Berättelsen om hur förföljaren, den hårdföre farisén Saulus, blev aposteln Paulus återges tre gånger i Apostlagärningarna. Händelsen hör till de viktigaste i kyrkans historia. Han slogs till marken av sin ärkefiende Jesus på vägen till Damaskus, och mötet ledde till en helomvändning. Efter det tackar han för att han blev visad barmhärtighet. Inför sin resa till Jerusalem och fångenskapen i Rom bekänner han sin livsuppgift (Apg 20:24): Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast fullborda mitt lopp och den uppgift som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.
Denna unika kallelse ledde till strapatser och lidande som vi knappt kan föreställa oss vidden av. Paulus skriver om drivkraften för sin uppgift (1 Tim 1:15): Det är ett ord att lita på och värt att tas emot av alla, att Kristus Jesus kom till världen för att frälsa syndare – och bland dem är jag den störste!
Tre gånger beskriver Paulus sin ställning i förhållande till andra kristna. Den första gången är han mitt uppe i sin verksamhet och ser sig som den ringaste bland apostlarna (1 Kor 15:9). Den andra gången är han fånge i Rom och beskriver sig som den minste bland de heliga (Ef 3:8). Denna tredje gång har han nått fram till slutet av sitt liv. Då är han den störste bland alla syndare.
Det är så här en kristen växer till. Han själv blir allt mindre medan Jesus blir allt större. Äran ska inte ges åt någon människa.
Men Jesus ansåg honom värd förtroende och tog honom i sin tjänst, han som förr var en hädare, förföljare och våldsman. Därför ska ingen bland oss säga att vi inte är värda att vara hans lärjungar. Vi har fått del av samma evangelium som Paulus och de andra apostlarna predikade. Jesus kom för att frälsa syndare. Det är ett glädjebud också för dig och mig!
På samma sätt är det med Petrus, som kallades genom ett underbart fiskafänge, och kallades på nytt trots sin förnekelse, efter ett lika underbart fiskafänge. Jag ska göra er till människofiskare, löd uppdraget när Jesus kallade sina lärjungar. De hade ingen kraft i sig själva – de hade bara kraft att förfölja och förneka fram till dess att Jesus bröt ner deras egen vilja och fyllde dem med en kraft av annat slag: Ordets kraft.
Samma kraft får vi räkna med i dag, samma nåd mot ovärdiga syndare, när Han kallar oss till sin tjänst. Det är ett liv med värde! Visst vill väl också du vara med?
Bland syndarna är väl jag den störste,
dock sjunger jag här på barnavis:
Förlåtelse har jag fått som gåva
igenom Jesus, Gud vare pris!
(J Blomqvist)
Bön: Käre Jesus! Du som inte tvekat att kalla en mördare till din apostel, du har också kallat mig till din lärjunge och till att vittna om ditt nåderika evangelium. Ge mig beredvillighet att gå dit du kallar mig. Tack för att jag inte behöver förlita mig på min egen kraft. Amen.
