Gudstjänst i Biblion på fjärde söndagen efter påsk, 3.5.2015 kl 11. Predikant och liturg: Ola Österbacka. Kantor: Hans Ahlskog.

Texter: Jes 42:10–16; Ps 98:1–4; Joh 16:5-15. Predikotext: 1 Joh 3:19–24.
Psalmer: 532; 144; 111; 322; SH 523; 576.

– – –

Bön: Käre himmelske Far, du som ser våra hjärtan och vet den nöd som vi bär på, ge oss frimodighet genom din Helige Andes vittnesbörd om Jesu verk för oss på korset. Ge oss lust att hålla fast vid dina bud och en sann kärlek till våra medmänniskor. Amen.

4:e söndagen efter påsk: I världen men inte av världen. Predikotext: 1 Joh 3:19–24.

Då vet vi att vi är av sanningen, och inför honom kan vi övertyga vårt hjärta, om det fördömer oss, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt. Mina älskade, om hjärtat inte fördömer oss har vi frimodighet inför Gud, och vad vi än ber om, det får vi av honom eftersom vi håller hans bud och gör det som gläder honom. Och detta är hans bud: att vi ska tro på hans Sons namn, Jesus Kristus, och älska varandra så som han befallt oss. Den som håller fast vid hans bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att Gud förblir i oss, det vet vi av Anden som han gett oss.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vi befinner oss i den andra delen av påskkretsen och söndagarnas tema börjar allt mer närma sig pingsttiden. Förra söndagen riktades våra blickar mot himlen och den här söndagen påminns vi om att vi som kristna lever i två världar. Vi har våra tält uppslagna här på jorden, men vår egentliga boningsort är himlen. Så länge vi lever här på jorden har vi att dras med mycken bedrövelse, och det går tillbaka på att vi ännu har ett syndigt kött, som har begärelse till det jordiska. Därför angriper djävulen oss med sina allierade: världens lockelser och vårt eget kötts onda natur, för att få oss att glömma himlen, som är vårt egentliga hem. Han vill också få oss, som tror på ett liv efter detta, att förtvivla på våra chanser att en gång nå målet, och han vill få oss inriktade på att ordna livet så gott som möjligt för oss själva, och handla så att det tjänar oss i detta liv.

Från vår text vill jag ta fram tre saker som hör ihop med att vi lever som gäster och främlingar här på jorden, men har vårt egentliga medborgarskap i himlen.

  1. Vår tro attackeras.
  2. Guds Ord försäkrar att Gud är trofast.
  3. Vi förmanas att hålla fast vid Guds bud.


1. Vår tro attackeras

Under den gångna veckan har vi kunnat läsa en tidningsnotis som vi uppfattar som helt otrolig: en läkare vägrar vårda kristna. ”De har en inre demon som kan skada och kränka mig”, säger han. Det här är en reaktion på att KD i Sverige har valt en ny partiordförande, som vill ge samvetsfrihet åt vårdpersonal att vägra utföra fostermord.

Några verser före vår text läser vi:

Bröder, var inte förvånade om världen hatar er.

Det här har också Jesus sagt i sitt tal om den yttersta tiden (Matt 24:9):

Ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull.

Varför är vi då förvånade när en ateistisk läkare hatar kristna? Varför är vi förvånade när ISIS och andra extrema muslimska rörelser avrättar kristna på det mest grymma sätt?

Det här är den tillvaro vi lever i som kristna. Vi passar inte in i den här världen. Det är onormalt för oss kristna att vi har det så bra att vi passar in. Vi har haft det väldigt bra en lång tid. Så bra att samhället och den världsliga makten har favoriserat oss och gett oss alla möjligheter att utöva vår tro utan att det ansetts onormalt. Vi brukar tala om att vi lever i ett kristet samhälle, ett kristet land.

Kära vänner, räkna inte med att det kommer att fortsätta! Alla tecken tyder på att det här välsignade tillståndet börjar vara över. Vi håller på att snabbt komma tillbaka till en situation som påminner om den tid när aposteln Johannes skrev det här brevet, och när det som Jesus hade förutsagt om förföljelser och hat från världen uppfylldes till punkt och pricka.

Det verkligt allvarliga är om vi anpassar oss så bra till den här tiden att vi tappar vår tro och bekännelse. Det här allvaret har aposteln Paulus varnat för, 2 Tim 3:

Du ska veta att i de sista dagarna blir det svåra tider. Människorna kommer att vara egenkära, pengakära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvallriga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, hänsynslösa och högmodiga. De kommer att älska njutning mer än Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!

Vad är det värsta i den här listan? Är det att människorna är egenkära, hånfulla, olydiga mot föräldrarna, eller högmodiga? Själv tycker jag att det värsta står till sist: De kommer att ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Vad säger aposteln om dem? Håll dig borta från dem!

Det här är uppenbart en beskrivning av vår tid. Men hur gör vi, kära kristna vänner? Brukar vi hålla oss borta från alla människor som förnekar gudsfruktans kraft, trots att de bär det kristna namnet, går i kyrkan nån gång, låter döpa sina barn, gifter sig i kyrkan och betalar sin kyrkoskatt som andra? Eller är det rentav så att vi själva är sådana? För egentligen är det här en beskrivning av de allra flesta människor runt om oss, och faran är stor att vi också hör till dem. De har ett sken av gudsfruktan, men förnekar dess kraft. Kan det vara så farligt att umgås med dem?

Jo, det finns en fara där. Faran är att vi löper risk att bli likadana, att avtrubbas och bli likgiltiga för Guds ord. Vårt samhälle i dag har tagit avstånd från mycket i Guds ord. Det blir helt normalt att bo tillsammans innan man är gifta, man tycker inte det är konstigt att avliva ofödda barn om man inte är beredd att bli förälder, och man reagerar inte längre på att Guds namn smädas i teven och att massmedia överbjuder varandra med att försöka locka fram köttsliga och syndiga begärelser hos oss. Inte ens när kristna människor skiljer sig för att man har förälskat sig i en annan reagerar man egentligen längre.

Allt det här är uttryck för att vår tro är under attack. Det är djävulens strategi för att röva bort Guds dyrköpta barn från hans hjord.

Inför sådana ord som vi hörde hamnar vi alla under domen. Det är som Paulus skriver i Rom 3:19:

Men vi vet att allt som lagen säger är riktat till dem som står under lagen, för att varje mun ska tystas och hela världen stå skyldig inför Gud.

När Guds krav och befallningar i sin skärpa riktas mot oss, då tystar det vår stolthet och får oss att skämmas. Det är det som sker när vi rannsakar vår gudsfruktan i ljuset av Guds ord. Det sker när vi tänker oss in i den förföljelsesituation som gällde på Johannes tid och frågar oss hur vi själva skulle bete oss om vi prövas på det sättet. Då får vi erkänna att vi står med skuld inför Gud. Det spelar ingen roll hur fint omdöme om vår gudsfruktan som andra ger oss, det enda som har ett värde är vilket omdöme Gud ger oss när vi står inför honom.

Här kommer ett av dagens stora problem in: de flesta i dag förmår inte tänka sig att Gud ska mäta oss efter sin stränghets lag. Många har fallit offer för den villfarelsen, att allt egentligen blir bra till sist. Det finns inget helvete. Vitsberättarna tar fram den ena historien efter den andra om den s.k. pärleporten och mötet med Sankte Per. Och ibland hör man uttryck som ”om det finns en himmel och jag står vid porten”. Någon möjlighet att bli dömd till ett evigt straff tänker man sig inte. Antingen är Gud så god att han nog tar emot alla, eller så finns ingen Gud och ingen djävul och inget helvete, och allt är slut när vi dör.

Men det är fruktansvärt bedrägeri. Det är en av de allra farligaste attackerna på vår tro att trösta med att allt nog blir bra, även om vi inte gör upp med Gud medan vi lever i nådatiden. Det är en falsk tröst.

Hur ska vi då klara oss? Vad har vi för hopp att stå emot djävulens attacker? Låt oss gå vidare till den andra punkten.

 

2. Guds Ord försäkrar att Gud är trofast

Aposteln ger en något underlig framställning:

Då vet vi att vi är av sanningen, och inför honom kan vi övertyga vårt hjärta, om det fördömer oss, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt.

Vårt hjärta fördömer oss. Det är det samma som att vårt samvete säger oss att vi är syndare och med rätta står under Guds dom. Har vi inget annat att ta oss till än att hoppas på oss själva, då är det ute med oss.

I de verser som kommer före vår vers har vi förklaringen till varför vi vet att vi är av sanningen: Johannes talar om broderskärleken, som utgår från Guds kärlek:

Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge våra liv för våra bröder.

Här finns en klar orsak–verkan, det som han också säger i nästa kapitel (4:10):

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.

Först Guds kärlek, sedan vår kärlek. Om vi har kärlek till varandra kan vi dra slutsatsen att denna kärlek har en orsak. Det är Guds kärlek som är orsaken.

Men nu kommer en svaghet i vår tankekedja: vår kärlek är ofullkomlig, medan Guds kärlek är fullkomlig. Hur kan då vår kärlek vara ett vittnesbörd om sanningen? Då vi ser att vi brister i kärlek, då kommer vårt samvete med anklagelse och dom. Då måste vi vända bort blicken från oss och vårt samvete och se på Gud. Han vet allt. Han känner vår svaghet, för han har varit människa, en av oss, frestad i allt som vi. Därför förstår han oss och kan ha medlidande med oss i vår svaghet.

Han är större än vårt hjärta. Jesus levde utan synd. Och för att vi skulle få frid i vårt samvete, när det anklagar och dömer oss, tog han på sig vår synd och led straffet för den i sin död på Golgata kors. Det var den fullkomliga kärlekens handlande. Därför har vi frimodighet inför Gud.

Det hela handlar om att flytta bort blicken från nådens verk inom oss, den kärlek som är bristfällig och svag, och i stället se på nådens verk utom mig, så som Rosenius beskriver det i en känd sång. Det handlar om hans verk, som i sin stora kärlek till världen sände Jesus att dö på ett kors för alla människor och därmed också för mig. Det är den säkra garantin för att inget återstår för oss att göra, för att säkerställa att Gud ger oss tillgång till sin himmel. För om han har frälst hela världen från synden så har han också tagit bort mina synder. Därmed har jag rätt att komma inför Gud med rent samvete. Då ska inte vårt hjärta längre döma oss. Så har Gud ordnat det, och det bevisar han i sitt Ord, som är Sanningen.

Det här ger oss alltså frimodighet att få tro att vi innehar det himmelska medborgarskapet. I den gemenskap med Jesus som vi fick i dopet får vi redan nu njuta den saliga gemenskap som ska bli fullkomlig i himlen.

Men nu får vi återvända till det jordiska medborgarskapet, livet bland våra bröder och systrar. Och det får vi göra i dopets nåd och kraft.

 

3. Vi förmanas att hålla fast vid Guds bud

Vi kan med gott samvete och med full frimodighet fråga Gud vad han vill att vi ska göra för vår medmänniska. Vi får då höra att han vill att vi ska hålla hans bud och göra det som gläder honom.

Att hålla hans bud betyder i första hand att tro på hans Sons namn, Jesus Kristus. Att tro på hans namn är att tro allt det som han har gjort för oss, för namnet innehåller alla hans gärningar. Jesusnamnet säger att han är vår Frälsare. Namnet Kristus är hans ämbetsnamn. Det säger oss att han är profeten, som lär oss sanningen, att han är översteprästen, som offrat sig själv för oss, och att han är kungen som har all makt.

I andra hand betyder det att göra det som gläder honom. Det som mest gläder Gud är att vi tror på Jesus och ärar honom som vår Frälsare. Där finns också budet att älska varandra så som han har älskat oss. I kärleken förblir vi i Gud och Gud förblir i oss. Det är det himmelska medborgarskapet. Eftersom vi är ett med honom, så ska vi också vara ett med varandra och leva ett liv som förhärligar Gud inför våra medmänniskor. Här finns det jordiska medborgarskapet.

Till den rätta ordningen hör att låta den himmelska dimensionen kasta ljus över den jordiska. Det är inte så att vi som himmelska medborgare själva kan tänka ut hur vi ska leva våra liv. Vi vet av Anden som han har gett oss hur vi ska leva. Anden kommer till oss med Ordet som han har gett oss genom apostlarnas undervisning i Nya testamentets böcker. Andens uppgift var ju i första hand att påminna Jesu lärjungar om vad han hade sagt. De kunde inte ta emot allt på en gång, men Anden gav sin undervisning till apostlarna i det ord som nu är samlat i vårt NT. Att hålla Jesu bud betyder alltså att vi noggrant ser efter vad han vill i det som han har uppenbarat för oss i Bibeln.

Det här förpliktar oss att ta hans konkreta bud på allvar. När världen omkring oss förvanskar hans bud och tycker att det inte är så noga, då svarar vi, att vi vill göra som Herren har sagt. Och även om vi i vår svaghet felar i mycket, så vet vi att vi inte behöver ängslas, för vi får gå till honom varje dag och varje stund och försäkra oss om att han förbarmar sig över oss för Jesu Kristi skull. Därför får jag också avsluta i dag med slutorden i texten:

Att Gud förblir i oss, det vet vi av Anden som han gett oss.

I Jesu namn. Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.