Eftersom inspelningen av Hans Ahlskogs avslutningspredikan på 10-årsjubileet 5.8.2018 tyvärr misslyckades återges den här som text.

Nåd, barmhärtighet och frid från Gud Fadern och Kristus Jesus, vår Herre.

När jag har tänkt på vad som kunde vara temat för denna avslutning av vår församlings jubileumsdag har mina tankar gått tillbaks till det tillfälle när vi undertecknade grunddokumentet den 1.8.2008. Vad var det vi då undertecknade, vi som då var med? Ja, vi anslöt oss till en församling vars syfte enligt stadgarna är att:

  • verka för att människor, både på vår ort och i hela världen, genom Guds ords predikan måtte omvändas och föras till tro på Kristus
  • verka för medlemmarnas och andra människors uppbyggelse och bevarande i tron och deras stadfästande i sanningen
  • förvalta dopets och nattvardens sakrament
  • bekämpa allt slags otro och förnekelse

Martin Luther lär ha sagt: Där Gud bygger en kyrka, där bygger djävulen ett kapell. Gud bygger själv sin kyrka på jorden, men som redskap använder han de kristna. Genom de tre första punkterna uttryckte vi en önskan om att få vara med i Guds kyrkobygge. Att verka för medlemmars och andra människors uppbyggelse och bevarande i tron är vad man kunde kalla för andligt byggnadsarbete. Den sista punkten, den om att bekämpa allt slags otro och förnekelse, uttrycker en önskan om att få vara med när Gud inte bygger utan river. Vi önskade få vara med när Gud river djävulens kapell. Paulus talar i 2 Kor 10 om att bryta ner tankebyggnader och allt högt som reser sig mot kunskapen om Gud.

Vi kunde också tala om den sista punkten som trons försvar. Guds kyrka försvarar sig mot influenser från djävulens kapell.

Dessa två syften, att bygga och att försvara, bör hela tiden ske samtidigt i en rätt kristen församling. När Jeremia fick sin kallelse till profet fick han dessa två uppgifter: Se, jag lägger mina ord i din mun. Jag sätter dig idag över folk och riken för att rycka upp och bryt, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera. Jer 1:9f)

I en luthersk församling eller kyrka är detta med att bygga och försvara något man också ända sedan reformationen har ägnat sig åt. Vi kan t ex tänka på våra bekännelseskrifter och framför allt Konkordieformeln där sådant som hävdas och bejakas systematiskt följs av motsatsen, sådant som avvikas och förnekas. Bekännelsen är tes och antites.

I Bibeln finns det en mycket bra illustration över dessa två sidor av en församlings arbete. Det jag tänker på är när Israels barn fick tillåtelse att återvända från fångenskapen i Babylon för att bygga upp Jerusalems nedrivna murar. Nehemja var den som vårvintern år 445 f. Kr. fick uppdraget att resa till Jerusalem för att ta itu med återuppbyggnadsarbetet av murarna. Detta arbete stötte dock på motstånd. När nordriket fördes bort i fångenskap under assyrierna ersattes de med andra människor. Man ville skapa ett blandfolk som inte stod så enigt kring Israels Gud. Och detta blandfolk, senare kallat samariter, tog mycket illa vid sig av att någon ville Israels barn väl. De försökte förhindra och störa arbetet så mycket de kunde. Och de hånade judarnas byggnadsarbete och sa att ”om så bara en räv hoppar upp på muren så ramlar den ihop”.  Motståndarna sa också: Innan de vet ordet av är vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet (Neh 4:11).

Vad gjorde judarna då? Jo det står i Nehemjas fjärde kapitel:

Från den dagen var hälften av mina tjänare upptagna med arbetet medan andra hälften stod beväpnade med spjut, sköldar, bågar och pansar.

Hälften byggde och hälften stod beredda att försvara. Och inte nog med det, också byggnadsarbetarna var beredda att ta till vapen. Vi läser vidare:

De som byggde på muren och de som lastade på och bar bördor gjorde sitt arbete med ena handen och höll vapnet i den andra. De som byggde hade var och en sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade. (Neh 4:17f)

Mursleven i ena handen och svärdet i den andra. Arbetet med Jerusalems murar försvårades av att man inte enbart kunde koncentrera sig på byggandet utan man måste också försvara sitt bygge.

Denna situation liknar på många sätt den situation en kristen församling står i. Byggnadsarbetet är det primära, att predika Guds ord och förvalta sakramenten, att bedriva missions- och evangelisationsarbete, samt att undervisa i olika ämnen. Men parallellt med detta löper det apologetiska arbetet, att säga ifrån där förnekelse förs fram, att försvara den tro som byggts upp genom förkunnelsen av evangelium. Förnekelse finns det mycket av i vår tid och därför finns det också ett behov av apologetik, försvar av tron. På samma sätt som Jerusalem med dess tempel, offertjänst och murar var en ovärderlig skatt för Nehemja och Esra är vår kristna tro det för oss. Ett rent och klart evangelium är en skatt som verkligen är värd att försvara.

Och den kristna tron är tacksam att försvara. Till skillnad från många andra religioner är den baserad på historien. Att Gud blev människa i Kristus Jesus är något som har hänt i historien. Att han led och dog under Pontius Pilatus vet alla seriösa historiker och att hans grav på den tredje dagen verkligen var tom är förutom att det är ett teologiskt faktum – det står ju i Bibeln – också enligt många historiker ett ovedersägligt historiskt faktum.  Dessa händelser utspelade sig inför ögonen på en massa människor. Dessa händelser är också helt avgörande för vår frälsning.

Men motståndet är massivt. Och motståndarna vill gärna framställa Bibelns utsagor som så svaga att de ramlar ihop om en räv hoppar upp på dem. Men det är inte sant. Arkeologiska utgrävningar bestyrker om och om igen att Bibeln har rätt. Kyrkohistorien vittnar om en segrande och triumferade kyrka mitt ibland förföljelser och hat. Och Jesus av Nasaret förbryllar människor. Vart tog han vägen egentligen? Var ligger han begraven?

Han är inte här, han är uppstånden! löd vittnesbördet den första påskdagsmorgonen. Apostlarna visste att det var sant. Och eftersom de visste det kunde de frimodigt gå i döden för budskapet. På den tiden visste också motståndarna hur det låg till. De trodde inte på sin egen lögn om att lärjungarna hade stulit kroppen medan vakterna sov.

Men nu har nästan 2000 år förlöpt sedan dessa händelser utspelade sig. Nu har vi att ty oss till ögonvittnenas ord, vi som inte själva har sett frälsningsverket utspela sig framför våra ögon. Och deras vittnesbörd finner vi i Skriften. När vi förkunnar evangelium om Kristi död och uppståndelse från de döda, för vår skull, då bygger vi upp Guds församling, den osynliga kyrkan. Den helige Ande väcker tro, var och när det behagar honom och som redskap använder han de ord som förkunnas av enkla kristna, tex i S:t Johannes ev-luth. församling.

Men behöver då tron försvaras mot avvikelser? Räcker det inte bara med att förkunna det rätta så korrigeras den felaktiga förkunnelsen av sig själv? Kunde inte de hemvändande från Babel ha resonerat på samma sätt? Skulle det inte ha gått snabbare att bli klar om man hade använt båda händerna till arbetet? Kunde inte Paulus bara ha struntat i de falska apostlarna som försökte få över lärjungarna på sin sida, t ex i Galatien?

Paulus försvarar sin lära med näbbar och klor och de andra apostlarna är också de lika kompromisslösa. De vet att deras lära är Kristi lära och således den ofelbara vägen till gemenskap med Gud. Paulus skriver i 2 Kor 10:3ff:

För även om vi lever i världen, strider vi inte på världens sätt. Vapnen vi strider med är inte köttsliga utan har kraft från Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig mot kunskapen om Gud. Vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus, och vi är beredda att straffa all olydnad så snart er lydnad blivit fullständig.

På Paulus tid liksom i vår egen finns det många som bygger upp tankebyggnader och filosofier som reser sig mot kunskapen om Gud. Det kan vara fråga om smarta människor vars intelligens vida överskrider vår egen. Man lägger fram häpnadsväckande teorier och utläggningar om det ena och det andra. Sådana tankebyggnader kan också komma från bröder och systrar och då är det lika viktigt att vi prövar det mot Guds ord. Pastorer och lärare kan ta miste, Guds ord är rättesnöret som vi ska pröva allt emot. Vi har alltid rätt att säga: Det var intressanta tankar du för fram, men jag undrar om du kan tvinga dem till lydnad under Kristus och hans ord. Då får den som fört fram tankarna möjlighet att underbygga dem utifrån Bibeln. Låter det sig inte göras ska vi inte ta emot det. Värre än så är det inte. Människor har tagit miste förr, men det viktiga är att vi rättar oss i ledet när det sker.

Men oftast reses de mest vidunderliga tankebyggnaderna av stora tänkare och speciellt sådana som inte håller Skriften i ära eller vill rätta sig efter dem. Paulus talar om ”tankebyggnader och allt högt som reser sig mot kunskapen om Gud”. Kristendomen tar sällan de höga och komplicerade vägarna. Vårt mänskliga intellekt räcker i alla fall inte till för att förstå Guds vägar. Nej, Gud måste själv uppenbara de eviga sanningarna för oss. Gud har velat ha det så i sitt rike.

I Lukas 10 kan vi läsa: I samma stund jublade Jesus i den helige Ande och sade: ”Jag prisar dig Far, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för små barn. Ja, Far, så var din goda vilja.”

Detta var ett stort glädjeämne för Jesus, han jublar över det. Må det också vara ett glädjeämne för oss. Må Gud bevara oss på den vägen att vi också i fortsättningen nöjer oss med det Gud har uppenbarat för oss i Bibeln. Och låt oss vara tacksamma för att det har behagat Gud att uppenbara det också för oss och gett oss tron på detsamma, framför allt tron på sanningen om att Jesus Kristus är vår Frälsare från synd och död.

Amen. Låt oss be:

Tack, käre himmelske Fader för att du har gett oss ett hem i S:t J. Håll dina välsignande händer över alla dem som får sin andliga uppbyggelse vid det nådebord du har dukat mitt ibland oss. Välsigna och bevara oss alla i tron på din Son, Jesus Kristus så att vi får mötas hemma gos dej när vår vandring är över. Bevara denna församling i endräkt, i rätt lära och helgat liv ända till den dag då din Son kommer för att hämta sin brud till den eviga bröllopsfesten. Detta ber vi om i din Sons Jesu Kristi namn.