Söndagen septuagesima inleder förfastan och förbereder för den egentliga fastetiden som börjar på askonsdagen om drygt två veckor. Söndagens texter stuvar om rejält i vårt tänkesätt. Jesus berättar en liknelse om vingårdsmän, som får lön enligt helt galna principer, om vi ser dem utifrån våra vanliga normer. Petrus undrar vad de ska få för lön, som har lämnat allt och följt Jesus. Jovisst, lönen blir hundrafaldig, men Jesus vänder upp och ner på förväntningarna: ”Många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först” (Matt 19:30).
Ordet nåd är centralt i texterna och i söndagens tema. Vi människor har en förvänd syn på vad nåd är. Det beror på att vi har svårt att ta emot något helt oförtjänt. Om vi får något ska det vara motiverat av något vi gjort, och så följs gåvan av en skyldighet att ge något tillbaka. Den här söndagen betonar den oförtjänta nåden. Den är omotiverad, oförskylld. När Gud benådar en syndare, som verkligen förtjänar straff, sker det fullständigt gratis, det är alltigenom nåd.
Det här är svårt att fatta, och när vi blir undervisade verkar det vara bakvänt. Det brukar vara så att de som räknar sig till ”bättre folk” också ska respekteras med bättre platser. Man sätter inte en kung eller en president längst nere bland folket under ett festtillfälle. Han får ofta en särskild stol, lite finare än andra. Men nu säger Jesus att de som vi väntar ska få de bästa platserna ska placeras sist, längst nere. Och sedan hedras de enklaste och minst ansedda med de bästa platserna.
Det finns ett ord som beskriver den här paradoxen: nådelön. Ordet finns inte i Bibeln. Det kombinerar två sanningar: det är nåd att Gud ger oss rätt till evigt liv och salighet endast för Jesu Kristi förtjänst, och att vi ska få njuta himlens härlighet är en lön så stor att vi inte kan fatta den.
Vi kan inte heller fatta att Jesus talar om särskilda grader av den här lönen. När han beskriver det hån och hat som ska drabba bekännaren av hans namn säger han: ”Gläd er på den dagen och hoppa av glädje, för er lön blir stor i himlen” (Luk 6:23). Aposteln Paulus skriver att den som byggt på den fasta grunden med guld, silver och ädelstenar ska få lön (1 Kor 3:14), men att den som varit slarvig och byggt med dåligt virke ska gå miste om lönen. Ändå ska han bli frälst, men som genom eld.
Att få del av den himmelska saligheten beror endast på nåd och har inget att göra med framgång genom något eget verk. Men ändå har Gud lön i beredskap, rentav så att Jesus själv lovade rövaren vid hans sida en plats i Guds rike – vilken nåd för den allra sista som skulle ha väntat att få en sådan ära!
Sann kärlek söker ingen lön,
men får den dock från ovan.
Till Kristus höjer vi vår bön
och tvivlar ej om gåvan.
Vi har hans eget löfte på
den frälsning vi en gång skall få,
dock av hans nåd allena.
(P Speratus, O Petri)
Bön: Käre Jesus! Din undervisning om den oförtjänta nåden är svår att smälta för vårt förstånd. Låt din Ande förklara för mig vad det betyder att jag får vara Guds barn, helt utan att ha förtjänat det! Och hjälp mig att kunna tacka dig för vad du har gjort. Amen.
