Femte söndagen i fastan
J:stad och Vasa 29.3.2009. Videon är inspelad i Biblion, Vasa. Ljudfilen innehåller endast predikan.

Passionssöndagen eller Lidandets söndag har som tema Den förkastade Medlaren. I dag ska vi stanna inför en av Gamla testamentets texter, från Klagovisorna 1:12.

Betyder det ingenting för alla er som går vägen förbi?
Ge akt på detta och se: Kan någon plåga vara lik den plåga
som drabbat mig, den som HERREN låtit mig lida
på sin brinnande vredes dag?

1. Inledning

Författaren till Klagovisorna är anonym, men traditionen utpekar profeten Jeremia som författare. Tidpunkten är 587 eller 586 f.Kr. när Jerusalem har intagits och förstörts av den babyloniske kungen Nebukadnessar. Jeremia sitter i ruinerna och utgjuter sin sorg och bedrövelse över eländet som drabbat Guds heliga stad.

Gezelius menar att utsagorna är profetiska, och att Jeremia skriver detta innan förstörelsen har fullbordats.

De fyra första kapitlen är alfabetiska. Det hebreiska alfabetet har 22 bokstäver, och de två första kapitlen och det fjärde har en vers per bokstav. Det tredje kapitlet har tre verser per bokstav. Det femte och sista kapitlet har vanlig poetisk stil.

Av profeten Hesekiel får vi en god inblick i varför Gud måste denna straffdom drabba Jerusalem. Israel, och senare Juda, när de tio nordliga stammarna gått under av assyrierna, har inte lyssnat till Guds bud och tagit lärdom av det som Mose och profeterna hade sagt. De har avvikit från Guds lag, de har blandat sig med andra folk och deras avgudar. Och ändå menar de att de är Guds folk, de har lagen, de har templet. De menar att de går säkra för fiender tack vare Guds närvaro. Men Gud har upprepade gånger varnat dem att han ska dra ut ur sitt tempel. Han vill inte bo bland ett avfallet och hycklande folk.

Gud har varnat dem flera gånger: Juda kom undan med blotta förskräckelsen när assyrierna intog Nordriket och deporterade folket, när Nebukadnessar första gången kom till Juda 605 f.Kr. förde han bara en del av de förnämaste till Babel, och när han kom tillbaka 597 f.Kr. var det åter en del av folket som fördes bort. Men kungarna och folket omvände sig inte från sin onda väg.

Så händer katastrofen: Babylonierna belägrar Jerusalem och det blir en fruktansvärd nöd, som varar i 1,5 år tills staden slutligen förstörs. Det är nu som Jeremia sitter i ruinerna och gråter. Och han ser att det är synden som är orsaken: 1:8.

 

2. Herrens vredes dag

Det är verkligen en vredens dag som har drabbat Jerusalem. Men vi kan gå drygt 600 år framåt i tiden och se hur orden uppfylls:

  • ”… som går vägen förbi”. När Jesu kors restes skedde det vid en väg där mycket folk gick fram, utanför staden.
  • ”Kan väl någon plåga här vara såsom Jesu är?” sjunger vi på långfredagen.

Herrens brinnande vredes dag var den dagen då Jesus hängdes på Golgata kors. Han drabbades av Guds vredes brännstråle. Jerusalem straffades för sin egen synd. Men Jesus straffades inte för sin synd, för han hade inte gjort något ont, utan han straffades för hela världens synd. Där inräknat Jerusalems och Israels fruktansvärda synder, där är de vidriga ogärningar som har begåtts genom tiderna, där inräknat dina och mina synder.

Den smärta som Jeremia upplevde var därför liten jämfört med den smärta som Jesus måste uppleva. Det är förunderligt: Gud själv måste lida och dö. Han lät den allra svåraste smärtan drabba sig själv. Han kunde inte stå vid sidan och se på hur hans älskade skapelse, människan, gick bort från honom och rakt i djävulens armar.

Tänk så han hade varnat och förmanat! I evangelietexten (Matt 21:33–43) hörde vi liknelsen om de onda vingårdsarbetarna som Jesus framställer öppet, en dag i början av Stilla veckan. När vingårdens ägare sänder sina tjänare för att bärga skörden slår vingårdsarbetarna dem, dödar och stenar dem. Så gjorde också Guds folk Israel med de profeter som Gud sände för att predika för folket. Slutligen sände ägaren sin egen son. Också honom tar vingårdsmännen fast och dödar honom, utanför staden.

Genom den här våghalsiga liknelsen får judarnas ledare helt klart för sig att han talar om dem. Det företräde som judarna har haft nu kommer att gå om intet. Nu erbjuds Guds nåd och kärlek till alla hednafolk.

I nästa kapitel berättar Jesus en annan liknelse, om kungasonens bröllop. Där händer också motsvarande, så att kungens tjänare som bjuder till bröllop mördas. Där står det att kungen blir vred och sänder ut sina trupper, som dödar mördarna och bränner upp deras stad.

Det här hände första gången när Jeremia klagade över hur staden hade förstörts, och andra gången bara 40 år efter Jesu verksamhet, då romarna intog och förstörde Jerusalem på nytt.

Också den andra liknelsen fortsätter med att budet går ut till alla, till hela världen. ”Bjud till bröllopet alla som ni träffar på.”

 

3. Betyder detta något?

Betyder det ingenting för alla er som går vägen förbi? Ge akt på detta.”

1) Det första vi ska ge akt på är att vi inte är ett dugg bättre än judarna, som förorsakade Guds vrede vid två särskilda tillfällen i historien.

Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt.” (Rom 2)

På samma sätt som profeterna varnade inför Jerusalems första förstöring, och som Johannes Döparen och Jesus varnade för ohörsamhet när Jesus verkade, så har Guds ord allvarliga varningar till oss som lever i den yttersta tiden. Vi behöver egentligen inte alla dessa profetior som kommer i mångfald i dessa tider, och som förutsäger ofärd och straffdomar. Det finns tillräckligt med varningar i Bibeln om vi bara förstår dem och tar dem till oss. Om vi har öppna ögon inser vi att varningarna gäller oss. Men profeter behövs, för att påminna oss om vad Guds ord säger.

Idag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan.” (Ps 95:7; Hebr 3:7)

2) Det andra vi ska ge akt på är den plåga som drabbade Jesus. Vi ser att han led för oss, i vårt ställe. Han blev gjord till synd för mig. Gud själv, som är helig och obesmittad av varje synd, måste bli gjord till synd!

Ge akt på vad följden är av detta: när han tog hela världens synd på sig finns ingen synd kvar i världen! För om det skulle ha blivit någon synd som Jesus inte hade lidit döden för, skulle hans gärning inte ha fullbordats. Men han sa: ”Det är fullbordat”. Därmed har syndaskulden lyfts av från dina och mina axlar. Vad kallas en sådan som inte har någon synd? Jo: helig, rättfärdig, alltså oskyldig och fri.

Kan jag verkligen säga och tro det, att jag är utan synd?

När Gud ser dig genom sin Son, Jesus Kristus, är du helig och ren, fullkomlig och syndfri. Ingen lag kan anklaga dig för någon synd. Djävulen har ingen talan. Det ska du framför allt ge akt på.

Den som inte visste av någon synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor 5:21)

Gud vet att det kan vara svårt att tro sådant. Hur kan jag, en syndare, vara helig? Han har gett en synlig försäkran om att det är sant, fullkomligt sant. Han har gett oss dopet som ett synligt bevis. När vi döptes kläddes vi i den fullkomligt vita dräkten som Jesus har gjort ren i sitt blod. När han ser dig i den dräkten, som du har i tron, ser han Jesus. Och i honom har han behag. Därför välkomnar han dig som sitt barn, och vill till sist, när denna tidens lidanden är över, välkomna dig till sin härlighet i himlen. Det gör han för att Jesus tog på sig Guds brinnande vrede för din synd.

Men är jag verkligen utan synd? Nej, inte i mig själv. När jag ser på mig är jag fylld av begärelser, bitterhet och onda tankar, och alltför ofta leder de mig till onda handlingar, till lättja och bittra ord. Samtidigt som jag är rättfärdig, är jag ännu en syndare.

Därför behöver jag dagligen gå till nådastolen och bekänna mina synder. Och där ber jag också om nåden att växa till i helgelse, att bättre få tjäna Herren, som gått i döden för mig. För mitt kött behöver jag påminnas om Guds goda vilja i lagen, jag behöver varningar att förakta hans ord och för att gå bort från min Frälsare. För det slutar illa. Och jag behöver ha en gemenskap med kristna bröder och systrar för att stärkas i tron, jag behöver Herrens heliga nattvard som han har gett oss till ett läkemedel för evigheten.

Betyder det ingenting för alla er som går vägen förbi? Ge akt på den plåga som har drabbat Jesus.

Bön:

Dig tackar allt mitt hjärta, min Herre Jesus god,
för all din djupa smärta och allt ditt tålamod.
Du vän, för evigt trogen, dig vill jag mig förtro.
När jag till skörd är mogen, mig bärga till din ro.

(Psb 60)