När Jesus talade om sig själv som den gode herden (Joh 10) anspelade han på en profetia i Hesekiel 34. Där uttalar profeten Herrens dom över Israels herdar, som inte tar hand om hjorden utan bara tänker på sig själva. Domen är hård: ”Se, jag är emot herdarna och ska utkräva mina får ur deras hand och göra slut på deras herdetjänst” (Hes 34:10). I stället ska Herren själv bli deras herde och ta sig an sina får. Han ska låta sin son David komma till dem och bli deras herde (v 24).
När Jesus talar till fariséerna om detta förstod de inte vad han ville säga dem. De var förstockade och insåg inte att denna Hesekiels profetia gick i uppfyllelse inför deras ögon, även om de hade lärt sig profetians ord sedan barnsben. De kunde inte se sig själva som objekt för profetens domsord. Och de kunde inte se den Gode Herden mitt ibland dem. Men nu skulle profeten Sakarjas ord uppfyllas (Sak 13:7): ”Slå herden så att fåren skingras.” De här orden tillämpade Jesus på sig själv och lärjungarna när han var samlad med dem till den sista måltiden. Så skulle hans lärjungar överge honom, och Petrus, den frispråkigaste och djärvaste av dem, skulle förneka honom.
Den gode herden övergav inte sina får. Han skulle ge sitt liv för dem, men han skulle också ta tillbaka sitt liv. Han uppstod ur sin grav, enligt Skriften. Han höll sitt ord. Han håller också det ord som han genom sina lärjungar har gett oss: ”Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand” (Joh 10:28).
De falska herdarnas herdetjänst skulle få sitt slut. När Jesus dog rämnade förhänget i templet. Några årtionden senare var det bokstavligt slut med hela det sköna templet, när Gud använde romarna som verktyg för att definitivt sätta stopp för det gamla förbundets offertjänst. Den gode Herden hade offrat sig själv och med sin blod en gång för alla gått in i det allra heligaste och vunnit en evig återlösning (Hebr 9:12).
Men ännu finns det falska herdar ibland oss. Jesus liknade dem vid vargar som klär sig som får för att kunna komma in i hjorden och riva och slakta fåren (Matt 7:15). Och aposteln Paulus förmanar de äldste från Efesos en sista gång innan han skulle skiljas från dem: ”Jag vet att när jag lämnat er ska rovlystna vargar tränga in bland er, och de kommer inte att skona hjorden. Ja, bland er själva ska män träda fram som förvränger sanningen för att dra över lärjungarna på sin sida” (Apg 20:29f).
Gud är emot dessa herdar. En dag ska deras falska herdetjänst vara definitivt slut och de ska få sitt straff. Den gode herdens röst varnar oss att inlåta oss med dem och så riskera att bli förförda. Men hans herderöst ger oss den sanna tryggheten mitt i världens ofrid. Hans ord ska aldrig förgå. Därför förmanar Herden oss: Förbli i mig – förbli i mitt Ord.
Små lammen skall han bära
och gömma vid sitt bröst,
de sargade förbinda,
de sorgsna ge sin tröst.
För storm skall han dem skydda
och hjälpa dem i strid,
ge skugga sval i hettan
och regn i torkans tid.
(Okänd förf.)
Bön: Käre Jesus! Tack för att du offrade ditt liv för oss svaga får! Tack för att du kallat mig med din herderöst och sökt upp också mig som helst ville springa bort från dig. Håll mig i din famn så att jag inte tappas bort från dig. Amen.
