”I världen, men inte av världen” är temat för fjärde söndagen efter påsk. Under påsktiden, som är en riktig jubeltid för kristna, följer vi den uppståndne och hur han lär sina lärjungar hitta vägen till himlen, deras egentliga hem: att det inte handlar om deras planer och verksamhet, inte att de ska hoppas på ett synligt jordiskt rike. Han förbereder lärjungarna att ta emot Anden, som ska lära dem och påminna dem om allt vad Jesus lärde. Han förbereder dem också på det lidande som är en nödvändig del av lärjungaskolan.
Den här söndagens texter riktar våra blickar mot kontrasten mellan livet här på jorden, som framställs som en vistelse i tält jämfört med det himmelska hemmet. Här på jorden attackeras vi av djävulen som visar att vi inte älskar Gud och vår nästa så som vi borde och som därför vill anklaga oss inför Gud. Vi blir attackerade från världen, som hatar oss så som den hatade Jesus. Och vårt kött frestar oss med onda begärelser och vill därmed ge djävulen en chans att fördöma oss i vårt samvete.
Men då försäkrar oss Guds ord att denna världens furste är dömd. Jesus är vår rättfärdighet, och han har för vår skull farit upp till himlen. Han, som har levt med oss människor och tagit del av alla frestelser och nöd som människor kan lida, han skaffade en rättfärdighet för oss genom sitt oskyldiga lidande och sin död, och den rättfärdigheten är vår garant för ett gott samvete mitt i svaghetslivet på jorden och för att vi ska få komma hem till himlen när han kallar oss. För att vi ska kunna leva i trygghet med denna visshet sände han oss sin Ande som vittnar för oss om Jesu verk. Och för att vi ska kunna göra Guds vilja sänder han Anden som tröstare och hjälpare i vår vardag och riktar våra blickar mot himlen när vi blir trötta på vår ökenvandring.
Hos Gud är idel glädje! Här trycker mången nöd,
här får jag ofta sucka och äta tårars bröd.
Här blandas fröjd och smärta för Herrens Jesu brud,
men där skall så ej vara, ty glädjen bor hos Gud.
