en annan sade: Jag har gift mig, och därför kan jag inte komma. Tjänaren kom tillbaka och berättade detta för sin herre. Då blev denne vred och sade till sin tjänare: Gå genast ut på gator och gränder i staden, och för hit fattiga och krymplingar, blinda och lama. Tjänaren sade: Herre, vad du befallde har jag gjort, men här finns ännu plats. Då sade herren till sin tjänare: Gå ut på vägar och stigar och uppmana enträget människor att komma in, så att mitt hus blir fullt. Ty jag säger er att ingen av de män som var bjudna skall smaka min måltid.”
Bön: Himmelske Far, sänd oss din Helige Ande så att vi kan ta emot din inbjudan till det himmelska bröllopet, och öppna våra hjärtan för ditt ord så att vi inte går miste om din nåd. I Jesu namn, amen.

Telefonen ringer.
– Kommer du med till gudstjänsten?
– Nej, jag måste få båten i skick för semestern. – Tyvärr lovade jag redan min flickvän att vi skulle gå till stranden i dag. – Ojdå, är klockan så mycket? Jag är så trött efter festen så jag tror nog jag måste stanna hemma.
Så här kunde de moderna ursäkterna kanske låta när inbjudan går ut till fest i Guds rike. Gemensamt för dem och för de ursäkter som Jesus nämner är att det finns sådant som står i vägen för kallelsen till Guds rike. Det är sådant som i sig är gott, men som hotar att bli det bästas fiende när det blir kollision mellan intressena.

1. Liknelsen och dess bakgrund
Händelserna som föregår liknelsen börjar med att Jesus går till en måltid hos en av de ledande fariseerna. Det är sabbat, och fariseerna vaktade på honom för att se om han skulle göra något olagligt. Då kommer en sjuk man framför honom, och Jesus frågar om det är tillåtet att bota sjuka på sabbaten. Ingen svarar, för något sådant finns inte skrivet i de äldstes stadgar. Jesus botar mannen.
Sedan undervisar Jesus om ödmjukhet genom en liknelse om bordsplaceringen vid ett bröllop. Han förmanar också till att inte göra gott för att få något i gengäld, utan att göra gott mot dem som inte kan göra gentjänster. Då är det en av gästerna som säger: ”Salig är den som får bli bordsgäst i Guds rike.” Det är tydligt att han vill göra sig till inför Jesus.
Det är i det här sammanhanget som Jesus berättar sin liknelse. När Jesus undervisar i templet under stilla veckan berättar han samma liknelse, fast då i en strängare form (Matt 22:1–14). Det är tydligt att poängen är den samma i båda liknelserna.
Profeterna förliknar ofta Guds rike vid en festmåltid. Jesaja säger (25:6):
HERREN Sebaot skall på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med utsökta rätter och gamla viner, ja, med bästa vin, väl klarat.
Här uppenbarar Gud genom Jesaja hur han i det nya förbundet ska inrätta nattvardsmåltiden, där det ska vara folk från hela världen. Den är ju i sin tur en försmak av den stora måltiden i himlen.
Till den här måltiden inbjöds till en början många gäster. De många var judarna, dvs. Guds egendomsfolk Israel. De inbjöds genom Mose och profeterna.
Tiden för måltiden var inne när Jesus kom. Då sände Gud först ut Johannes Döparen för att samla sitt folk till måltiden, och sedan inbjöd Jesus själv sitt folk: ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här.”
Nu börjar ursäkterna infinna sig. Luther ser en symbolik i ursäkterna: de som ska bese sin nya åker är de andliga ledarna, och de som har köpt oxar är de världsliga ledarna. Och så finns de som vill ägna sig åt de sinnliga njutningarna och inte ens bryr sig om att be om ursäkt för att de inte kommer.
Det här väcker Herrens vrede. Nu sänder han ut sina tjänare apostlarna för att gå ut på gator och gränder i staden och inbjuda fattiga och krymplingar, blinda och lama till festen. Budet går nu till publikaner och horor som längtar efter syndernas förlåtelse och ett nytt liv. Av gästerna förväntas inga egna förberedelser, alla är välkomna, precis som de går och står. Jesus säger efter att tullförmannen Sackeus fått uppleva frälsning (Luk 19:10):
Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.
De självrättfärdiga hade inte rum. Men de föraktade, de som inte kunde drömma om att få vara med, de fick gå in. Men inte ens det här var nog. Det fanns platser kvar vid festen. Nu ska budet gå ut till vägar och stigar, och människorna ska överallt enträget uppmanas att komma in så att Guds hus blir fyllt.
Genom förföljelser i Jerusalem går det så att apostlarna och de kristna sprids ut över Judeen och Samarien och vidare ut till världens alla hörn. På det sättet kommer nu inbjudan till den stora festmåltiden att gå ut till hela världen, också hedningar som oss. Och det var ofta de minsta i samhället som lyssnade och trodde. Paulus säger i 1 Kor 1:26–29:
Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud.
Det här är grunden till att inbjudan kan riktas till dig och mig! Vi har inget att komma med själva, men till oss som är ovärdiga och som borde vara dömda för vår synd, till oss kommer Herren och söker och frälser oss. Så får vi, som är blinda, halta och krymplingar, gå in till den himmelska måltiden av nåd, för vår Frälsares utgjutna blods skull.
Det är ju ett helt fantastiskt budskap. Vilken bröllopsvärd skulle i dag går ut på vägar och stigar och enträget bjuda alla att komma till bröllopsmåltiden? Men så gör Gud. Han längtar efter att få se oss alla som sina bordsgäster, och därför gör han tröskeln så låg att det absolut inte ska finns någon som inte kan komma in.
Det här är en framställning om det som skiljer kristendomen från alla religioner, där det alltid finns något som krävs av människan. Här krävs inget. Allt är gratis, också bröllopskläderna.
Liknelsen slutar med en dom över dem som först var bjudna:
Jag säger er att ingen av de män som var bjudna skall smaka min måltid.
I den senare liknelsen i Matt 22 avslutar Jesus med att tala om en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han blev utkastad, bunden till händer och fötter. Han hamnade i helvetet för att han inte brydde sig om att ta på sig den dräkt som erbjöds, den rättfärdighets dräkt som Jesus har förvärvat åt oss.
Kallelsen till Guds rike är allvarlig. Därför ska vi nu se på några tillämpningar för vår egen del.

2. Paralleller till vår tid
Jag började predikan med att berätta om en inbjudan till gudstjänst. Det är den enklaste jämförelsen. Och det kan vara så att sättet som vi förhåller oss till gudstjänsten kan vara ett tecken på hurudan vår gudsrelation är. Om vi älskar en person vill vi gärna vara tillsammans med den människan. Om vi undviker att umgås med en person är det ett tecken på att relationen inte är så bra.
Gudstjänsten är det tillfälle där vi umgås med Gud tillsammans med medkristna. David säger (Ps 122:1):
Jag blev glad när man sade till mig: ”Vi skall gå till HERRENS hus.”
Tyvärr är det så i dag att många har svårt att vara glada att få gå till den kyrka dit man har vant sig att gå som barn och där man har blivit konfirmerad. Där ljuder inte Guds röst längre. Där har Guds ord blivit ifrågasatt. Sällan hörs det allvarliga budskapet om att det finns två utgångar efter detta liv, det som var förra söndagens tema.
Men är det en orsak att bli borta från Guds gemenskap, att strunta i Gud?
Nej, det är ”den obotfärdiges förhinder”. Man hittar förevändningar för att helt låta bli. Men det finns inga förevändningar som håller om det gäller att lyssna till Guds ord. Vi har som kristna både skyldighet och rättighet att se till att Guds ord predikas rent och klart ibland oss. Finns det inget annat sätt så kan vi samlas med två eller tre och dela Guds ord med varandra, be tillsammans och sjunga till Herrens ära. Vi ska också se till att vi kallar herdar som tjänar med Ordet och sakramenten.
Det finns också andra slags ursäkter. En tycker det är den bästa gudstjänsten att gå ut i skogen, lyssna till fåglarna och glädjas över blomstren som slår ut och doftar så gott i den ljuva försommartiden.
Och visst är det så, att vi kan höra Guds röst också i naturen. Det är den allmänna uppenbarelsen, som vi inte ska förneka eller förringa. När vi ser djupt in i en blommas underbara konstruktion eller tänker på fåglarnas fantastiska förmåga att flytta över en stor del av jordklotet och sedan hitta tillbaka till exakt samma boplats år efter år, då kan vi inte annat än förundras och tacka Gud för hans vishet.
Naturen räcker en bit på vägen när det gäller att lära känna Gud. Den kan uppenbara Guds allmakt och vishet, men den kan inte uppenbara vägen till frälsning. Den talar inte om Jesus, den lidande Frälsaren. Den kan inte ge oss ro och hopp för evigheten. Det kan bara förmedlas genom Guds ord.
Någon tycker att de kristna bara bråkar. Varför tjata om att Bibeln säger si och så och inte kan acceptera det som är modernt och kan omfattas av en modern människa?
Någon tycker att man ska vara ”lagom” kristen. Det räcker väl med det som de flesta brukar göra: man har ju en egen personlig tro, man går i kyrkan vid särskilda tillfällen och sedan lever man ju ett hederligt liv.
Jesus mötte många sådana människor. En av dem brukar kallas den rike ynglingen. Han ville så gärna framställa sig som en from man som kände Gud. I själva verket var han högfärdig. Han var nöjd med sig själv. Då Jesus predikade lagen för honom och visade vad han borde göra för att vara ren inför Gud blev han bedrövad och gick bort.
Allt det här grundar sig på att vi människor vill hävda vårt eget, vi vill visa upp det vi är och kan och menar att det ska duga också inför Gud. Men vi måste lära oss vår rätta plats inför Gud. Det kan ta på hårt. Det kräver att vi kastar bort vårt eget.
Efter vår text talar Jesus om kostnaderna för att följa honom. Han verkar inte alls ha någon insikt i psykologi. När han ser att stora skaror följer honom säger han (Luk 14:26–27):
Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge. Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.
Sedan talade Jesus om nödvändigheten att beräkna kostnaderna med att följa honom, och slutar (v 33):
På samma sätt kan ingen av er vara min lärjunge, om han inte avstår från allt han äger.
Att avstå från allt man äger, det är det samma som att göra personlig konkurs i andlig mening. Det kan vara fruktansvärt jobbigt, det kan betyda en kris av liknande slag som att förlora all sin egendom. Därför var det också många som slutade följa med Jesus. De blev besvikna.
Men vad är alternativet? Innanför eller utanför, det är politiskt inkorrekt frågeställning i dagens värld. Men det är precis det som Jesus beskriver för oss. Att komma eller ursäkta sig och stanna utanför den himmelska måltiden.
Om vi upptäcker vad Gud ger oss när vi förlorat oss själva, då ser vi att det minsann inte är något dåligt byte. Det är ju själva festmåltiden hos Gud som han inbjuder till. Och biljetten dit ger han oss gratis. Vad väntar vi på?
Och det andra alternativet är att gråta och skära tänder. Därför ska vi ännu betrakta

1. Kallelsens allvar
I våra bibelstudier över Hebreerbrevet har vi sett hur Gud kallade sitt eget folk på ett särskilt sätt, men hur de förkastade honom och stängdes ut från hans vila. Han påminner om att det finns en särskild dag, som heter i dag, när han kallar oss, och han varnar oss för att förhärda vårt hjärta och gå bort.
Det här berör oss på två sätt.
Det första är att vi själva lyssnar och tror när Gud kallar oss till sig. Det är ingen självklarhet att vi blir bevarade i denna tid, utan vi behöver leva nära Jesus. Inte bara någon enstaka gång på söndagarna, utan var dag, hela tiden.
Det andra är att vi låter Gud visa oss våra uppgifter att vara hans vittnen i vår omvärld, för att påminna våra närmaste och dem som kommer i vår väg om att också de är kallade. Det är här som kostnaderna kommer in. Vad kostade vittnesbördet de första lärjungarna?
Det berättas i Apg 4 om hur Petrus och Johannes hamnade inför Stora rådet på grund av sitt frimodiga vittnesbörd. De framhöll en sanning som var djupt kontroversiell och som senare i många fall ledde till martyrdöden: I ingen annan finns frälsningen. När de förbjöds att fortsätta att tala eller undervisa i Jesu namn svarade de (Apg 4:19–20):
Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud? Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört.
Hur gör vi? Sitter vi inte hellre i våra små grupper och tittar på varandra och har det gott inbördes? Glömmer vi att Gud har bett oss gå ut på gator och gränder och nödga människor att komma till Guds fest?
Han som har kallat oss till sin måltid och öppnat dörren dit för oss alla, han har befallt oss att berätta det här för andra. Det är inget som vi överväger om vi ska göra eller inte. Kallelsen är allvarlig. Den gäller liv och död, både för oss och för våra medmänniskor.
Men dignar du under det här väldiga ansvaret och känner din ovärdighet så ska du veta, att din plats i den himmelska bröllopssalen inte beror på din värdighet, på din verksamhet och ditt allvar, för den fantastiska kallelsen ljuder än i dag för alla fattiga, halta och blinda: Kom, för allt är färdigt!
Se, öppen står Guds fadersfamn
ännu alltjämt för dig!
Än kallar han dig ömt vid namn
och bjuder dig till sig.
Än ljuder högt hans maningsord:
Säg, varför dröjer du?
Se, vid hans rika bröllopsbord
är rum för dig ännu!
Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.