Gudstjänstens tema: Förgängliga och oförgängliga skatter. Predikant och liturg: Ola Österbacka. Kantor: Hans Ahlskog. Predikotext: 1 Tim 6:6–12:

6 Gudsfruktan i förening med ett förnöjt sinne är verkligen en stor vinning. 7 Vi har ju inte fört något med oss in i världen, inte heller kan vi ta med oss något härifrån. 8 Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda med det. 9 Men de som vill bli rika, de råkar ut för frestelser och snaror och många oförnuftiga och skadliga begär, som störtar människor i fördärv och undergång. 10 Ty kärlek till pengar är en rot till allt ont. I sitt begär efter pengar har somliga kommit bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.

11 Men du gudsman, håll dig borta från sådant! Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. 12 Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att inför många vittnen avlägga den goda bekännelsen.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Jag hörde en gång att någon hade frågat en av de framgångsrika wallenbergarna hur mycket människan behöver för att vara nöjd. Svaret var kort: ”Lite till.”

Jag har inte hittat något belägg för det här uttalandet. Men det är en sann beskrivning av en människas naturliga längtan och behov. Den fattige behöver inte så mycket till, och den rike är ännu inte helt nöjd utan behöver ännu lite till.

Det ser ut som om hela den finanskris som nu håller på att göra också de mest härdade ekonomisterna snurriga skulle vara grundad på samma princip: Lite till. Eller med andra ord: girighet.

Det här är långt ifrån en beskrivning av det pånyttfödda sinnet, det sinne som är fött ovanifrån av den Helige Ande. Det sinnet är förnöjt, eftersom det vilar i Guds omsorg. Problemet är att det inte finns någon kristen som har endast detta sinne. Vi är alla belastade av det köttsliga sinnet som söker sitt eget.

Vi har nu kommit in i den tid under kyrkoåret när vi ska tillämpa det vi har lärt oss om vad Gud har gjort för oss i sin kärlek. Det första ämnet är förhållandet mellan våra jordiska ägodelar och de himmelska. Vi kunde säga, att vi ska försöka lära oss att börja i rätt ända med våra liv. Vi ska lära oss hur Gud vill förse oss med en förnöjsam gudsfruktan. Det första vi då ska tänka på är


1. Rikedomens faror

Aposteln ger oss en väldigt viktig undervisning om faran i att älska pengar.

Kärlek till pengar är en rot till allt ont.

Jesus är ännu radikalare. Han säger att det är svårt för den som är rik att komma in i Guds rike, ja det är rentav svårare än för en kamel att komma in genom ett nålsöga.

Ibland gör man politik av kristendomen och menar att en kristen måste ta avstånd från allt vad kapitalism och marknadsekonomi heter. Och visst är det så att vi ska tänka på att arbeta för en rättvisare fördelning av de rikedomar som är samlade på detta jordklot, så att vi inte är blinda för de delar av världen som lider nöd. Men det kan lätt bli så att kampen mot allt privat ägande blir det centrala. Det verkar ganska enkelt att göra en modell för våra liv genom att fråga hur Jesus levde och sedan göra likadant. Han hade ju ingen bil. Han hade inget eget hus. Han gick omkring och gjorde gott och tänkte bara på andras bästa. Låt oss alltså göra likadant. Så tänkte Fransiscus och gav bort sina ägodelar och grundade en munkorden. Det finns exempel på sådana som gjort så också i modern tid.

Men är det så dagens tema och text vill att vi ska göra?

Risken är att vi börjar i fel ända. Risken är att vi börjar mena att kristendomen består i att göra på rätt sätt, att du är en rätt kristen bara du avstår från det och det, lever på det och det sättet, osv.

Paulus gör på ett helt annat sätt i andra årgångens episteltext, 2 Kor 8. Där talar han om vilken nåd Gud har gett församlingarna i Makedonien. Han berättar om Guds nåd i Kristus:

Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi nåd. Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika. 

Var syftet med Jesu gärning att vi skulle få en materiell rikedom? Nej. Den rikedom han har gett oss har vi talat om under det gångna halvåret. Han har kommit till oss för att vi ska se rikedomen i att vara Guds barn. Genom att se vad han har gjort för oss kan vi få det som vår text pekar på: att ha ett förnöjsamt sinne när det gäller det materiella, så att vi kan sätta all vår kraft på att hjälpa våra medmänniskor att få det eviga livet. Vi ska inte behöva lägga ner våra krafter på att få det bättre materiellt. Att troget arbeta på den plats han har ställt oss och har hans rike på första plats i vårt liv är vår sak – Gud ger oss brödet för dagen, i vilken form och hur mycket är hans sak. Det är en rätt förnöjsamhet.

Därför är det farligt om vi för mycket fäster vår uppmärksamhet vid det materiella. Det gör vi både om vi jagar efter att få mer och mer, bättre lön, bättre bil, finare hus och trädgård, för att stolt och skrytsamt kunna visa upp det för grannar och vänner, men vi gör det också om vi gräver ner oss i oro för att våra pengar inte ska räcka och glömmer att räkna med Guds omsorg.

De förgängliga skatterna är alltså farliga både för den som har mycket av det materiella goda, och för den som saknar bröd för dagen. De utgör en alldeles särskilt stor risk för den som vill bli rik. Låt oss lyssna en gång till vad aposteln Paulus säger om det:

Men de som vill bli rika, de råkar ut för frestelser och snaror och många oförnuftiga och skadliga begär, som störtar människor i fördärv och undergång. Ty kärlek till pengar är en rot till allt ont. I sitt begär efter pengar har somliga kommit bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.

Lägg märke till att faran framför allt ligger i att komma bort från tron. Det är det som frestelsen att bli rik syftar till. Det farliga ligger i att det materiella tenderar att få en viktigare plats i vårt liv än Gud. När djävulen använder sig av pengarna vill han få oss att glömma tron och fastna i jakten efter det materiella goda.

Jesus har gett oss några exempel på hur jakten efter pengar har störtat människor i olycka. I huvudtexten för i dag berättar Jesus om den rike mannen och Lasarus. Den rike mannen hade vänt sitt hjärta till sin rikedom och det fanns inga trons frukter i hans liv. Det visade sig i att han inte brydde sig om den fattige och sjuke Lasarus som låg i hans port, och hans rikedom blev hans olycka.

I andra årgångens evangelium berättar Jesus om den rike kornbonden som levde för att fylla sina lador och bygga fler och fler lador. Lite till, lite till. Det gick dåligt för honom. Den liknelsen berättade Jesus för att varna för allt slags girighet, och påpekade att en människas liv inte består i att hon har överflöd på pengar.

Det finns andra som hittade den rätta starten. En sådan var Sackeus, som efter sin omvändelse började dela ut sin rikedom till de fattiga. Han gjorde det inte för att han ville förtjäna beröm och uppskattning, utan att för att han insåg att han hade syndat, och att det som han hade skaffat sig egentligen inte var hans, utan ett lån från Gud. Därför ville han använda sina pengar för att göra andra människor gott. Hans nya liv började hos Jesus och efter sin pånyttfödelse hade han inte mera behov att tillfredställa sitt köttsliga begär efter pengar. Han såg det som var viktigare.

 

2. Det enda nödvändiga

Låt oss återvända till makedonierna. Var de rika? Nej, Paulus berättar att de hade varit hårt prövade. De var djupt fattiga. Men de hade blivit överflödande rika. Hur hade de plötsligt fått sin förmögenhet, så att de kunde ge bort gåvor? Jo, de hade på samma sätt som Sackeus upptäckt Jesu Kristi nåd. De hade förstått innebörden i att han hade gjort dem rika.

Den rikedomen var inte av ett sådant slag som de rika i Jesu berättelser ägde. De hade inte tillgångar i form av mycket pengar eller stora åkrar som gav goda skördar. I sådant avseende var de fattiga. Men när de stod inför Jesus, som hade övergett sin himmel, där han var rik och hade allt, för att gå omkring fattig och föraktad, och låta sig föras till döden på korset för att de skulle få sin syndaskuld betald och så få komma inför Gud och vinna evigt liv utan egna gärningar, då insåg de hur rika de var. Och då de hörde om andra kristna som led nöd kunde de inte längre behålla det lilla det hade själva, utan de bad enträget att få ta upp lån för att kunna hjälpa sina medkristna. De hade en inre kallelse att verka för en utjämning, så att de som led nöd skulle få det bättre, samtidigt som de själva minskade på sina egna önskningar. Paulus intygar att de bad enträget att få ge, och det utöver sin förmåga. Det var inte ett socialt tryck eller en lagisk anda som drev dem. Det var Jesu kärlek.

När vi ser vad Jesus måste offra och hur han måste lida för att frälsa oss från våra synder, bland dem inte minst vår girighet och självcentrering, då ser vi hur farligt begäret efter pengar och jordiska tillgångar är. Vi ser att det är djävulens metod att få oss bort från att ha Jesus i centrum och att lita på att Gud försörjer oss med vad vi behöver. Då blir det farligt. Och det som är farligt ska vi akta oss för.

Men du gudsman, håll dig borta från sådant!

Det finns några saker som Herrens apostlar varnar oss för väldigt strängt. En sådan är alltså girighet. En annan är ungdomens begär, som Paulus varnar Timoteus för i 2 Tim 2. Begären gäller i det fallet sexuella begär, och de gäller verkligen inte bara ungdomar. Det är de här två synderna, penningbegär och sexuella begär, som har varit de mäktigaste redskapen i djävulens strider mot Guds folk. Därför är det högst nödvändigt att vi urskiljer dem och tar varningen att fly bort från dem på allvar.

Det är också här som Jesu undervisning i bergspredikan blir aktuell: att hugga av handen eller riva ut ögat om de blir oss till förförelse. När det gäller rikedomens förförande makt kan det verkligen vara nödvändigt för någon att rent konkret göra sig av med det som hotar livet med Gud. Det är då som alternativet att sälja det vi har och ge åt de fattiga blir aktuellt.

Men allt i rätt ordning: det ska inte ske för att vinna meriter inför Gud eller berömmelse inför världen. För då blir det till förbannelse. Varken Jesus eller apostlarna lär att vi alla måste sälja det vi har för att vara riktiga kristna. Paulus räknar faktiskt med att det finns rika kristna. Lite längre framåt från vår text säger han:

Uppmana dem som är rika i den här världen att inte vara högmodiga eller sätta sitt hopp till något så osäkert som rikedom, utan till Gud som rikligt ger oss allt att njuta av. Uppmana dem att göra gott, att vara rika på goda gärningar, att vara generösa och dela med sig och samla åt sig en skatt som är en god grund för den kommande tidsåldern, så att de vinner det verkliga livet.

Här ser vi meningen med att få rikedomar: att kunna dela med sig desto mer! Och främst att kunna låta sina jordiska tillgångar vara medel för att föra ut evangeliet. När vi överväger vad vi ska stöda med våra pengar, som Gud lånat åt oss för att vi ska tjäna honom, då kommer den egna församlingen först. Men där finns också våra kristna bröder och systrar på olika håll i världen, och missionsinsatser för att sprida evangeliet till alla folk. Slutligen finns också vårt ansvar för andra medmänniskor runt om oss och dem som lider nöd på olika sätt.

Paulus talar om att samla en skatt som en god grund för den kommande tidsåldern. Den skatten förvärvas genom ett förvaltarskap som han beskriver med orden:

Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet.

Jesus lovar en lön i himlen för den som överger far eller mor eller ägodelar för hans rike. Gud låter inte den bli utan lön som gör gott för hans rike. Men den lönen är en nådelön. Det är inte en lön efter förtjänst, för någon förtjänst inför Gud har vi inte. Det är en lön som följer den som håller sig till Herren och som ställer sitt liv i hans tjänst.

 

3. Att kämpa trons kamp

Därmed har vi kommit in på den sista delen av vår predikan: förmaningarna att kämpa trons goda kamp, att söka vinna det eviga livet.

Är det inte en motsägelse, att vi ska kämpa för att vinna det eviga livet, och att vi ska söka att vinna det eviga livet, då vi har fått lära oss att Jesus har gjort allt färdigt för oss? Han har ju vunnit den rättfärdighet som ensam kan ge oss rätt att komma till himlen. Ska vi då ännu kämpa för att få den?

Också här måste vi påminna om att börja i rätt ända. Om vi börjar med kampen gör vi precis lika som hedningarna, som har en inbyggd kunskap om Gud. De vet att han kräver fullkomlighet för att vi ska få komma inför honom. Därför söker hedningarna efter att vinna Guds nåd genom botgärningar, olika goda gärningar och offer. Men vi vet av Guds ord att sådant aldrig håller. Det bästa vi kan göra, om vi sedan gör det som kristna eller som hinduer, är värt törnekronans vassa taggar, gisselslag och korsfästelse. Och det var just det som Jesus måste lida. Han måste göra det i vårt ställe för att ta bort vår syndaskuld med sitt blod, och han levde rätt och heligt för att kunna ge oss den rättfärdighet som ger oss inträdesbiljett till himlen. Ingenting av det har vi själva kunnat göra. Han har kämpat hela kampen i ditt och mitt ställe.

Låt oss alltså slå fast: i fråga om kampen för att komma in i Guds rike får vi bara vila. Den kampen har Jesus utfört, och den är färdig.

Men Paulus ord är inte onödiga. Vi är ännu inte framme i himlen. Här på jorden lever vi med en farlig fiende i vår egen kropp, en som djävulen använder som allierad för att vi ska börja vika av från Guds väg, för att vi ska komma bort från tron. Därför är vi mitt i en kamp mot djävulens förförelser och vårt eget kötts begärelser. Den kampen innefattar just striden mot begärelse efter rikedom. Vårt kött vill rikta blicken mot oss själva, men Gud vill att vi ska rikta blicken mot himlen, mot det osynliga.

Därför behöver vi dessa förmaningar för att inte fastna begärelserna efter det jordiska. Du gudsman, håll dig borta från allt sådant!

Gud vare lov att vi inte behöver kämpa den kampen ensamma. Han har gett oss en rustning som kan besegra fienden. Den rustningen är hans ord och sakrament, och vi ska använda den i ständig bön, som Paulus undervisar i Ef 6. Och vi behöver påminnas om hur vi får den rätta inriktningen, det som sångförfattaren så väl har insett (SH 245:5):

Visst aktar världen mig mycket ringa,
och av dess skatter har jag just inga,
men jag ej byter med vem det var,
i himlen har jag min rike Far.

Herre, lär oss att tacka för det som du har lånat åt oss av det jordiska goda och fråga dig hur vi ska använda det, så att det får bli till himmelsk välsignelse. Amen.