Den femte söndagen i fastan inleder djupfastan, passionstiden. Ju närmare vi kommer Jesu lidande, desto aggressivare blir hans fiender. De provoceras av hans tal om sig själv. Han hävdar att han inte har syndat. Han talar om sin Far, som han ärar och som ärar Honom. Och han talar om judarnas store stamfar: Abraham jublade över att han fick se min dag. Det som verkligen väcker fiendernas vrede är när Han bekänner sitt rätta namn och sin eviga härkomst: Jag Är, innan Abraham fanns (Joh 8:58).
Att Jesus var Messias borde ha varit uppenbart för dessa skriftlärda. För Mose och alla profeterna talade om honom, och Skrifterna kunde de. Och då borde de ha vetat att Han fanns före Abraham. Profeten Mika var en av dem som visste: Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar (Mika 5:2).
Men den här sanningen var för svår för de lärda att smälta. De förkastade Honom, deras Frälsare. Och så blev de ett redskap för att förverkliga Guds plan av evighet. Översteprästen Kaifas var också ett sådant redskap, även om han knappast förstod hur sanna hans ord egentligen var: Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör för folket än att hela folket går under? (Joh 11:50).
Vi bekänner med Martin Luther i förklaringen till andra trosartikeln att Jesus är ”född av Fadern i evighet”. Jesus, Guds Son, var med i evighetens rådslag redan innan världen skapades. Det är en orimlig tanke. Vårt förstånd räcker inte till för att begripa evigheten. Men Guds vishet är större än människor. Tack vare denna vishet, kombinerad med kärleken till oss avfallna människor, kan vi undgå att helt rättvist bli dömda till att vistas i helvetet med djävulen och hans änglar. Han utgav sin Son i döden som vår ställföreträdare.
Också i dag förkastas Jesus av den stora massan, liksom av denna världens stora och kloka. Den kunskap som sätts så högt av världen är en dårskap inför Gud. Och den verkliga visheten är för stor för oss att begripa. Salig är den som inte ser och ändå tror. Vi kan bara stå i förundran inför den Evige och tillbe Honom.
Se, det var evighetens råd,
försoningsgåtan stor,
ett under av omätlig nåd:
Guds Son blir mänskors bror
och sina bröders löftesman!
Uti hans död min synd försvann.
Jag är av hjärtat nöjd.
(C O Rosenius)
Bön: Käre Jesus! Tack för att du inte har förkastat mig, fast jag så ofta har lyssnat mera på världens vishet än på vad du lär mig i ditt Ord! Hjälp mig att hålla min blick fäst vid dig när jag hotas av angrepp från den onde. Amen.
