Guds Son, den Evige och Allsmäktige, grät. Vilket märkligt ord! Det skedde enligt evangelierna minst två gånger. Den ena gången var när han stod vid sin käre vän Lasarus grav (Joh 11:35). Åsynen av hans syster Marias djupa sorg och hur vännerna grät gjorde att han blev djupt rörd och skakad i sin ande. Jesus var en människa med känslor och empati.
Den andra gången var när han red in i Jerusalem och blev hyllad som kung av folkskarorna (Luk 19:41). Skulle han då inte ha känt sig hedrad och stolt? Nej, den här gången var han inte som vi andra. Hans tankevärld var inte fokuserad på sig själv och sin framgång, som andra människors. Han var utan synd. Hans ande upprördes denna gång av människornas oförstånd. De förstod inte vad som gav dem frid. Han såg vad straffet skulle bli: den sköna tempelbyggnaden som låg framför dem skulle skövlas, tillsammans med Guds heliga stad. De skulle förkastas, för de hade förkastat honom. Det skulle inte hjälpa att de hade templet och var Guds älskade folk. De hade gjort Guds tempel till ett rövarnäste.
Vi har nyss kunnat följa hur man med dagens fantastiska teknik kan transportera en kyrka som väger 672 ton från en plats som riskeras av ras till en annan plats fem kilometer bort. Det är ett mästerverk av ingenjörskonst. Men hur trygg är då den nya platsen? Kommer Kiruna kyrka att bestå för evigt? Nej, också den ska gå under.
Många älskar de många vackra kyrkorna i våra nordiska länder. Många är djupt fästa vid sin hembygds kyrka, där man blivit döpt, konfirmerad och kanske gift sig. Men Jesus gråter. I så många av dessa sköna byggnader förkunnas ett annat evangelium än hans. Han ser hur hans ärkefiende, som han besegrade i sin yttersta strid på korset, ännu vinner anhängare och får människor att förneka Ordet om den verkliga frälsningen. Fienden intalar människorna som samlas i dessa tempel att fästa sig vid det yttre, vid traditionerna och vid känslorna. De förstår inte vad som ger frid.
Den sanna friden är inte fäst vid det yttre. Den kommer från tron på Honom, som kom för att söka upp och frälsa det förlorade, det svaga, som inte har någon egen grund att stå på utan som behöver en klippgrund som håller. Den sanna friden kom till jorden i ett stall under yttre ofrid och bevittnades av samhällets svagaste, av obetydliga herdar i Betlehem. Han som kom med denna frid kunde gråta, men han kunde också ryta till mot dem som förstörde Guds helgedom med sina egoistiska begär efter rikedom och jordisk framgång.
Tänk om också du och jag kunde förstå vad som ger oss den verkliga friden! Låt oss lyssna i dag när Ordet besöker oss!
Så vakna upp, ni själar alla,
och vänd nu om till Herren Gud!
Han än i dag er låter kalla
med nådeordets helga ljud.
Nu är ej tid att håglös dröja
och liknöjd stå på världens torg.
Ve den som än sig vill förnöja
i lustars lek till evig sorg!
(F G Hedberg)
Bön: Käre Jesus! Hjälp mig att ta vara på ditt Ord medan vi har det ibland oss. Låt det inte få bli så att du måste gråta över mitt oförstånd. Ge mig också förstånd att varna och trösta de människor som du sänder i min väg. Amen.
