Vilken lättnad! Vi behöver inte tjata. Vi behöver inte söka fina ord. Vår Far vet vad vi behöver innan vi ber honom om det. Så säger Jesus när han undervisar om bönen i sin bergspredikan (Matt 6:8). Han säger det i kontrast till hedningarna som ser de många rabblade orden som en garanti för bönhörelse.

Därefter lär Jesus sina lärjungar en modellbön, som riktas till Vår Far i himlen, eller som vi använder med den gamla invanda formuleringen: Fader vår, som är i himmelen. I den bönen ingår allt väsentligt.

Likväl lär Jesus oss att vi ska vara flitiga bedjare. Två gånger (Luk 11 och Luk 18) förmanar han till enträgen bön, som egentligen kan förliknas vid tjat. Vi ska be utan att tröttna. Att båda sidorna finns med – tilliten till Gud som vet vad vi behöver också utan vår bön, och att vi ska vara flitiga bedjare – hör till de kristna paradoxerna, där vi får ta emot undervisningen utan att få det att gå logiskt ihop.

Bönen hör till det kristna livet. Man blir inte Guds barn genom att be, men ett Guds barn vill be. Man blir Guds barn genom ny födelse, och den som är ett Guds barn vill umgås med sin Far. Det har vi rätt till för Jesu skull. Vi kommer till vår Far i Jesu namn och påminner honom om vad Han har lovat, tack vare det som Jesus har gjort för oss.

I det kristna livet finns både tilliten till Guds omsorg om oss och önskan att låta Far veta alla behov. När vi därför upplever svårigheter och nöd bär vi fram det till vår Far. När vi upplever att han inte direkt svarar på våra böner lämnar vi det i Hans händer. Han ger oss det vi behöver när Hans tid är inne och inte som resultat av vårt tjat.

I Rom 8 skriver Paulus att Anden hjälper oss i vår svaghet. Han vädjar själv för oss, även om vi själva inte vet vad vi borde be om. Det här är en stor tröst för den som ser en älskad mor eller far ligga hjälplös inför döden, utan att till synes kunna be. Vår Far vet! Och han sänder Anden som hjälper i vår svaghet.

Slutligen får vi påminna om det härliga ordet (Rom 8:28): Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut.

Så lär mig bedja och vänta svaret
och vara stilla i tro på dig,
tills jag får skåda en skön fullbordan
av varje löfte du givit mig!

(Okänd författare, Sionsharpan 379)