Predikant och liturg: Ola Österbacka. Text:  Ps 40:2-6 (27:08). Kantor: Hans Ahlskog. Inspelning i Biblion 17.5.2009. Ljudfilen innehåller endast predikan.

1 För sångmästaren, en psalm av David.
2 Jag väntade ivrigt på HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
3 Han drog mig upp ur fördärvets grop,
ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa
och gjorde mina steg fasta.
4 Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud.
Många skall se det och frukta, och de skall förtrösta på HERREN.

5 Salig är den man som sätter sin förtröstan till HERREN
och inte vänder sig till de stolta, de som viker av till lögngudar.
6 HERRE, min Gud, många är de under du har gjort
och de tankar du har tänkt för oss. Ingenting kan liknas vid dig.
Jag ville förkunna dem och tala om dem,
men de är fler än man kan räkna.

 

Bön: Jag behöver ständigt komma, Herre, i min nöd till dig, bedja om din Andes ledning och ditt ljus på villsam stig. Ja, o Jesus, jag behöver dig, och bara dig, allt mer. Ge mig då vad jag behöver, du som allt så rikligt ger.

Den här texten visar oss vår rätta plats inför Gud. Vi tror oss vara myndiga, vi tror vi kan ställa oss upp inför Gud och ställa krav: gör som jag vill, det här vill jag.

Vår ställning inför Gud kan jämföras med att vi kämpar i djup dy nere i en grop. Därifrån är det omöjligt att ta sig upp med egen kraft. Man sjunker bara djupare ju mer man sprattlar. Kan man tänka sig någon mer hjälplös situation? Den här bilden vill ta ifrån oss illusionen att vi själva har kraft tillräckligt, eller att det är vårt arbete, våra insatser som beveker Gud att höra våra böner.

Om vi inte vet om hur illa det är ställt, utan inbillar oss att vi ännu ska klara det, eller att vi kan betvinga Gud att lyda oss, måste Gud ibland ta till hårdhandskarna för att vi ska upptäcka det och inse vår belägenhet.

 

Gud har sin tid

Luther: ”När Gud därefter gör levande, gör han det genom att döda. När han rättfärdiggör gör han det genom att förklara skyldig. När han för oss till himmelen, leder han till helvetets djup.” (Om den trälbundna viljan)

Varför skulle Gud önska att vi kommer längre bort ifrån honom? Att han inte skulle göra oss levande, utan döda oss, att han inte vill föra oss direkt till himlen, utan leder oss till helvetets djup?

Ett exempel på ett sådant märkligt handlande är historien om Josef, som kastades i brunnen av sina bröder, sedan såldes som slav, och slutligen hamnade i fängelse, där han var i många år, helt oskyldig. Månne Josef bad till Gud under tiden? Vad tänkte han om sin uppgift, och om meningen med hans liv?

Eller vad tänkte Mose om sitt liv under de 40 åren i Midjan, innan han blev kallad att gå till Farao?

Det var Guds sätt att fostra Josef, att han leddes den tunga vägen till slaveri och fängelse. Det var också en fostran av hans far Jakob, som hade syndat på så många sätt mot Gud och människor. Det var en fostran av Josefs bröder, som hade utlämnat honom. Det ska också vara en undervisning till oss, hur Gud handlar när han vill genomföra sin plan med oss. Här får vi lära oss be: Ske din vilja!

Det här brukar kallas Guds främmande verk genom lagen. Det är inte Guds egentliga handlande. För hans väsen är kärlek och han vill göra gott mot sina skapade varelser. Men vägen dit kan paradoxalt nog verka gå i motsatt riktning.

I texten får vi veta vad bönens plats egentligen är: ”Jag väntade ivrigt på Herren.”

Men ska vi då inte be oupphörligt, och vara envisa som den efterhängsne vännen i evangelietexten (Luk 11), eller änkan i Luk 18? Och har inte Gud lovat att höra oss?

Jo, vi ska lägga fram alla våra önskningar inför Gud. Och vi ska vara ivriga i vår bön, eftersom Gud vill det, och han har lovat att höra oss. Men sen ska vi vänta på honom. Han har sin tid. Vi har mycket att lära oss om Guds löften och att tro honom, ta honom på hans ord. Vi ska vara ivriga att be i livets alla situationer. Det har vi rätt att göra, eftersom han har kommit till oss och dragit oss upp ur den djupa dyn. Men vi ska inordna vår vilja under Guds: Ske din vilja! Det gjorde Jesus själv i Getsemane-kampen.

 

Bönens grund

Han ställde mina fötter på en klippa.” Det är en beskrivning av frälsningen och grunden för vår rätt att be. Vi är i den djupa dyn, i syndens dy, och kan inte ta oss upp. Det finns ingen förmåga i oss att kravla oss upp. Problemet är att vi inbillar oss att vi har en sådan förmåga. Det här ska vi inte blanda ihop med självkänsla, som gäller i ett inomvärldsligt perspektiv.

Klippan är Kristus. ”Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus.” (1 Kor 3:11) Han är hörnstenen som bär huset.

”Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud som segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa.” (Fil 2:6–7)

När Gud såg att människorna som han hade skapat vände sig bort från honom och inte tog vara på hans kärleksfulla bud, utan började dyrka det skapade i stället för Skaparen, och tog äran åt sig själv i stället för att ära Honom, då sände han sin egen Son till jorden. Det var djävulen som hade rövat bort Guds skapelse. Vi hade blivit slavar under djävulen och nu väntade oss helvetet i stället för den saliga gemenskap som Gud hade tänkt. Syndens lön är döden. Och vi har alla syndat.

I en av sina psalmer säger Luther:

”Till ende Sonen sade han: Jag måste mig förbarma. Far ner uti det syndaland och lös de fångar arma från deras synd och stora nöd, fräls dem ifrån en evig död och låt dem med dig leva.”

Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn.” Gud övergav oss inte. Jesus kom och köpte oss fria från synden, döden och djävulens våld. Priset han betalade var hans egen oskyldiga blod. Så återköpte han hela människosläktet åt Gud. Vi lever i påsktiden, när vi får njuta frukterna av Jesu uppståndelse, som är kvittot på att det som Jesus gjorde räcker till för varenda syndare. Din synd är förlåten, du är fri, du har rätt att vara Guds barn, och därmed får du komma fram inför honom med dina önskningar som när ett barn kommer till sin kärleksfulle far och berättar om sina önskningar.

På den grunden får vi be: Fader vår, som är i himmelen. Vi har rätt att komma inför honom, som tronar i det höga, men som har kommit till oss i djupet. Han har lovat höra oss. Och vi ska komma i Jesu namn.  Att be i Jesu namn är att inte komma i egen kraft, utan som en återlöst och benådad syndare, iklädd Jesu rättfärdighet. Därför ber vi: Helgat varde ditt namn.

Han gjorde mina steg fasta.” Det här håller, det är ett fast ord. Vi behöver inte vara ängsliga om grunden håller. Det är något annat att stå på Klippan än att kämpa i den djupa dyn.

 

Bönen är trons frukt

Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud.” Den nya sången ser inte på oss själva. Det är en sång som springer fram ut Guds välgärningar, den är en frukt av tron.

Den gamla sången är en klagosång. Den sjöng Israels barn om och om igen under ökenvandringen: ”Hade vi inte mat att äta i Egypten.” Och så såg de inte hur Gud födde dem varje dag. Det är lätt att sjunga klagolåtar när vi kämpar i dyn. Men det är inte den rätta sången. Den rätta lovsången sjunger vi med blicken mot Jesus: äran den ska Jesus ha.

Många skall se det och frukta, och de skall förtrösta på Herren.” Vad är det som de ska se? Det handlar om andra människor som ser hur vi står stadigt på en klippa och sjunger lovsånger. Det kristna vittnesbördet flödar ut från den som sett hur han blivit räddad ur den djupa dyn. En kristen kan inte hålla tyst om sin frälsning. Hur skulle de israeliter ha kunnat hålla tyst, som höll på att dödas av ormarna, men blev räddade genom att se på kopparormen? Vad ser dina medmänniskor när de hör din sång? Eller hör de bara klagan? Börjar de frukta över sin egen belägenhet i dyn, så att också de vänder blicken mot Herren och förtröstar på honom?

Här återfinns grundtanken i bönen: Tillkomme ditt rike. Det är en bön om att Guds rike ska utbredas genom att allt fler ser Herren och förtröstar på honom.

Salig är den man som sätter sin förtröstan till Herren och inte vänder sig till de stolta, de som viker av till lögngudar.” Här har vi åter en varning att söka vår stolthet i oss själva. Det är lögngudar som intalar oss att vi klarar oss på egen hand. Men i Herren har vi allt.

Här har vi också en påminnelse om ödmjukhet, så att vi av hjärtat kan förlåta varandra och be om förlåtelse för våra felsteg: Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.

Vår text avslutas med en meditation: ”Herre, min Gud, många är de under du har gjort och de tankar du har tänkt för oss. Ingenting kan liknas vid dig. Jag ville förkunna dem och tala om dem, men de är fler än man kan räkna.”

När vi ser Guds otaliga under, både dem som omtalas i Bibeln och dem vi ser i våra egna liv, om vi har öppna ögon att se dem, då fylls vi av glädje och tacksamhet. Vilken förunderlig Gud vi har! Då har vi också en tillit till att Gud förser oss med det vi behöver för var dag. Det påminns vi om i bönen: Vårt dagliga bröd ge oss i dag. Vi är klentrogna och tror att vi själva måste ansvara för vår försörjning. Därför har vi också så svårt att lämna våra pengar till Guds rike, de pengar som Gud lånar åt oss av sin godhet, men som egentligen ska användas till hans rike via våra medmänniskor.

 

Bönekampen

Men om vi inte ser vad Gud har gjort? Om vi inte upplever någon bönhörelse?

Man brukar ibland tala om bönekampen, likt den kamp som Jakob kämpade med Gud vid Jabboks vad. Då får vi åter påminna varandra om att Gud har sin tid och sitt sätt att höra.

Det finns många synvinklar som måste tas fram när det gäller bönhörelse och utebliven bönhörelse. Och det är inte så att vi måste förstå dem. Någon har sagt att människans hjärta är så komplicerat, att Gud måste använda många och komplicerade sätt att handskas med oss. Han använder gudomlig pedagogik, och vårt trånga förstånd räcker inte till att förstå hans vägar.

  1. Vi har fått många löften om bönhörelse, när vi ber i Jesu namn och när vi ber efter hans vilja. Dessa löften ska vi ta vara på och inte tvivla. Och vi ska påminna varandra om att vara uthålliga i bönen och dela våra böneämnen med varandra.
  2. Jakob varnar för att be illa, för att kunna slösa bort allt på njutningar (Jak 4:3). Bönen är ingen lyckoautomat.
  3. Gud har lovat höra våra böner när vi kommer till honom i Jesu namn, men han säger också att våra synder kan stänga hans öron: Jes  59:1–2. Barnaskap hos Gud kan inte förenas med ett uppsåtligt uppror mot hans ord.
  4. Summering: vi får med förtröstan lägga fram alla våra önskningar inför Gud, och ivrigt vänta på vad han ska göra. Han vet ju bäst, och han har sagt att allt samverkar till det bästa för den som älskar Gud (Rom 8:28).

”Så lär mig bedja och vänta svaret och vara stilla i tro på dig, tills jag får skåda en skön fullbordan av varje löfte du givit mig!” Amen.