Den tredje söndagen i fastan beskriver kampen mot demonerna, de onda andarna som djävulen särskilt mobiliserade till strid mot Jesus och hans lärjungar. Sådana andar finns det många slag av. Herdepojken David mötte dem i form av den fruktansvärde jätten Goliat. Profeten Elia mötte dem i form av Baals profeter. Det hände att Jesu lärjungar mötte sådana våldsamma demoner att de inte kunde besegra dem. Men Jesus kunde.
Ett annat slag av demoner möter vi i sändebrevet till Laodicea (Upp 3:14–22). Det är ljumhetens demon. Den säger: ”Jag är rik, jag har fått rikedom och behöver ingenting.” Sådana demoner finns det gott om i vår tid. De behöver inte gå till rakt angrepp på Jesus och hans kyrka. Det räcker med att göra människor tillfredsställda med sig själva och lugna dem med försäkran att ”allt står väl till”, det samma som prästerna på Jeremias tid förkunnade som vaccin mot predikan om omvändelse. Men det slutar inte väl.
Dessa demoner verkar ha ett gott budskap. De strävar att ge trygghet och lugn, något som verkligen är en bristvara i dessa onda tider. Men budskapet är bedrägligt. Det förtiger sannningen om oss: ”Du förstår inte att just du är eländig, ynklig, fattig, blind och naken.” Och slutresultatet är förskräckligt: Jesus varnar att han kommer att spy ut den ljumme ur sin mun.
Predikan om synden är illa sedd i vår tid. Man ska inte behöva känna skuld. ”Det är ingens fel”, får barnen höra när de drabbat samman. Man går inte till roten: synden. Därför är vår tids människor illa rustade att tänka på den yttersta domen. Allra minst vill man höra att Gud ska fördriva människor till evigt straff. Kan Gud verkligen vara så hård? Skulle Jesus, som är så kärleksfull och inbjuder alla att komma till sig, spy ut dem som han älskar och vill ha hos sig?
Sju församlingar i Mindre Asien fick ta emot en speciell undervisning av Jesus genom aposteln Johannes. Församlingen i Laodicea fick inte ett enda ord av beröm. Det var inte för att de var emot Jesus. De klandrades för sin ljumhet: ”Jag skulle önska att du var varm eller kall.” De tänkte kanske att man inte skulle vara extrema, utan tänkte som många bland oss, att vi behöver vara ”lagom” religiösa – inte sådana som till varje pris behöver hålla fast vid Bibelns ord i alla små stycken, särskilt när det det går emot den moderna människans jämlika och toleranta livssyn.
Församlingen i Laodicea möttes likväl av kärlek. Den levde ännu i nådens tid. Den älskande Jesus stod vid dörren och klappade. Och hans önskan var att de skulle höra vad Anden sade. De råddes att för intet köpa det guld som skulle göra dem verkligt rika, de kläder som skulle täcka in dem i Kristi rättfärdighet och den salva som skulle öppna deras ögon. Samma erbjudande möter oss i dag i nådemedlen, Ordet och sakramenten. Så låt oss använda dem rikligt!
Jag behöver dig, o Jesus,
ty jag har blott synd i mig.
Hjärtat är så mörkt och öde,
är så kallt och dött i sig.
I ditt dyra blod allena
kan det bliva rent och gott.
I den källan vill jag bada,
i den enda källan blott.
(F Whitfield, L Sandell)
Bön: Käre Jesus! Tack för att du i din kärlek varnar mig, som av den onde blivit förledd till ljumhet, och ännu inbjuder mig till din måltid. Låt din Ande öppna mitt hjärta att lyssna till din kallelse och bli värmd av din kärlek. Amen.
