Gudstjänst i Biblion, Vasa, på apostladagen 5.7.2015, femte söndagen efter Trefaldighet, kl 11. Predikant och liturg: Ola Österbacka. Kantor: Hans Ahlskog. Tema: Lärjungaskapet.

Texter: Hes 2:1-10; Apg 26:12–23; Luk 5:1–11.
Psalmer: 423; 148; 194:1–6; 158:7-9; Sionsharpan 164; 534.

– – –

Bön: Herre Jesus, låt oss få lära känna dig och vem du är. Lär oss lita på dig och ditt ord, så att det får lösa oss från det som hindrar oss att se dig och den frälsning du kom för att ge oss och hela världen, och så att vi som Petrus bekänner dig som Messias, den levande Gudens Son. Amen.

Predikotext: Matt 16:13–19.

13 När Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: “Vem säger människorna att Människosonen är?” 14 De svarade: “Vissa säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.” 15 Han sade till dem: “Och ni? Vem säger ni att jag är?” 16 Simon Petrus svarade: “Du är Messias, den levande Gudens Son.”

17 Jesus sade till honom: “Salig är du, Simon, Jonas son, för det är inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i himlen. 18 Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den. 19 Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden ska vara löst i himlen.”

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Den här texten innehåller en utsaga av Jesus som det stått mycket strid om, nämligen då Jesus säger att han ska bygga sin församling på ”denna klippa”, och då anknyter till att han gav Simon, Jonas son, namnet Petrus.

Det finns också annat som är väldigt viktigt i vår text. Det första är Petrus bekännelse, som Jesus ger ett erkännande som en insikt från Gud själv. Sist i vår text kommer löse- och bindenyckeln som i det här sammanhanget ges åt Petrus, men som Jesus också ger i andra sammanhang och då åt alla apostlarna och åt kyrkan.

Den första delen av texten ger oss en bakgrund till de här stora ämnena. Jesus och hans lärjungar befinner sig långt uppe i norr, i Caesarea Filippi som Herodes Filippus gjorde till huvudstad i sitt lilla rike. Staden låg vid foten av det snötäckta bergsmassivet Hermon, drygt 2 800 m högt. Det är en del av en bergskedja som heter Antilibanon och idag utgör gräns mellan Libanon och Syrien. Vandringen dit från Galileiska sjön tog flera dagar (ungefär 7–8 mil) och därför tror många forskare att ”förklaringsberget” just var berget Hermon (Matt 17).

Här är Jesus och hans lärjungar långt borta från fariseerna och saddukeerna som samlades omkring honom i Galileen och ville sätta honom på prov. Lukas berättar (kap 9) att han drog sig undan för att be.

Vi ska i dagens predikan ägna oss åt ämnena:
(1) Vem är Jesus? (2) Petrus och Klippan, (3) Löse- och bindenyckeln.

Vem är Jesus?

Det här hände under den tid när folk samlades som allra mest omkring Jesus. Han vill nu veta vad lärjungarna har fått höra om honom. Han kallar sig själv Människosonen. Många menar att han är en återuppstånden Johannes Döparen. Andra menar att han är Elia. Man har läst Malaki 4:5:

Se, jag skall sända till er profeten Elia, innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. 

I Matt 17:12 säger Jesus att Elia redan har kommit, och då förstår lärjungarna att han avser Johannes Döparen. Det är alltså om honom som profeten Malaki talar, inte om Jesus.

Folket tror alltså att Jesus är en stor profet, men man ser inte att han är Messias. Och det ville egentligen inte Jesus heller att folket skulle veta den här tiden. Det fanns nämligen en stor risk att de då skulle försöka göra honom till kung med våld, som Johannes berättar (i kapitel 6) efter det stora brödundret.

Nu får vi ta del av en bekännelse som inrymmer oerhört mycket. Det är Petrus spontana svar på frågan: Vem säger ni att jag är? Petrus svarar annorlunda än folket i allmänhet. Han svarar: Du är Kristus. Kristus är den grekiska motsvarigheten till Messias, profeternas namn på den som Gud skulle sända. Det är därför som bibelöversättarna använder det hebreiska namnet.

Matteus är den ende som berättar mera. Petrus ger en beskrivning av Kristus: den levande Gudens Son. Det här har en oerhört djup betydelse. Han inser att Jesus är mer än en människa. Han är Guds Son, den levande Gudens Son. Det här anknyter till den röst som hördes från himlen när Jesus döptes av Johannes Döparen (Matt 3:17):

Han är min älskade Son.

Det här i sin tur går tillbaka till det löfte som Gud gav åt kung David, när han hoppades kunna bygga ett hus åt Herren i Jerusalem. I 2 Sam 7:14 uttalar profeten Natan Herrens ord:

Jag skall vara hans fader och han skall vara min son.

Men du tänker kanske, att det där gäller löftet om att Davids son Salomo ska bygga templet i Jerusalem. Det är sant. Men det står mer än så, för Gud lovar att Davids hus och hans sons kungadöme ska bestå till evig tid. Nu blev det inte så med Davids kungadöme. Det förstördes på grund av kungarnas synd, så att Jerusalem med sitt sköna tempel blev förstört i grunden och folket fördes bort i slaveri. Så gick det med det templet som Salomo byggde.

Petrus har fått en högre insikt. Han inser att Guds Son är den man som står framför honom. Han är den utlovade, den älskade. För att få den insikten krävs en uppenbarelse från Gud själv. Några dagar därefter skulle han åter få höra Guds röst högt uppe på berget, där Jesus var tillsammans med Mose och Elia. Där ljöd åter orden: Han är min älskade Son.

Petrus och Klippan

Den här bekännelsen gör att Jesus prisar Petrus salig. Han har fått en särskild nåd av Gud, som har uppenbarat denna sanning för honom. Därför ger Jesus honom ett nytt namn: Petrus, och ger honom ett stort uppdrag.

Den romersk-katolska kyrkan gör ett stort nummer av namnet Petrus och av att Jesus sedan säger att han ska bygga sin församling på denna klippa. Tyvärr har B2000 lagt in ordet Klippan som bestämning till Petrus, helt utan stöd i grundtexten. Stället lyder där:

Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka.

Det här har man gjort bara som en förklarande översättning. Men det är missvisande. Vi ska observera att namnet Petrus inte helt motsvarar ordet klippa. Jesus talade arameiska. På arameiska heter klippa kefa och på grekiska motsvaras det av både pétros och pétra: pétros (maskulinum) betyder en sten medan pétra (femininum) betyder klippa. Det är det grekiska ordet pétra som används för denna klippa. Är det alltså personen Petrus som är den klippa som Kristus bygger sin kyrka på? Om inte, vad är då klippan?

Nya Folkbibeln 2014 har en not till v 18, som förklarar orden pétros och pétra. Sedan lägger den till:

Den fasta klippan är i GT en bild för Herren och i NT för Kristus.

Det är inte Petrus som person som är kyrkans klippegrund. Påvekyrkan lär att Petrus är Roms förste biskop, och därmed också den förste påven. Den läran är en omistlig del av traditionen. Och man har sökt Bibelns stöd just i de här orden.

I traktaten Om påvens makt och överhöghet, som är en del av den lutherska bekännelsen, sägs om det här:

Vad beträffar ordet: ”På denna klippa skall jag bygga min kyrka”, är det visst, att kyrkan icke är byggd på en människas anseende och myndighet, utan på den tjänst och det ämbete, som frambär samma bekännelse som Petrus, varigenom han förkunnade, att Jesus är Kristus, Guds Son. Därför talar han till honom såsom till innehavaren av nämnda tjänst och ämbete: ”På denna klippa”, d.v.s. på denna tjänst och detta ämbete.

De viktiga orden här är ”den tjänst och det ämbete, som frambär samma bekännelse som Petrus”. Att Petrus som person skulle vara grundvalen för kyrkan är orimligt då man tänker på hur han strax efter att Jesus börjat tala om sitt lidande direkt försöker avråda honom. Då tillrättavisar honom Jesus som ett djävulens redskap. Petrus svaghet visade sig också när han förnekade Jesus. Jesus drar sig inte för att ge stora uppdrag åt svaga människor, men ett så stort uppdrag ger han inte att hela kyrkans existens skulle vila på sådana bräckliga axlar. Klippan som kyrkan är grundad på är Herren Kristus själv. Så säger ju också Petrus i 1 Petr 2:4:

Kom till honom, den levande stenen, förkastad av människor men utvald och dyrbar inför Gud.

Och i v 8 kallar han Jesus för ”en stötesten och en klippa till fall” (pétra).

Löse- och bindenyckeln

Slutligen har vi uppdraget som Jesus ger Petrus:

Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden ska vara löst i himlen.

Här kan vi också fråga: Fick Petrus en annan, och högre, uppgift att binda och lösa än de andra apostlarna och kyrkan i övrigt?

Vi har två andra ställen där Jesus ger denna nyckel.

(1) När Jesus uppenbarade sig för sina lärjungar efter sin uppståndelse visade han dem sina händer och sin sida och gav dem ett förnyat uppdrag (Joh 20:21–23):

”Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: ”Ta emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.”

Här är mottagarna av löftet hela lärjungaskaran. Det är exakt samma uppdrag och löfte som han gav Petrus. Petrus har inte ”ensamrätt” till denna fullmakt.

(2) I Matteus 18 talar han om hur vi ska förfara om en broder försyndar sig. Först ska vi tala enskilt med honom, därefter med en eller två till. Det tredje steget i förmaningarna är att säga det till församlingen. Sedan säger Jesus (v 18):

Jag säger er sanningen: Allt som ni binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som ni löser på jorden ska vara löst i himlen.

Här riktar han samma ord till församlingen. Strax därefter talar han om en grupp av två eller tre kristna som kommer samman i hans namn (v 20). En sådan grupp kan alltså fylla definitionen att vara en sådan församling, som har fått denna fullmakt att lösa och binda.

Vad betyder det då att binda och lösa? Vi kan inte gå på djupet i den frågan nu, utan bara ge ett par kommentarer.

Den här nyckeln som Jesus ger sin församling/kyrka fullmakt att använda är en oerhört kraftfull nyckel, för den kan stänga till himlen och den kan öppna himlen. Vi brukar kalla den nyckelmakten. Därför ska den inte användas i obetänksamhet. Och även om hela församlingen har fått nyckeln, så behövs det nog erfarenhet och i normala fall också en särskild kallelse att använda den. I första hand är det församlingens kallade tjänare som använder nyckeln i den offentliga gudstjänsten. Den kan också användas i den enskilda själavården.

Varje gång lagen ljuder som den bör göra tar den bort våra egna möjligheter att komma till himlen. Den stänger vägen för den som vill komma dit i egen kraft. Den ska inte släppa in någon som tror sig ha egna meriter att visa upp.

Varje gång evangeliet ljuder öppnar den porten till himlen på vid gavel. Evangeliet uttrycker nämligen inga begränsningar, utan uttalar förlåtelsens ord till alla syndare. När pastorn uttalar avlösningens ord till församlingen ska evangeliet vara fullkomligt fritt. Genom den Helige Andes upplysning och kraft kan det väcka tron i syndares hjärta, så att han blir befriad från sin syndabörda och blir löst från fruktan och ångest över synden. Därmed öppnar evangeliet himlens port.

Nyckelmakten är som starkast i den enskilda själavården, i bikt och avlösning. I samtal med en enskild människa kan man lättare bedöma om det är lag eller evangelium som denne behöver, och om det är tid att binda eller lösa. Det här är det som Luther kallar den högsta teologin: att rätt kunna dela lag och evangelium. Det kan hända misstag, men själavårdaren förlitar sig på de uttryck för tron som visar sig i yttre handlingar.

Jag kommer ihåg en berättelse om hur en äldre och erfaren själavårdare hanterade bindenyckeln. Han hade kallats på sjukbesök till en man, som gormade och svor mot honom. Han fick då inte höra ett ord evangelium, inte ett ord av tröst, utan prästen sade bara ungefär så här: Till helvete far du med dina svordomar. Och sedan lämnade han honom.

Det här kan tyckas hårt. Men historien har en fortsättning: det dröjde inte särskilt länge förrän prästen åter kallades till mannens sjukbädd och nu var det en som var djupt förkrossad. Bindenyckeln hade haft sin verkan. Nu var det tid för evangelium, lösenyckeln. Och mannen fick frid.

Till dig som undrar om du har någon möjlighet att komma till himlen får jag säga: För Jesu Kristi skull har du fått dina synder förlåtna. Du får i frid förtrösta på hans rättfärdighet som du fått del av när du blev döpt, och du får lita på att han betalt hela din syndaskuld när han gav sitt liv på Golgata för dig och för hela världen. Tror du det är du salig, precis som Petrus, för det är din himmelske Far som har uppenbarat det för dig genom sin Ande. Amen.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, så som det var av begynnelsen, nu är och ska vara, i evighet. Amen.