SLT:s festgudstjänst i Evijärvi, predikan: Ola Österbacka. Text: Hebr 12:1-4. Tema: Kallelsen till Guds rike.

1 När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger, och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss. 2 Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. 3 Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet. 4 Ännu har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vid stora mästerskapstävlingar i friidrott brukar längdhoppare och höjdhoppare ofta signalera till publiken att de ska applådera för att öka koncentrationen till bästa möjliga prestationer. De stimuleras av det stöd som de får publiken, och ju större publik desto mera inspireras de till stordåd.

Hebreerbrevets författare har i kapitel 11 berättat om en stor skara människor som levt i tron och tar dem som förebilder för oss, på samma sätt som en ung idrottare ser på en stor stjärna som förebild, eller en idol. Han skisserar bilden av en löparbana som en modell för hur vi som kristna ska leva vårt liv som om vi skulle delta i en löptävling inför en massa åskådare, ett helt moln av vittnen.

Till en början ska vi kanske säga, att det knappast är tänkt så att alla dessa troshjältar står runt omkring oss och hurrar och applåderar våra resultat. Om de skulle kunna följa med oss i våra liv skulle deras verklighet vara långt ifrån himmelsk. De skulle då mest få sörja, och i himlen ska det inte mera vara någon sorg. Den biten ska vi nog avstå från att tolka, eftersom Bibeln säger väldigt lite om hur de som gått före oss kan följa med vad som sker här i jämmerdalen. Däremot ska dessa troshjältar vara en uppmuntran för oss, så att vi efterliknar dem i deras tro och får kraft att kämpa samma kamp som de.

Ändå är det inte Gamla testamentets troshjältar som ska vara fokus i dag. Det är den som dessa troshjältar själva såg på och fick kraft av:

Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.

Vi ska därför som vår första rubrik idag sätta upp följande:

 

I allt vad du gör, se på Jesus!

Vi hotas ständigt av frestelser att göra precis tvärtom: att se på oss själva, att se på vår kyrka eller våra medarbetare, eller på vår omvärld.

A. Frestelsen att fastna i oss själva är alltid stor. Vi är av naturen inkrökta i oss själva. Det finns åtminstone två stora faror.

Den ena faran med att se på oss själva är att vi blir ensamma med alla krav. Det kan vara medmänniskornas krav, som vi försöker uppfylla, men ännu svårare blir det om vi drabbas av Guds lag och står ensamma inför lagens krav. Då kan vi lätt hamna i förtvivlan.

Det är inte svårt att hitta krav i samhället som tar kål på de bästa och får oss att bli missmodiga och rent av leder oss i depression. Utbrändhet är dagens statussjukdom men depression ger allt annat än status. Då behöver vi stöd. Det kan hända att det räcker med ett medmänskligt stöd och goda råd för att komma igen.

Men värre blir det om vi råkar in under Guds lags brännande bannstråle. Då hjälper det inte att söka medmänniskornas tröst. Lagen talar nämligen sanningen om oss, och den är inte nådig. Lagen dömer oss till helvetet, för hos oss bor inget gott. Vi har ingen egen vilja att göra det som är rätt inför Gud, och ännu mindre förmåga. Och gör vi inte det som är rätt är vi förlorade inför Guds heliga lag. Ingen terapeut kan leda oss upp ur den gropen.

Också kung David hade prövat på att sjunka hjälplöst ner i en bottenlös dy. Men han nåddes av en hjälpande hand. Han beskriver situationen i Psalm 40:

Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta.

Han ställdes på en klippa, och det var raka motsatsen till den djupa dyn. Jesus var hans klippa. När vi i dag nås av kallelsen till Guds rike är det samma hand som vill dra oss upp ur fördärvets grop och ställa oss på Klippan. Det är den fasta grunden som Gud hade planerat redan innan världens grund var lagd. Den grunden lades för att vi skulle ha ett fast hopp, helt oberoende av oss själva, utanför oss själva.

Om vi lyssnar bara till denna världens råd och hjälp finns det en stor risk att vi utsätts för den andra faran. Den är att vi ser på hur bra vi är och hur mycket bra vi har uträttat, och blir stolta över det. Särskilt i vår tid är det vanligt att försöka höja självkänslan som motvikt mot depression. Man ska se att man är förtjänt av framgång och välmående.

Sådant behöver vi människor i rimlig utsträckning. Vi behöver känna oss respekterade och värdefulla  i oss själva i våra relationer till medmänniskorna. Det som är farligt är när vi tar åt oss äran själva för vad vi är, och glömmer att allt kommer från Gud. Tar man in Gud i det hela blir det ofta så att man säger att Gud älskar oss precis som vi är, och att också han tycker att vi är bra som vi är.

Det är det här som också är grunden till varför homolobbyn har haft så stor framgång med att göra svart till vitt, att förneka Guds klara bud. Man påstår att alla människor är värdefulla precis som vi är. Därmed upphöjer man också en syndig natur till något som har värde i sig. Man rentav prisar synden som något att vara stolt över. Ett konkret uttryck för det är att man använder ordet ”pride” (= stolthet) om det som för Gud är en styggelse.

Men det här är en stor lögn! För sådana vi själva är av naturen är vi allt annat än behagliga och älskvärda för Gud. Varje syndig begärelse är en styggelse för Gud, ingen skillnad vilken synd det gäller. Att Gud älskar oss har en helt annan grund än att han skulle tycka om oss för dem vi är och för att han har skapat oss. Visst, han skapade människorna, men den stora olyckan är att de första människorna föll i synd. Om Gud skulle ha handlat som vi brukar göra skulle han ha utrotat alla, eftersom människorna snabbt blev fyllda av ondska och gjorde precis tvärtom vad Gud ville.

Men trots att han utrotade det mesta av den dåvarande världen, genom en värdsvid flod, så räddade han en familj för att hans löfte om en kommande Frälsare skulle bli uppfyllt. Samma dag när syndafallet skedde lovade han att han skulle återupprätta sin skapelse. Det skulle han göra genom att sända sin Son till världen som en människa. Och han sändes in i en roll som inte innebar något självförverkligande för egen del. Jesus skulle ha kunnat rida på sin popularitet när han gick omkring och gjorde gott och botade alla och samlade tiotusentals människor omkring sig. Men han utnyttjade inte den framgången – ”i stället för den glädje som låg framför honom …” förbjöd han människorna att berätta vem han var, och han talade så obekväma saker att de flesta vände sig bort. Och slutligen ställde de honom inför folkets ledare som ville ha bort honom, och så utsattes han för den mest förnedrande behandling som slutade med döden på korset.

Det är i honom som vi är älskade. Det är i honom som vi, och det vi kan uträtta, har något värde. I oss själva är allt fördömligt, om det är inte helgat genom tron på Jesus. Därför är det så viktigt att se på honom.

 

B. Det finns också en risk att vi ser för mycket på vår egen kyrka eller församling, så att vi hindras, eller hindrar människorna, att se på Jesus. Vi kan frestas att göra Gud beroende av våra planer, vår kraft eller vår gemenskap.

Varje gång vi vänder blicken mot det vi själva gör hotar den faran. Det må sedan vara att vi framhåller vår rena lära, att vi berömmer det som vi har gjort eller kritiserar andra i ljuset av våra egna vägval. Det är en Guds nåd att vi har hans rena ord ibland oss och det ska vi tacka honom för av hjärtat, och vi får tacka Gud för att vi får vara med i en gemenskap där vi samfällt tar avstånd från villfarelse och onda ordningar. Det blir också fel om vi gör beräkningar av våra verksamhetsmöjligheter utifrån våra egna krafter. Vi har inga krafter eller möjligheter själva. I Upp 3:8 säger Jesus till församlingen i Filadelfia:

Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn. 

Din kraft är ringa. Men lägg märke till vad som ger kraften: Guds ord och bekännelsen till det. Det är Guds ord vi ska predika i tid och otid, och det är det vi ska vittna om i våra vardagsgöromål. Har vi den kraften behöver vi inte oroa oss för hur det går för oss. Vi ska vara såningsmän. Det är Herrens sak att ge växten.

Frågan är var vi fokuserar blicken: är det på oss själva eller är det på Jesus. Det enda rätta är att fokusera på Jesus. Då följer också välsignelserna, fast inte som vi vill.

 

C. Slutligen ska vi också säga något om risken att se för mycket på vår omvärld. Visst ska vi leva i världen och vara medvetna om vad som sker. Vi ska också ta vårt ansvar som goda medborgare i samhället för att skydda och bevara en god ordning.

Men vi ska inte sluta förbund med världen och låta den bli en garant för den verkliga tryggheten. Det kan den bli genom att vi böjer oss för vad folk i allmänhet anser, det som vi kallar den allmänna opinionen. Vi förmanas att inte skicka oss efter den här världens sätt att tänka, eftersom världen är i den ondes våld, och vi kristna är främlingar i denna värld. Det kan bli fel också om vi i rädsla för vad världen kan hota oss med sluter oss i vårt skal och upphör att förkunna Guds ord, lag och evangelium, i tid och otid.

Jesus har sagt (Matt 10:25):

Det är nog för lärjungen att det går med honom som med hans lärare, och för tjänaren att det går med honom som med hans herre. Har man kallat husets Herre för Beelsebul, hur mycket mer skall man då inte kalla hans tjänare så.

Mitt i detta ska vi minnas, att makten finns på högra sidan om Guds tron. Det är inte de som trakasserar och hotar hans lärjungar som ska triumfera. Nej, segern är redan vunnen på korset, och makten är utom räckhåll för de ogudaktiga.

Därför: I allt vad du gör, se på Jesus! Se inte så mycket på vad världen kan göra oss.

Så till den andra tesen för i dag, som också blir en avslutande förmaning:

 

Med Jesus i kamp mot synden.

Ännu har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden.

Fast det blir allt svårare för den som vill bekänna hela Bibelns sanning, också i våra traditionellt kristna länder, så har vi inte behövt kämpa till blods. Vi tänker kanske på att ingen här mister sitt liv för att han bekänner Jesus. Vi har inga garantier för att det inte kan bli så också hos oss. Men förmaningen i Hebreerbrevet går mycket djupare än så. Den talar om kampen mot synden.

Vi uttalar oss ofta kritiskt och kanske med förakt om samhällets förfall, och om förfallet i folkkyrkan och i de flesta kyrkosamfund. Men tänker vi på hur denna vårt folks synd påverkar oss själva? Vad har den för inverkan på oss, och hur mycket är vårt eget kött bundet till det som händer och finns runtom oss?

Vi ska inte tro att vi kan leva med i den alltmer råa och ogudaktiga världen utan att bli påverkade. Vi har ju en ond natur med samma begärelser som alla andra. När vi läser tidningar, ser på TV, hör på musik som ofta är full av sexuella anspelningar och gyckel med det heliga, då kommer de onda andarna in i oss via våra sinnen. Och djävulen är inte sen att använda sådana inflytelser.

Därför ska vi ta till vara de förmaningar som upprepas så ofta i Skriften. Ordet fly återkommer ofta hos Paulus, som i 2 Tim 2:22:

Fly bort från ungdomens onda begär! 

Att fly från begären kan inte ske genom att vi överger vår kropp där begären finns, utan genom att undvika och fly bort från de platser och de inflytelser där de serveras våra sinnen. Jesus använder så starka ord som att vi ska hugga bort vår hand eller riva ut vårt öga om det blir oss till förförelse.

Vi ska inte ta lätt på syndens makt att förföra. Därför ska vi se om vårt hus och pröva om allt det som för in de onda inflytelserna dit verkligen hör hemma i en kristen familj. Om det inte passar där, då ska vi helt kallt göra oss av med det. På annat sätt kan jag inte uppfatta förmaningen att fly begären.

När Paulus i 1 Tim 6 undervisar om farorna med rikedom och hur girighet kan bli upphov till allt möjligt ont, säger han (1 Tim 6:11):

Men du gudsman, håll dig borta från sådant!

Håll dig borta! Fly! Det här ger oss klara besked att vi som kristna, som Guds uvalda och heliga, inte kan delta i allt som världen erbjuder. Vi ska inte utsätta oss för girighetens faror genom att leva på världens sätt och använda de verktyg som framkallar girigheten. I stället har vi som kristna fått löftet av Jesus att allt ska tillfalla oss om vi först söker Guds rike och hans rättfärdighet.

Men hur ska vi få en sådan tro? Återigen får vi vända tillbaka till vår text:

Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare!

Vi kan aldrig själva få en stark tro. Vi kan inte i egen kraft bevaras som Guds barn i en ond och farlig värld. Det kan bara Jesus, som är den som skapar tron hos oss, och som fullkomnar den. Det är han som ger kraften att orka löpa ända till målet. Därför: Låt din blick vila på Jesus, och du ska ha frid mitt i världens ofrid, och du ska med triumf passera mållinjen och möta Jesus när den dagen är inne, för att få leva med honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, där ingen synd och ingen fiendskap längre finns att strida mot. För han har kämpat för dig och vunnit seger. Hans är äran och makten i evigheternas evighet. Amen.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.