Gudstjänst i Biblion, Vasa, andra söndagen i fastan 1.3.2015. Predikant och liturg: Ola Österbacka. Tema: Den kämpande tron. Mp3-filen innehåller endast predikan.

Texter: 3 Mos 20:6–8; Hebr 5:7–9; Matt 15:21–28. Predikan: Mark 9:17–29.
Psalmer: 367, 145, 335, 161:6, 336, 268.

– – –

Bön: Käre Frälsare! Du som förbarmade dig över människor som inte kunde se din segrande makt utan var fångar i sin otro, kom till oss i ditt ord och med din Ande, så att vi lär oss att se på dig och på din seger över djävulen och alla onda makter. Amen.

Tema: Den kämpande tron. Text: Mark 9:17–29.

17 En i folkskaran svarade honom [Jesus]: “Mästare, jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. 18 Var den än får tag i honom slår den omkull honom, och han tuggar fradga och gnisslar tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, men de kunde inte.” 19 Jesus svarade dem: “Detta släkte som inte vill tro! Hur länge ska jag vara hos er? Hur länge ska jag stå ut med er? Hämta honom till mig.” 20 Och de kom med honom till Jesus.

Så snart anden fick se honom slet den och ryckte i pojken, och han föll till marken och vred sig och tuggade fradga. 21 Jesus frågade hans far: “Hur länge har det varit så med honom?” Fadern svarade: “Sedan han var barn. 22 Ofta har den kastat honom i elden och i vattnet för att ta livet av honom. Men om du kan, så förbarma dig över oss och hjälp oss!” 23 Jesus sade till honom: “Om du kan? Allt är möjligt för den som tror.” 24 Genast ropade barnets far: “Jag tror. Hjälp min otro!”

25 Jesus såg att folk strömmade till, och han sade strängt till den orena anden: “Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer in i honom!” 26 Anden skrek och ryckte våldsamt i honom och for ut. Pojken var som livlös, och de flesta sade att han var död. 27 Men Jesus tog hans hand och reste upp honom, och han stod upp.

28 När Jesus hade kommit inomhus och lärjungarna var ensamma med honom, frågade de: “Varför kunde inte vi driva ut den?” 29 Han svarade: “Den sorten kan bara drivas ut med bön.”

Helige Fader, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Konfrontation

De centrala orden i texten är: ”Jag tror. Hjälp min otro.” Här finns konfrontationen mellan synden och otron som råder här i världen, och den tro som Jesus ger genom sitt ord. Den konfrontationen illustreras tydligt av textens sammanhang. Strax innan har Jesus varit på förklaringsberget med tre av sina lärjungar. Där hade han uppenbarat sin härlighet för dem, vilket ledde till att Petrus vill bygga hyddor för att kunna stanna kvar och behålla den himmelska upplevelsen. Men den härligheten skulle de ännu inte få leva i. Genast när de kom tillbaka mötte de motstånd och otro. De andra lärjungarna stod i kretsen av några skriftlärda som diskuterade med dem, eftersom det fanns ett svårt fall som lärjungarna inte klarade av.

Det handlade om en pojke som var i en ond andes våld. Han fick attacker av något som påminner om epilepsi. Och attackerna kunde vara så besvärliga att han ibland kastades i elden och ibland i vattnet. Han var verkligen hotad till livet av den onde anden. Och den arme fadern som sökte hjälp berättade att det hade pågått ända sedan han var barn.

Det här har vi svårt att förstå. Vår läkarvetenskap har för lite kunskaper för att kunna beskriva sådant. För även om de yttre symptomen verkar kunna förklaras med läkarvetenskapens rön kan inte de andliga angreppen förklaras med mänskliga kunskaper.

Men just andebesättelsen är en markering av kampen mellan Guds rike och djävulens välde. Jesus vet varför det är så här. Det är människans synd, framför allt otrossynden, som ger djävulen möjlighet att attackera honom där han går fram, och han attackerar överallt där Guds ord predikas rent och klart. Vi behöver inte fundera över om det beror på en enskild synd då djävulen attackerar en människa, men de hårda demoniska attacker som drog fram omkring Jesus vittnar om djävulens makt. För det är just Guds makt, och särskilt det frälsningsuppdrag som Jesus kom för att utföra, som väcker djävulens krigslust.

Jesus förebrår sina lärjungar för deras otro. Det är otron som gör att djävulen får så stor framgång. I Jesu samtal med fadern skymtar också förebråelser mot honom, för att han tvivlar: ”Om du kan.” I vår tid framställs ofta tvivlet som något fint, något som vi med stolthet kan berätta om. Men tvivel är otrons kusin, eller kanske vi ska säga otrons mor. Också tvivlet härstammar från synden. Tvivel och otro är trons motpoler.

Jesus framställer tron som något att sträva efter, och som det som avgör allt: ”Allt förmår den som tror.” Vad är tron? Det är att se och erkänna Jesus och hans makt. Att se den Allsmäktige i honom, som då var klädd i mänskliga kläder men som var Gud själv och därmed försedd med alla möjligheter att hjälpa. Han besitter makten att tillrättavisa självaste djävulen. Tron är ingen kvalitet i sig själv, utan tron är blicken som riktas mot Jesus, det är handen som griper den gåva som han räcker.

Och fadern griper den handen. ”Jag tror. Hjälp min otro.” Han bekänner sin otro. Han ser att han är hjälplös, men han bekänner att den som han har mött har den kraft som han själv inte har.

Den kraften hade inte lärjungarna heller. De kunde inte bota pojken. De hade ju ännu inte förstått. Strax efter vår text berättar Jesus åter om hur han ska utlämnas i människors händer, hur de kommer att döda honom och att han efter tre dagar ska uppstå igen. Sedan står det så allvarligt: ”Men de förstod inte vad han menade.”

Vi ser av många andra berättelser hur lärjungarna ännu hade en helt förvänd syn på sitt förhållande till Jesus. Efter att Jesus berättat om sitt kommande lidande diskuterar lärjungarna om vem som var störst. Undra på att Jesus känner sig uppgiven. Hur länge ska han ha tålamod med sådana som bara tänker på sig själva och inte förmår se honom?

Vi är själva med i den skaran som tänker på oss själva och som inte har förstått vad Jesus egentligen kom för. Vårt synfält är också begränsat till vad vi själva kan uträtta. Och vi får se våra begränsningar, om inte förr så när vi riktigt ställs inför djävulens makt. Då blir det lätt så att vi tvivlar. Då misströstar vi. Och då finns det all orsak för Jesus att kritisera oss för vår otro.

Jesus har all makt

Jesus grep in. Hans lärjungar hade inte klarat av att driva ut den orene anden ur pojken, men han hade makten. Han använde makten i sitt ord och talade strängt till anden. Och resultatet kom. Djävulen fann för gott att ännu en gång plåga den stackars pojken. Han rasar när han ser att hans makt är bruten. Fadern måste ha blivit besviken. Det såg ut som om pojken hade varit död. Men det var han inte. Jesus räckte honom handen och han steg upp.

Det är stora ord i detta: Allt förmår den som tror. Ska vi verkligen kunna ta till oss det? Skulle vi förmå göra vad som helst genom vår tro?

Om vi menar att vi kan göra vad som helst genom vår tro, vår egen kraft, då går vi bet på uppgiften.

Pojkens far insåg att han inte räckte till. Han ville tro, han litade på Jesus, men samtidigt insåg han att han själv kom till korta. Om han såg på sig själv fanns inte en sådan tro. Men han bad Jesus ta ifrån honom hans otro.

Det är så vi också ska göra. Vi ska inte lita på oss själva. Vi ska se på Jesus. Han går omkring också i dag och han kan göra under. Hans ord är verksamt. Det är verksamt när vi lyssnar till Bibelns ord, till en predikan som vittnar om Jesus, och när vi läser Bibeln. Det är bara genom Guds ord som han är verksam i dag.

Men är Jesus verksam också i dag? Botar han sjuka, driver han ut onda andar?

Det finns i dag en mängd helbrägdagörare som väcker stor förundran genom att de ber för människor som är sjuka och också verkar bota många av dem. Folk dras till dem i stora skaror. Och det är inte underligt. Om jag har en svår sjukdom, kanske till döds, och blir botad genom att någon ber för mig, skulle jag då inte tacka Gud för att ha blivit frisk? Skulle jag sedan inte följa med den som botade mig och ansluta mig till hans grupp?

Här gäller det nu att veta vad grunden är till att Jesus botar. Det är hans ord.

I Matt 12 berättas hur det uppstod en strid kring Jesus när han botade en besatt, som var både blind och stum. En del började fundera: ”Kanske är han Davids son?” Men fariseerna menade att det var med Beelsebul, de onda andarnas furste, som han drev ut de onda andarna. De ville sedan att Jesus skulle göra ett tecken. Då tillrättavisade Jesus dem (Matt 12:39):

Ett ont och trolöst släkte söker ett tecken, men det ska inte få något annat tecken än profeten Jonas tecken.

Så här är det också med människorna i vår tid. De löper efter tecknen, sensationella upplevelser, helbrägdagörelser. Sedan finns det också många som föraktar allt sådant. Den sekulariserade människan är som sadduceerna på Jesu tid: de tror varken på änglar eller på någon uppståndelse.

Guds Ord och undren

För båda dessa grupper har Jesus ett klart besked: Jonas tecken räcker.

Det tecknet är att profeten var tre dagar och tre nätter i den stora fiskens mage och blev sedan uppkastad på land, på Guds befallning. Och Jesus säger att det ska vara likadant med honom: han ska dödas och vara i graven i tre dagar och sedan ska han uppstå. (Att han säger tre dagar beror på det judiska sättet att räkna dygn: det första började på långfredagen före solnedgången, det andra började på fredagen när solen gick ner, och det tredje började på lördagens kväll vid solnedgången. Och uttrycket ”tre dagar och tre nätter” är en sammanhållen beskrivning av just den tiden.)

Det viktiga är alltså det som Jesus gjorde när han led och dog för världens synder och när han uppstod på tredje dagen. Det är det stora tecknet. Det vittnar nämligen om hur Jesus har besegrat djävulen och frälst oss från synden, döden och djävulens våld, för att vi ska tillhöra honom och leva med honom i hans rike, först här på jorden i svaghet men ändå med all den kraft Jesus utrustar oss med med, och sedan tjäna honom i evighet i oförgänglighet och utan all den kamp som kännetecknar svaghetens tid här i stridens värld.

När vi har den sanningen får vi också ödmjuka oss under det att Gud ger oss den hjälp i sjukdom och svaghet som bäst passar oss. Vi ska akta oss för att söka hjälpen utanför hans ord. Så gör vi om vi söker den i sådana sammanhang där man inte håller sig till Kristi lära, så som den har framställts i Bibeln. Det går inte att vara med Jesus och samtidigt gå emot hans ord. Om det som undervisas strider mot Bibelns vittnesbörd ska vi akta oss. Då är det djävulen som försöker leda oss vilse. Den metoden använder han flitigt, och det är en av orsakerna till vi förmanas att kämpa trons goda kamp.

Sedan har vi den andra typen av attacker: attackerna på tron genom förnuftets invändningar. Sådana har bland annat kommit just mot profeten Jona. Man har menat att han egentligen inte har funnits, eller åtminstone att han inte kunde ha vistats i tre dygn i en fiskmage och sedan kastats upp på land oskadd. Det är omöjligt, säger man. Men just det här tar Jesus som exempel på otro. Och just de människor som Jona predikade för, i Nineve, ska på domens dag döma dem som förkastat Ordet.

Det går alltså fel både om vi överbetonar undren och förnekar möjligheten av under.

”Allt förmår den som tror”, säger Jesus. Det innefattar också att under är möjliga. Det gäller inte minst det att ta vara på allt Guds ord och tro det som det står, också det som verkar så orimligt som just det vi läser om Jona. Men undren behöver ha sin rätta plats. De ska underordnas och följa efter Guds ord, inte gå före eller ställas ovanför Ordet.

Att hitta en sund väg mitt i allt detta är minsann inte lätt. Därför lever vi mitt i en kamp mellan otron och tron. Otron angriper oss på alla möjliga sätt. Men vi ska svara: Vi har Guds ord, som framför allt annat talar om att vi är frälsta av nåd genom Jesus Kristus. Var och en som tror och bekänner honom ska segra med honom.

Därför behöver vi först undervisningen om Jesus, Jonas tecken, och sedan kan vi gå ut i kampen. Först segern genom Jesu död och uppståndelse, sedan förvissningen om att vi i dopet har förenats med honom i hans död och också uppstått med honom, så att vi med honom har besegrat den onde. Sedan kan vi också frimodigt gå ut i den kamp som möter oss i världen. Alltid med blicken på Jesus. Och aldrig ensamma! Han är med, som han har lovat.

Här passar det faktiskt att avsluta med att citera från en av våra julsånger (SH 10):

Han, hjälten, stred för dig striden,
bröt sönder mörkrets förbund.
Han, fridens furste, till friden
har lagt den säkraste grund.
Han evig fader vill vara
för dig
– då får du ock tro
att den är trygg i all fara
som har i honom sin ro.

Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.