Predikan på Menlösa barns dag, 28.12.2014, i Biblion, Vasa. Predikotext: Upp 12:1–6.

– – –

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Bön: I denna mörka och hotfulla tid ber vi dig, Herre, att du lär oss vad du ger oss för slags trygghet. Och vi ber dig att du lär oss att alltid hålla oss nära dig. I Jesu namn. Amen.

Predikotext: Upp 12:1–6.

1 Ett stort tecken visade sig i himlen: en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krona av tolv stjärnor på sitt huvud. 2 Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovärkar. 3 Och ett annat tecken visade sig i himlen, och se: en stor eldröd drake med sju huvuden och tio horn och sju kronor på sina huvuden. 4 Hans stjärt svepte med sig en tredjedel av himlens stjärnor, och han kastade ner dem på jorden.

Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn så snart hon hade fött det. 5 Och hon födde ett barn, en Son som ska styra alla folk med järnspira, och hennes barn rycktes upp till Gud och hans tron. 6 Kvinnan flydde då ut i öknen, där hon har en plats som Gud berett för henne så att hon får sitt uppehälle där i ettusen tvåhundrasextio dagar.

Helige Far, öppna ditt ord för våra hjärtan och våra hjärtan för ditt ord. Amen.

Vi firar i dag fjärdedag jul eller Menlösa barns dag, som man i Sverige har ändrat till Värnlösa barns dag. Huvudtemat är det gruvliga barnamordet i Betlehem och flykten till Egypten. I vår predikotext får vi en bildlig framställning av det som skedde, utsträckt till ett längre perspektiv.

Vi kan inte komma bort från kopplingen till de hemska mord som i dag sker i tusental på de ofödda barnen, de allra svagaste. Herodes mördade högst några tiotal barn. I vårt samhälle tar man livet av 10.000 ofödda varje år. Världens synsätt har blivit så perverterat, att sådana våldshandlingar mot de allra mest värnlösa inte ens anses som något brott.

Men det hjälper föga att bara fördöma och kritisera. Det som måste till för att människorna ska ha en sund inställning till detta, och till allt annat ont, är att vi låter Guds ord döma vår synd och också ge oss den trösten, att han ska vara med de sina ända till den dag då han återvänder och en gång för alla gör slut på djävulens makt och ondska. I vår predikan ska vi tränga djupare in i detta Guds ord. Vi ska behandla temat Gud beskyddar sina barn och börjar med en

Textutläggning

Texten framställer den första av sju utsagor, som alla inleds med orden ”visade sig” och i fortsättningen ”och jag såg”, och som därför kan kallas de sju synerna. Den första av dessa syner gäller den eldröda draken och hans kamp mot kvinnan, som är klädd i solen, och hennes barn. Det handlar om djävulens kamp mot Kristus och hans kyrka.

Det är inte särskilt svårt att förstå bildspråket i texten. Först beskrivs hur djävulen, som beskrivs som en eldröd drake, attackerar Jesus själv. Kvinnan tänker sig en del som Jungfru Maria, eftersom hon föder Jesus. Men hon har en krona av tolv stjärnor på sitt huvud, och det för tankarna till de tolv apostlarna. Maria kan man inte direkt associera med de tolv apostlarna. Däremot hör talet tolv ihop med Kristi kyrka. Den är ju byggd på de tolv apostlarnas verksamhet.

Den sista versen i texten har också betydelse för tolkningen. Kvinnan flyr ut i öknen och där får hon sitt uppehälle under 1260 dagar. Det motsvarar 42 månader, som återfinns i kapitel 11 som en beskrivning på den tid när yttergården i Guds tempel har getts åt hedningarna och de ska trampa den heliga staden under sina fötter. Kyrkan är alltså i exil, i en hård värld som den inte hör hemma i.

I 12:17 beskrivs kvinnan som mor till dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd. I Gal 4:26 skriver Paulus att det himmelska Jerusalem är vår mor, och det kan inte förknippas med Maria, utan med Kristi kyrka.

Kyrkan har sin härlighet från solen, och att hon har månen under fötterna symboliserar att hon utövar Kristi allmakt i världen. Kyrkan regerar med Kristus, även om det bara sker andligt än så länge.

När vi i texten förs till Jesu födelse får vi också se hur Guds fiende samlar sina krafter för att slå ner honom, redan från första början. I v 9 presenteras draken med sitt namn, Djävul och Satan.

Draken har sju huvuden, tio horn och sju kronor på sina huvuden. Talet sju framstår ofta i Bibeln och särskilt i Uppenbarelseboken som Guds förbundstal. Här används det tydligen för att visa hur djävulen försöker efterapa Gud. Att han har tio horn kan tänkas beskriva hans begär efter makt.

Ordet för de sju kronorna är intressant. Det är inte samma som har använts tidigare, stéfanos som betyder segerkrans, en sådan som ges till segrarna i idrottstävlingar. Här är det diádema.  Det brukade användas om kungarnas kronor i det antika Persien, men det användes först av kejsar Caligula (kejsare 37–41). Roms medborgare såg det som ett tecken på galenskap, för den som bar denna krona gjorde anspråk på att vara en gud. Satan själv vill ju framstå som en gud. Det illustreras också av att han med sin stjärt sveper ner en tredjedel av himlens stjärnor.

Djävulens verksamhet går ut på att förstöra kvinnans barn så snart det är fött. Det finns inget tvivel om vad som avses: hennes Son skulle styra alla folk med järnspira. I brevet till Tyatira presenterar Jesus sig just på det sättet (2:27–28).

Att ”hennes barn rycktes upp till Gud” måste vara en beskrivning av Jesu himmelsfärd, då han för alltid fördes utom räckhåll för djävulens angrepp.

Satans kamp mot Jesus

Draken försökte sluka barnet så snart det var fött. Våra tankar leds direkt till dagens evangelium, berättelsen om barnamorden i Betlehem. Så snart Jesus var född anstränger sig djävulen för att döda honom, och då använder han sig av den ondskefulle Herodes maktlystnad.

Men Gud har andra planer, och det är trösterikt att se hur hans makt är större än djävulens. Herodes låtsas som om han vill att de vise männen ska berätta var barnet finns för att själv kunna åka för att hylla honom. Men hans list går om intet då Gud först låter sin ängel varna männen att resa tillbaka till Herodes. Sen uppenbarar han sig för Josef och ger honom befallning att resa bort till Egypten för att komma undan blodbadet. Och slutligen får han veta när de kan resa tillbaka från Egypten och blir varnad för att bosätta sig i Judéen, eftersom Herodes den stores son Arkelaus var ny regent där.

Men djävulen ger sig inte, fast han blir rejält frustrerad. När Jesus ger sig ut i öknen och fastar under 40 dagar, och då måste vara väldigt svag, då kommer han till honom med sina farliga frestelser. Men nej, Jesus står fast. Han låter sig inte lockas att göra under för sin egen bekvämlighets skull, han låter inte lura sig av löften om makt och ära, och han frestar inte Gud genom att utsätta sig för dödliga faror i onödan.

Sedan försöker djävulen använda sig av en av Jesu närmaste och käraste medarbetare, Petrus, för att försöka förmå honom att avstå från sitt frälsningsuppdrag. Men också där slog det fel.

Han tar slutligen hjälp av Judas, förrädaren, som ska visa Jesu fiender vem de ska röja ur vägen. Men det som verkar bli Satans triumf blir hans nederlag. Då han verkar triumfera med att få Jesus förnedrad, torterad och korsfäst, då krossas hans huvud under Jesu fötter. Det som han tror är seger blir ett stort nederlag.

Segern vanns i kraft av Ordet. Den första förutsättningen för att Jesus skulle göra sin uppgift var att det var Guds vilja. Och Gud hade uttryckt sin vilja i löftena i GT, det som hade uttalats av honom själv till Adam, Abraham och Mose och sedan förkunnats av hans profeter. Och trots att djävulen också då visade sin stora makt och försökte förstöra Guds plan så regerade Gud suveränt och förde sin plan igenom. Gud är trofast och håller sina löften.

Gud beskyddar sina barn

På samma sätt som Gud lät sin vakande hand vila över Jesus när han hade kommit till jorden i sin förnedrings tillstånd, så vakar Gud över sin Kyrka. Det står att hon flydde ut i öknen, där ”hon har en plats som Gud berett för henne”. Hon har tilldelats en tillvaro som både är besvärlig och bra på samma gång.

Den är besvärlig, för det är inte lätt att vistas i en öken. Vi vet ju inte så mycket om det här i vårt land, rent konkret, men vi vet vad det innebär i symbolisk mening. Öknen är raka motsatsen till en smyckad bröllopsfest, ett dukat bord med härliga rätter. Det är ju en bild som används om himlen. Men vi är inte där än. Vi är som kristna hänvisade till en ökenvistelse. Där hotas vi av vilddjur. Det kan hända att den som håller fast vid, och vill handla enligt Guds ord, blir satt åt sidan, kanske blir av med sitt arbete och trakasserad. Det är verkligen ett ökenliv.

Men Gud har berett en plats åt oss där. Han är med. Det är det allra viktigaste. Och den plats som han har berett som ska ge oss skydd och föda är hans kyrka, eller hans församling, och dess bruk av Guds ord och sakramenten.

I dagens tema finns också en koppling till barndopet. Att ett barn döps in i Guds gemenskap redan när det är nästan nyfött är ett uttryck för Guds förekommande nåd. Han kallar oss till sig och bevisar oss sin nåd och kärlek innan vi har kunnat ta ett enda steg. Han bryr sig om de menlösa barnen, han vill ta dem under sina vingars skydd. Jesus varnar oss för att förakta dessa små som tror på honom. 

Men hur ska dessa små värnlösa barn klara sig i öknen? Inte utan Guds beskydd. Vi ska inte tro att vi vuxna har det lättare. Vi klarar oss lika lite på egen hand som de små barnen. Men vi har fått löfte om beskydd. I öknen ska vi få vårt uppehälle under hela den tid vi har kvar innan vi får komma in till det himmelska bröllopet, efter de 1260 dagarna.

Varje dag under hela den tiden försöker djävulen attackera oss. Men varje dag under den tiden sköter Gud om oss och bevarar oss, när vi håller oss nära honom och lever i hans gemenskap. Han ger oss många härliga löften om det. Ett sådant löfte, mitt i förutsägelserna om svåra tider innan Jesus kommer tillbaka, finns i Luk 21:17–19:

Och ni kommer att bli hatade av alla för mitt namns skull. Men inte ett hår på ert huvud ska gå förlorat. Genom att stå fasta ska ni vinna era själar.

Och ett annat finns i Joh 10:28, där Jesus har talat om sig själv som den gode herden:

Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand.

Här kan vi innefatta djävulen själv i detta ”ingen”. Inte ens han ska kunna rycka oss ur sin hand! Han må försöka hur han vill, han har inte makt att rycka bort Guds utvalda.

Men hur ska vi få det här att gå ihop med våra erfarenheter, att så många som är med i Guds rikes arbete slutar, går bort och lämnar sin församlingsgemenskap? Och Jesus själv och apostlarna varnar ju också för att gå bort. Är det osäkert om vi når fram, eller kan vi vara förvissade om att nå målet?

Det finns en gammal liknelse, som på ett utmärkt sätt beskriver den här frågan. Ni har nog hört den förr, men jag vill ändå anknyta till den, för den är så trösterik.

Tänk er ett sällskap, som ska ta sig igenom en farlig skog från en stad till en annan. Där i skogen finns rövare och det har hänt en och annan gång att de slagit till mot resande och inte bara bestulit dem, utan också mördat dem. Men det finns ingen annan väg. Sällskapet måste gå genom skogen. Hur ska de våga?

Jo, det finns en guide, som är helt pålitlig och som har lovat följa gruppen och skydda den. Han har en sådan auktoritet att rövarna inte vågar angripa dem som är i hans sällskap. Han följer med, och gruppen är trygg. Guiden inskärper att ingen får avlägsna sig från gruppen, utan alla måste hålla tätt samman.

Men så händer det, att någon hittar vackra blommor och stannar upp lite för att plocka. Och så finns där lockande bär. Plötsligt är han en bit ifrån gruppen, och så kommer rövarna och angriper honom. Där är han skyddslös, för han har inte skydd av guiden. Han lyssnade inte till guidens förmaningar att alltid hålla sig till honom.

Hur är det nu med dem som följer guiden, och ser att en av dem råkat ut för rövare? Beror det på att guiden inte kan hålla sitt löfte? Har han trots allt inte makt att bevara sin grupp? Jo, men den som råkade illa ut följde inte guiden. Han glömde varningarna, gick sin egen väg, och det gick galet.

De som följer herden Jesus kan alltid vara trygga. De ska hålla sig nära honom, inte lyssna till lockande röster, inte gå på egen hand i öknen. Han förser dem med vad de behöver, men han vill att de vara nära honom och ta vara på allt han säger och följa hans ord.

Gud beskyddar sina barn genom att bereda dem ett skydd, en gemenskap där Guds ord hålls i ära och där det finns en sann omsorg om själarna, för att stå fasta och kunna leva som Guds barn i den allt mer orättfärdiga världen. Till det skyddet hör att ta vara på hans förmaning att fly fienden, likt Josef fick veta i drömmen. Låt oss flitigt söka oss till Jesus och hans Ord och också vara beredda att ta på oss uppgiften att vara salt och ljus, och inte minst att hälsa andra välkomna till hans församling, den plats som Gud har berett som uppehälle under det svåra livet i öknen.

Bön:

Jesus, i din vård mig tag,
jag ditt barn vill vara!
Följ mig, led mig varje dag,
skydda i all fara!

Ensam villas jag så fort
bort från rätta vägen.
Jesus, håll min hand alltfort
sluten i din egen!

Amen.