Gudstjänsten i Lepplax på första söndagen i fastan, 22.2.2015, måste tyvärr ställas in.

Inspelning av predikan av Ola Österbacka som hölls efter kyrkkaffet i Biblion 1.3.2015.

– – –

Bön: Käre Jesus, du som har övervunnit alla den ondes frestelser, kom och ge oss kraft genom ditt ord för att kunna övervinna och besegra de frestelser som möter oss. Lär oss att förstå och glädja oss över att våra namn är skrivna i himlen. Amen.

Första söndagen i fastan, Jesu seger över frestelserna. Predikotext: Luk 10:17–20.

17 De sjuttio kom glada tillbaka och berättade: ”Herre, till och med de onda andarna lyder oss i ditt namn.” 18 Han sade till dem: ”Jag såg Satan falla ner från himlen som en blixt. 19 Se, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och över fiendens hela välde. Ingenting ska någonsin skada er. 20 Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är skrivna i himlen.”

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Jesus hade en stor lärjungaskola. Utom de tolv, som han kallade apostlar (sändebud), utsåg han en grupp praktikanter, hela 70 stycken, för att två och två gå före honom. Talet 70 finns redan i 1 Mos 10, där 70 folkslag i världen nämns. Och så finns det i 4 Mos 11, där Herren säger till Mose att kalla samman 70 av de äldste i Israel, när folket knotar och klagar sedan de hade brutit upp från Sinai, och så kommer Anden över dessa 70 så att de profeterar.

Lukas är den enda av evangelisterna som berättar om denna grupp av 70 lärjungar. Både han och de andra synoptikerna talar om hur Jesus sände ut de tolv apostlarna. Då gav han dem uttryckligen makt över onda andar. Det står ingenting om den fullmakten när det gäller de 70, men annars fick de ungefär samma instruktioner. Men de får makt över de onda andarna, och det fyller dem med glädje. Det föranleder Jesus att tala om sin kamp med Satan. Det är den kampen som är ämnet för dagens predikan, framför allt hur Jesus segrar över honom.

Djävulen är utkastad från himlen

Vi ska se på tre andra bibelställen som anknyter till det här. Vi ska börja med ett profetord som man brukar förknippa med Satans fall från himlen, Jes 14:12:

Hur har du inte fallit från himlen, du strålande stjärna, du gryningens son! Hur har du inte blivit fälld till jorden, du som slog ner folken till marken!

En del översättningar har här ”morgonstjärna”. Den latinska översättningen har Lucifer, som man vanligen förknippar med djävulen. Men sammanhanget talar om Babels kung, som är fylld av högmod men som blir nedstörtad från sin tron. Giertz menar i sin kommentar att Jesus anknyter till detta ord i Jesaja när han talar om blixten.

Låt oss sedan gå till två ställen i NT, som är mycket klarare. I Joh 12, i det sammanhanget när Jesus talar om vetekornet några dagar före sin död, står det att en röst kom från himlen när Jesus bad om att Gud ska förhärliga sitt namn. Då trodde människorna att det var åskan, och andra trodde att en ängel talade med honom. Sedan förklarar Jesus (v 30f):

Den rösten kom inte för min skull, utan för er. Nu går en dom över denna värld. Nu ska denna världens furste kastas ut. Och när jag blivit upphöjd från jorden, ska jag dra alla till mig.

Johannes förklarar sedan att han på detta sätt anger hur han skulle dö. Han skulle upphöjas från jorden, och det var inte en sådan upphöjelse som hans lärjungar väntade, utan han skulle upphöjas på ett kors.

Då skulle domen gå över världen, då skulle denna världens furste kastas ut.

Vi ska sedan gå till det andra stället i NT som talar om hur djävulen kastas ut, Upp 12:7–10:

Och det blev strid i himlen: Mikael och hans änglar stred mot draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen som kallas Djävul och Satan och som förleder hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom.  Och jag hörde en stark röst i himlen säga:

”Nu tillhör frälsningen och makten och riket vår Gud och väldet hans Smorde, för våra bröders åklagare är nerkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud.”

Genom att jämföra de här ställena kan vi se att den himmelska striden kulminerar innan Jesus blir korsfäst. Då kastas djävulen ner på jorden tillsammans med hela sin änglahär. Han har inte längre någon plats i himlen.

Vi kan fråga: har han haft det då? Har djävulen haft möjlighet att möta Gud i himlen?

Enligt Job har han det. I Job 1 omtalas hur ”Guds söner” kom och trädde fram inför Herren, och Åklagaren kom också med. På hebreiska står det Satan. Och så följer en berättelse hur Gud och Åklagaren för ett samtal om Job. Gud ger Åklagaren rätt att skada Job, men bara till en viss gräns.

Vi kan alltså dra slutsatsen att djävulen hade större rörelsefrihet före Jesu död på korset. Men då kastas han ut. Då krossas ormens huvud. Då har han inte längre någon rätt att vistas i himlen. Där finns i stället vår Frälsare, som vi sjunger om i en sång:

Ja, min rättfärdighet däruppe sitter
på himlens tron på Faderns högra hand.
Och fienden, fast ondskefull och bitter,
kan inte skada den det minsta grand.

Uppenbarelseboken berättar också om att djävulen har kommit ner till jorden i stor vrede. Det är den vreden som möter Jesus i form av de onda andarna. Det verkar ha varit ett särskilt svårt angrepp just runt Jesus. Och så är det också kring dem som vill försvara Guds ord – där går han till den hårdaste attacken. När han nu sänder ut sina lärjungar så får också de pröva på dem. Och de har fått makt över de onda andarna! Därför är de så glada, så överväldigade av den kraft som Ordet om Jesus ger dem.

Och då har vi kommit till det andra ämnet i dag:

Era namn är skrivna i himlen

Det talas på många ställen i Bibeln om Livets bok. Särskilt i Uppenbarelseboken, där det finns sex ställen. Ett exempel är brevet till Sardes, Upp 3:5:

Den som segrar ska alltså bli klädd i vita kläder, och jag ska aldrig stryka hans namn ur livets bok utan kännas vid hans namn inför min Far och hans änglar.

Det finns alltså ett domsperspektiv i det här. Särskilt tydligt blir det i Upp 20:12, 15:

Och jag såg de döda, stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter sina gärningar, efter det som stod skrivet i böckerna.

Och om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön.

När vittnesmålet om våra liv öppnas ska alla våra gärningar läggas fram, och boken innehåller berättelser om allt. Då kommer vi att skämmas. Men det finns ett undantag: de som har sina namn i livets bok ska behandlas annorlunda. De får nämligen sitt vittnesbörd av Jesus, som med sin rättfärdighet ställer sig framför dem och hänvisar till sina gärningar, som täcker över deras synder, och därför är de rättfärdiga.

Paulus skriver också en gång om Livets bok, i Fil 4:3:

Ja, även dig, trofaste medarbetare, ber jag: hjälp dessa kvinnor som har kämpat med mig i evangeliets tjänst, tillsammans med Clemens och mina andra medarbetare som har sina namn i livets bok.

Det är oklart vem Paulus riktar sig till. Det kan antingen vara Epafroditus som överlämnade brevet till församlingen i Filippi, eller en person som hette Zyzygus, dvs medarbetare på grekiska. Men poängen är att Paulus menar sig veta vilka som har sitt namn i livets bok. Det är de som bekänner Jesu namn, de heliga.

Vi ska ännu se på Upp 13:8:

Alla jordens invånare kommer att tillbe det, alla som inte från världens skapelse har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet som är slaktat.

Den här översättningen är omdiskuterad. En variant är att tala om Lammet som är slaktat från världens skapelse. Men i Upp 17:8 står det:

De av jordens invånare som inte har sina namn skrivna i livets bok sedan världens skapelse ska förundras när de ser vilddjuret.

Här är det obestridligt att namnen har stått i livets bok sedan världens skapelse. Det handlar alltså om samma sak som i Ef 1:4–5:

Han har utvalt oss i honom före världens skapelse till att vara heliga och fläckfria inför honom. I kärlek har han förutbestämt oss till barnaskap hos honom genom Jesus Kristus, efter sin goda viljas beslut.

Det är fråga om Guds nådaval, utkorelse i Kristus. Livets bok är färdig långt innan vi har kunnat medverka. Det är inte vi som efter att vi skaffat tillräckligt mycket meriter blir beviljade rätt att skrivas in i boken.

På ett personligt plan brukar vi också säga att våra namn skrivs i livets bok i dopet. Det kan vi se på som en likadan förvissning, att det har skett innan vi har kunnat vara med själva. Men det ska inte ses som att vi inte kan gå förlorade även om vi är döpta. Vi har många varningar att gå bort från Jesus, och vi löper risk att komma bort från tron. Det är den andra sidan av saken, och den gör att vi behöver lagens tillrättavisning och fostran. Men ur evangeliets synvinkel är livets bok något som vilar fullständigt i Guds händer.

Det är den här glädjen som Jesus visar på i vår text. Det är samma glädje som Johannes uttrycker i sitt första brev, 1 Joh 3:1:

Se vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn! Och det är vi också.

Guds beskydd – mitt i ofrid

Hur kan Jesus säga: ”Ingenting ska någonsin skada er”?

Nyss hörde vi om ett tjugotal kristna egyptiska gästarbetare i Libyen som ställdes upp för att avrättas. Kanske vi också har sett den gruvliga bilden där svartklädda bödlar står färdiga med sina knivar.

Är det verkligen sant att ingenting kan skada oss kristna?

Visst är det sant. Jesus ljuger inte. Men han säger också, att det ska gå hans lärjungar som det går för honom. Och han blev avrättad. Hur går det ihop?

Svaret är att det handlar om två olika slags skador. Vi tänker på skador till kroppen, men Jesus talar om verkliga skador, alltså skador som leder till förtappelse, helvete. Det säger han tydligt i Matt 10:28:

Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.

Den som kan fördärva både själ och kropp i helvetet är Gud, ingen annan. Inte ens djävulen själv har den makten. Om han skulle ha den makten skulle inte Jesus ha vunnit någon verklig seger.

Men nu har Jesus vunnit seger! Därför får vi vara helt förvissade om att våra namn är skrivna i himlen. Och var och en som tror på Jesus får lita på att han tar hand om oss och att djävulen inte kan skada oss.

Men hur är det då med allt det hotfulla som vi ser runt omkring oss? Varför kan döpta, kristna människor överge sin tro, också sådana som varit hängivna lärjungar och vittnat om ett liv som kristna?

Ja, det här är den sorgliga verkligheten. T.o.m. Jesus har sagt att många ska komma inför honom på den yttersta dagen och visa på sina fina insatser, men han ska svara dem (Matt 7:23):

Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni förbrytare.

Fruktansvärda ord! Vad var felet?

En sak är säker: dessa människor har inte trott på Jesus som sin Frälsare – som den enda vägen till himlen. För han har ju sagt att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad, utan ha evigt liv. De kan ha vittnat hur fint som helst, levt ett liv som goda kristna föredömen, men de har hycklat. Och vi kan inte se deras tro, vi kan bara se deras bekännelse. Men Gud ser till hjärtat.

Det här gör att vi ska ta varningarna på stort allvar. Medan det heter idag ska vi ta vara på Guds ord och löften, men också på hans varningar att gå bort från honom. På teologiskt språk säger man att vi behöver både lag och evangelium. Vi behöver varningar och bud, och vi behöver tröst och försäkringar om Guds beskydd. Just i dag får vi denna försäkran: Inget ska kunna skada er. Amen.

Bön:
Jesus, i din vård mig tag, jag ditt barn vill vara! Följ mig, led mig varje dag, skydda i all fara!
Ensam villas jag så fort bort från rätta vägen. Jesus, håll min hand alltfort sluten i din egen!
Frestelsernas makt är stor, kan mig lätt förföra. Ondskan i mitt hjärta bor, vill från dig mig föra.
Lär mitt hjärta öppna sig för din nåd allena, se min frälsning blott i dig, i ditt blod det rena! Amen.