Gudstjänst i Biblion första söndagen efter trettondagen, 11.1.2015 kl 11. Predikant och liturg: Ola Österbacka. Tema: Dopets nåd. Ljudinspelning – statisk bild, pga att kamerabilden hade frusit.

Texter: GT 1 Mos 9:12–16; Ep Apg 8:26–39; Ev Matt 3:13–17.
Psalmer: 41; 286; SH 102; 46:3-5; 211; SH 365.

Tema för predikan: Förutsättningar för dopet. (Predikan i mp3-filen)

– – –

Bön: Käre Herre och Frälsare! Tack för att du tog på dig uppgiften att bli vår ställföreträdare! Sänd din Ande till oss för att förklara för oss vad det betyder, att du har tagit på dig dopet till döden i vårt ställe och att vi därför får döpas i ditt namn. Amen.

Vi ska i predikan anknyta till två texter som vi redan har hört. Dagens evangelietext behandlar Jesu dop. Episteltexten från Apg 8:26–39 handlar om hur evangelisten Filippus fick i uppdrag att söka upp den etiopiske hovmannen och hur han sedan döpte honom. Vi ska låta båda dessa texter belysa den kristna läran om dopet, och särskilt ämnet Vad förutsätter dopet?

Jesu dop

Vi ska börja med att gå till Jesu dop för att få bakgrunden till vårt dop. Vad fanns det för förutsättningar att Jesus skulle bli döpt?

Johannes Döparen visste:

”Jag behöver döpas av dig – och du kommer till mig!”

Jesus behövde inte döpas. Johannes visste att han var född utan synd. Han var inte född av köttet, inte genom en mans medverkan, utan avlad av den Helige Ande. Han var i sig själv ren och behövde inte renas genom vattnets bad, så som vi syndare. Det verkar inte finnas några förutsättningar för att Jesus skulle döpas.

Men Jesus tillrättavisade Johannes:

Låt det nu ske. Det är så vi ska uppfylla all rättfärdighet.

Paulus beskriver Jesu uppgift i 2 Kor 5:21:

Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud.

Gud gjorde honom till synd i vårt ställe. Därför var Jesus en syndare. Luther uttrycker det så här i förklaringen till Gal 3:13, det som jag också citerade från på julmorgonen:

Lagen säger: Jag finner, att denne syndare tager på sig alla människors synder, och jag ser ingen synd utom hos honom. Alltså skall han dö på korset.

Att Jesus döptes skedde alltså som en invigning till hans död. Han skulle bli vår rättfärdighet, vilket han blev genom sitt rena, syndfria liv. Och för att vi skulle få del av hans rättfärdighet skulle han gå in under vår synd, och därmed skulle han också döpas till rening för våra synder.

Förutsättningen för Jesu dop kan vi sammanfatta i två punkter:

  1. Att vi är syndare och behöver frälsas från våra synder.
  2. Att Gud älskade världen så att han sände Jesus att bli vår ställföreträdare.

Denna frälsningsverksamhet inleddes med att Jesus tog emot omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. Han bekände världens synder som sina egna synder och blev vår ställföreträdare. Han gick in sin dubbla uppgift, att både leva det syndfria liv som vi borde ha gjort och ta straffet för vår synd.

När Jesus berättade om sitt kommande lidande för sina lärjungar kom Jakob och Johannes fram med en underlig önskan. De ville få ett löfte om att sitta bredvid Jesus i hans härlighet. Då svarade Jesus (Mark 10:38–39):

Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker? Eller döpas med det dop som jag döps med?

Det märkliga är att Jesus använder ordet dop om sitt lidande. Att lärjungarna inte förstår det, utan gladeligen säger att de kan genomgå samma sak som Jesus är egentligen inte konstigt. De ser bara helt mänskligt på de faror som Jesus skisserar upp och inser inte vilken särskild börda han bär då han bär världens synder. Det är att sona den syndabördan som är det verkliga dopet som Jesus ska gå igenom.

Jesus svarade lärjungarna:

Ni ska få dricka den bägare som jag dricker och döpas med det dop som jag döps med.

Med det här menar Jesus att de kommer att behandlas lika som han själv. ”Lärjungen är inte förmer än sin Mästare.” På det sättet har Jesus varit en föregångare för sina lärjungar. Vi kan alla vara förvissade om att det inte finns någon sådan svaghet, någon sådan nöd, någon sådan plåga, någon sådan hopplöshet som Jesus inte skulle ha upplevt. Han måste i allt bli som vi – dock utan synd. Men eftersom han måste ta syndens straff på sig måste han bli gjord till synd. Därför måste också han döpas.

Dopundervisning

I Apg 8 möter vi den första kristna församlingen under en kritisk tid. Efter att Stefanus mördats av den judiska pöbeln (8:1)

utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över Judeen och Samarien.

Huvudpersonen i Apg 8 är en av de sju församlingstjänarna, Filippus. De hade ju enligt kapitel 6 utsetts för att ta ansvar för tjänsten vid borden, alltså för den dagliga mathjälpen. Stefanus nämns som den första av dem. När de valdes var kriteriet att de skulle ha gott anseende och vara fyllda av Ande och vishet. När församlingen nu splittrades var den här diakonala uppgiften inte längre lika aktuell. Men Gud är inte rådlös. Han kan tilldela uppgifter åt vem han vill och när han vill.

Filippus hade redan rest runt i Samarien och predikat evangelium. Nu ger han Filippus en märklig uppgift: att gå ut mitt på dagen längs en väg som ligger öde! Vad har han där att göra? Det får han inte veta.

Men Filippus går. Och så ser han en resande, en fin man som kommer i en vagn. Vi får veta en del om honom. Han är en etiopisk man. Benämningen avser Nubien, det nuvarande Sudan, inte det land som vi i dag kallar Etiopien. Det betyder att han är mörkhyad. Det sägs också att han är eunuck och en högt uppsatt hovman hos ”den etiopiska drottningen Kandake”. Kandake var en titel, inte hennes egennamn. Det var ganska vanligt på den tiden att de som tjänstgjorde vid hovet var kastrerade.

Den här informationen har en stor betydelse för vår fråga, vad som förutsätts för dopet. Här handlar det om en man som för det första har en mörk hudfärg. Evangeliet gör inte skillnad på ras. Och sedan är han eunuck, och en sådan kunde inte tas in det gammaltestamentliga gudsfolket (5 Mos 23:1). Han var tydligen en ”portens proselyt”, en som var intresserad av den judiska religionen. Han kom nu från Jerusalem där han kanske hade kommit över ett exemplar av Jesajas bokrulle, troligen den grekiska översättningen av GT, Septuaginta.

Det handlade alltså om en man som Filippus borde ha avvisat enligt judarnas synsätt. Men just till denna man hade Gud nu fört honom. En ängel hade sagt hur Filippus skulle göra, och Filippus hade inga betänkligheter. Han var kallad av Gud att göra hans vilja. Det är en ny tid som har börjat, då GT:s exklusiva bestämmelser för judafolket har fullbordats och Guds rike nu öppnas för alla människor.

Det som nu händer är dopundervisning. Hur länge den pågick är inte gott att veta, men det blev helt säkert några timmars grundlig undervisning om Jesus, utifrån profetian i Jes 53 om Herrens lidande tjänare. Hovmannen frågar Filippus vem det handlar om (8:32–33):

Som ett får som förs bort till slakt,
som ett lamm som är tyst
inför den som klipper det,
så öppnade han inte sin mun.
Genom hans förnedring
blev hans dom upphävd.
Vem kan räkna hans släkte,
eftersom hans liv rycks bort
från jorden?

Vem är detta får, detta lamm, som förs bort till slakt? Skulle det vara profeten själv?, undrar hovmannen.

Nu får Filippus en utmärkt anledning att undervisa om Jesus. Och efter några timmars undervisning har längtan efter att bli en medlem i Guds familj, en bror till Jesus, vuxit sig stark hos hovmannen. Han ser ett vattendrag och frågar:

Vad hindrar att jag blir döpt?

Senare handskrifter lägger här in ett svar av Filippus: Om du tror av hela ditt hjärta kan det ske. Och hovmannen svarar: Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son.

Det här har senare blivit en grund för döparrörelsernas krav på att man ska avlägga en personlig bekännelse innan man kan bli döpt. Och det är klart: när man är i en sådan situation som Filippus, då kan man inte bara ösa vatten runt omkring på vem som nu råkar vara i vägen och mena att de då blir döpta. Om vi i dag får möjligheten att undervisa en vuxen som inte är döpt, då gör vi precis som Filippus. Vi undervisar. Sedan, när tron bekänns i ord och den som undervisas önskar få del av dopet, då kommer dess tid.

Man har också påstått att den som döps måste sänkas ner i vattnet helt och hållet. Man hänvisar då till att Filippus och hovmannen gick ner i vattnet. Till det här påståendet måste vi säga två saker.

En viktig regel är att vi inte kan bygga upp läror utifrån exempel. Om hovmannen doppade sig helt under vattnet är det ingen befallning att vi alltid måste göra så. Inte heller finns något annat bibelord som tvingar till en sådan praxis.

För det andra finns det inget i texten som säger att han verkligen doppades under vattnet. Experter på den traktens förhållanden säger att det inte finns något vattendrag där som skulle vara så djupt att man kunde doppa sig ner under ytan. Också när man vadar kan man säga att man går ner i vattnet.

Hur är det då med barndopet?

Vi måste direkt säga, att barndopet inte hämtar sin motivering från det här stället. Till det finns det andra bibelord. Det var ju inte fråga om några barn här. Vi har en liknande händelse i Apg 16: fångvaktaren i Filippi. Där står det, att han blev döpt med hela sin familj, vid samma timme och genast efter att Paulus och Silas hade tvättats rena och fått sina sår omskötta. Eftersom familjebegreppet var vidare på den tiden än hos oss i dag innefattade familjen säkerligen också tjänstefolket och deras familjer. Det är otroligt att där inte skulle ha ingått barn.

Före den här händelsen står det likväl att Paulus och Silas ”förkunnade Herrens ord för honom och för alla i hans familj”. Det var förutsättningen. Guds ord fanns först, Ordet verkade tro och så blev människorna döpta.

Men ännu förklarar det här inte varför barnen skulle ha döpts, tillika med de vuxna som bekände sin tro. Då ska vi gå tillbaka till Jesu undervisning. På den kan vi bygga vår lära om barndopet. Vi läser i Matt 18:1–3:

I samma stund kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: ”Jag säger er sanningen: Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni inte in i himmelriket.”

Lite längre fram talar Jesus om ”dessa små som tror på mig”. Vad är det som kännetecknar dessa små barns tro?

Jo, att de helt litar på Jesus, de kommer till honom, de gör inte som judarnas ledare som prövade och granskade allt vad han sade och rentav försökte snärja honom. Därför kan vi också säga att tro, det är det samma som att komma till Jesus.

Jag hörde en gång en utmärkt bild av tron. Jag minns inte exakt var, men jag tror det var i en föreläsning av Siegbert Becker. Han berättade om en missionär som arbetade med att översätta Bibeln till ett nytt språk. Han hade problem med att hitta ett ord för tro, när han skulle översätta Joh 3:16 – var och en som tror. Då hände sig att en man kom hem från sitt arbete, helt uttröttad. Han kastade sig på sin säng och sa att han var så trött att han ”vilar med hela sin tyngd” på sängen.

Där klack det till för missionären! Precis så är det ju när vi är helt utan egen kraft. Vi måste vila med hela vår tyngd på Jesus. Så gör tron!

Nu frågar jag då: kan ett barn vila med hela sin tyngd på Jesus? Visst. Det är vi vuxna som vill stöda oss på vår egen kraft. Barnet har inte själv någon egen kraft. Det behöver vila hos Jesus. Det tror på Jesus. Och då finns också förutsättningen för dopet där. Ingenting hindrar.

Det andra som också gör att barnen behöver dopet finns också med. Jesus sade i sitt samtal med Nikodemus (Joh 3:5–6):

Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande.

De små barnen är alla födda av köttet, av sin mor. Men det räcker inte för att komma in i Guds rike. De måste födas på nytt, av vatten och Ande. Därför behöver de döpas. De behöver föras till Jesus. Det sker när kristna föräldrar, stödda av barnets faddrar, bär fram barnet till dopet. I det här fallet är det föräldrarna som har fått dopundervisningen, som de i sin tur för vidare till barnet.

När Jesus skulle lämna sina lärjungar gav han dem befallningen: ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem och lär dem.” Dopet och undervisningen hör ihop. Men den egentliga förutsättningen för dopet är att Jesus har gått igenom det dop som det innebar att ta på sig och gottgöra för världens synder. Alla förutsättningar är uppfyllda och godkända av Gud. Det får vi tacka honom för idag, och därför får vi sjunga:

Glad jag städse vill bekänna:
Jag är döpt i Jesu namn.

Tack, käre Jesus, för att vi har fått bli döpta! Hjälp oss att aldrig förakta vårt dop så att vi mister den rikedom och trygghet som det betyder att tillhöra dig och förtrösta på dig inför döden och domen. Amen.