Gudstjänstpredikan i Biblion 1.7.2012 av Ola Österbacka.

Bön: Käre Herre! Du som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen, kom och led oss med ditt ord så att vi i en sann förtröstan på din nåd hittar vägen till himlen, och också kan visa våra medmänniskor vägen till dig. I Jesu namn, amen.

Som predikotext i dag har vi psaltartexten för fjärde söndagen efter Trefaldighet från Ps 13:2–6:

2 Hur länge, HERRE, skall du alldeles glömma mig? Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig? 3 Hur länge skall jag oroas i min själ och ängslas dagligen? Hur länge skall min fiende triumfera över mig?

4 Se till mig och svara mig, HERRE, min Gud! Upplys mina ögon, så att jag ej somnar in i döden. 5 Låt inte min fiende säga: ”Jag blev honom för stark” och mina ovänner glädja sig när jag vacklar. 6 Jag förtröstar på din nåd, mitt hjärta jublar över din frälsning. Jag vill sjunga till HERRENS ära, ty han är god mot mig.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

 

Under de senaste veckorna har jag på olika sätt påmints om hur fruktansvärt svårt livet kan vara. Jag har läst en bok som beskriver fasorna under Finlands senaste krig. Jag har hört på ett föredrag om den fruktansvärda terror som de ryska soldaterna bedrev i våra nejder under Stora ofreden, något som var fasansfullare än vad vi kan föreställa oss.

Samma sak händer i vår tid. Vi hör varje dag om blodsdåd i Syrien. På många håll i världen är det framför allt de kristna som ansätts. Mitt under påskfirandet  attackerade en självmordsbombare en kyrka i Nigeria. 38 människor dödades. För ett par veckor sedan attackerades tre kyrkor av självmordsbombare. Minst 45 personer dödades.

Frågor väcks: Hur kan Gud tillåta detta? Varför ska hedningarna få säga: Var är nu deras Gud? Har han inte sagt, att han omsluter oss på alla sidor och håller oss i sin hand? Kan han inte beskydda sina barn?

Var fanns Gud när tsunamin drabbade Japan härom året? Eller för några år sedan kring Indiska oceanens kuster? Var fanns Gud när Estonia förliste? Hur kunde Gud under Stora ofreden tillåta att kyrkor skövlades, präster torterades till döds och oskyldiga barn spetsades på gärdsgårdsstörar? Kunde någon tro på Gud då?

Också kung David ställer frågor till Gud i vår text. Egentligen frågar han: ”Varför väntar du med att ingripa? Varför gör du ingenting nu?

Det här är frågor som utmanar Guds rättfärdighet och barmhärtighet. Vill Gud inte ta sig an sina barn? Varför straffar han inte de ogudaktiga?

I evangelietexten finns annorlunda frågor. Där anser judarna att de som drabbades av Pilatus vrede och dödades mitt under deras offergudstjänst var förtjänta av det. De hade syndat och Gud straffade dem välförtjänt. Samma gällde dem som hamnade under tornet i Siloam och dödades. Var det så att de som drabbades var värre syndare än andra, så att Gud måste straffa dem?

Jesus svarar tydligt: varje syndare möter samma öde helt rättvist. Att Gud straffar syndaren är helt rätt, eftersom alla har syndat och förtjänar döden.

Temat i dag är Rättfärdighet och barmhärtighet. Vi ska ta oss an temat både utifrån Guds perspektiv och vårt perspektiv, dvs hur vi som kristna ska utöva rättfärdighet och barmhärtighet. Till en början ska vi särskilja prövningar och straffdom.

 

Prövningarna

David var ansatt av konspirationer från sina egna söner Absalom och Adonia. Gud tuktade honom, men övergav honom inte, för han hade gett sitt löfte. Davids rop är inte egentliga frågor, utan utrop av ångest och förvirring.

På samma sätt tuktar Gud oss. Många gånger hamnar Guds barn in i liknande svårigheter och frågar i desperation varför Gud tillåter sådant. Men om frågorna utgår från Guds ord utmynnar de i förvissning om den fasta frälsningen, som också David ger uttryck för.

Ofta förblir Guds avsikter dunkla. Ibland kan vi förstå dem i efterhand. I en del fall kan vi förstå dem först i himlen, likt Job.

I sista hand segrar rättvisan, för Gud är rättfärdig och rättvis, och allt samverkar till det bästa för den som älskar Gud. Men ropen om förbarmande gäller både oss själva och omtanken om Guds ära. T.o.m. helgonen i himlen, som är i säkerhet, ropar ut sina frågor (Upp 6:9–11). Det får oss att be Gud att han snart ska komma, så att rättvisan slutligen segrar.

David insåg att den allvarligaste faran för oss är att slumra in i döden. Det allra värsta är om vi går evigt förlorade, i den eviga döden. Till det yttre var David hotad av fienderna som ville ta hans liv. Det skulle ha omintetgjort Guds löften till honom. Därför ber han:

Upplys mina ögon, så att jag ej somnar in i döden.

Gud kan behöva använda många sätt för att bevara de sina på den farliga vägen, så att vi inte somnar och faller offer för djävulens attacker. Det är lätt att somna om allt går på räls. Därför kan ständig medgång vara mycket farligare för en kristen än prövningar. När Gud verkar vara långt borta drivs vi av nöden att ropa till honom och söka den hjälp som han anvisat oss: att vända oss till Hans ord.

Texten slutar ordagrant:

Jag vill sjunga för Herren, för han har fullgjort (sitt syfte) för mig.

David kunde mitt i sina prövningar urskilja Herrens syfte, som redan hade fullgjorts i Guds plan och löften, även om det ännu skulle dröja tusen år innan det skedde i uppfyllelsen. Syftet var frälsningen i Jesus Kristus.

På samma sätt kan vi i tron se att Guds löften om den slutliga frälsningen redan är uppfyllda, även om vi ännu lever i prövningarnas tid. Guds rättfärdighet uppenbaras i evangelium. Han har fullgjort för mig – det är fullbordat! Han har med sitt dyra blod köpt mig fri från synden, döden och djävulens våld, för att jag ska vara hans egen, leva under honom i hans rike, tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet.

En sådan barmhärtighet har Gud visat oss. Han ger oss sin rättfärdighet av nåd, utan att fråga om vi är värda den. För det ska vi sjunga lovsånger till hans ära.

 

Straffdom

Gud straffar synden rättmätigt. Hur skulle vi tro att vårt folk kommer undan straff, när det så uppenbart överträder Guds lag? Det händer fruktansvärda saker mitt ibland oss i dag.

– Man dödar årligen 10 000 ofödda barn och förespråkar att människan själv ska få bestämma när hon ska dö.

– Man föraktar Guds avsikter med äktenskapet och ändrar svart till vitt. Det som Gud har förbjudit har människan gjort inte bara lovligt, utan också till en rätt norm.

– Man underlåter att fostra sina barn till kunskap om sin Gud och Frälsare. Barn förs till Herren av föräldrar och faddrar som inte har en ringaste tanke på att lära dem allt vad Jesus har befallt.

Hur skulle Gud kunna låta sådant vara ostraffat? Hur länge ska Gud dröja innan han utkräver straff?

Nu ska vi vara noga med att säga, att det inte finns någon enda människa som skulle kunna hävda att hon inte är värd något straff av Gud. Vi är alla syndare. Och Gud hatar inte bara den synd vi gör, utan han hatar också syndaren i sin helighet, och enligt sin lag. Enligt sin rättvisa dom har han all rätt att förskjuta oss varenda en.

Men i sin kärlek har han inte förskjutit oss, utan han älskade världen så att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Han måste låta sin enfödde Son lida straffet för hela världens syndaskuld. Allt det onda som människor gjort, från den förste Adam till den yttersta dagen, det måste han lida straffet för. Det är inte underligt att det måste bli ett så grymt straff som en fruktansvärd död på korset.

Men vad händer?

Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. (Joh 1:11)

Hebreerbrevet beskriver hur det går om man förkastar Frälsaren (Hebr 10:28–29):

Den som förkastar Mose lag skall utan förbarmande dö, om två eller tre vittnar mot honom. Hur mycket strängare straff tror ni då inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande?

Vänner, det här är fruktansvärt! Jesus har tagit på sig straffet för världens synder, och så trampar man på honom. Straffet hade redan tagits bort, men så förskjuter man gåvan att bli frikänd, och då kommer ett ännu mer fruktansvärt straff.

Är det att undra över om Gud i sin vrede då väljer att låta jordbävningar eller tsunamier ta livet av hundratusentals människor? Ska vi då klaga och säga att han är orättvis, eller att han inte klarar av att beskydda oss? Nej, han är rättfärdig i allt han gör.

Här vi ska akta oss för dra en rät linje mellan en enskild persons synd och en konkret olycka. Vi ska minnas Jesu ord i evangelietexten (Luk 13:5):

Om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt.

Men ändå finns det en viktig skillnad mellan kristna, som drabbas av olyckor, och otroende. Gud fostrar och prövar sina barn, men han straffar den ogudaktige.

En kristen kan inte trampa på Jesu blod. En kristen sörjer sina felsteg och bekänner dem, och söker Guds hjälp att leva rätt. När Gud ser på sina barn genom sin Son möter han dem i kärlek. Han måste ta till hårda medel ibland för att bevara dem hos sig. Han måste upplysa deras ögon med sin tuktan så att de inte blir högmodiga och somnar in i döden. Och hans barn svarar:

Jag förtröstar på din nåd, mitt hjärta jublar över din frälsning. Jag vill sjunga till HERRENS ära, ty han är god mot mig.

En ogudaktig människa har inga bekymmer fast hon lever tvärt emot Guds vilja. Hon har sig själv i centrum och tänker på hur hon kan få ut så mycket av livet som möjligt för egen del. Men också för en sådan kan en olycka bli en kallelse till omvändelse, så länge hon inte förhärdat sig mot Guds kallelse. Gud räcker ut sin barmhärtiga hand också mot den vilsegångne. Han är långmodig, och han vill inte att en enda ska gå förlorad.

 

Vårt uppdrag

Slutligen ska vi säga något om vår kallelse att utöva rättfärdighet och barmhärtighet.

Vi som har lärt känna Herren har en kallelse att vara en återspegling av Guds rättfärdighet och barmhärtighet bland våra medmänniskor. Vi har inte rätt att släta över när våra medmänniskor gör orätt och överträder Guds bud. Om vi ser en kristen broder eller syster förgå sig med konkreta synder har vi Jesu anvisning i Matt 18 att ta det till tals och visa på Herrens vilja. Och om vi ser ogudaktighet runtom oss ska vi inte moralisera och peka finger, utan ödmjukt medvetna om vår egen svaghet ska vi visa på vad Gud har lärt oss i sitt ord. Och vårt demokratiska samhälle har gett möjligheter för oss att med goda medel arbeta för att Guds bud ska respekteras i lagstiftning och vardagsliv.

När det gäller olika konkreta sätt att arbeta för barmhärtighet har vi fått många viktiga lärdomar av Jesus. Han har berättat för oss om den barmhärtige samariten, som inte såg till sin egen bekvämlighet likt leviten och prästen, utan som såg en medmänniska i den slagne vid vägkanten. Jesus gjorde gott mot alla. Han frågade inte efter att samla skatter på jorden, utan han kom, som det heter i sången, för att fattig och föraktad gå omkring och tjäna blott.

Vi som har det så bra till det yttre har all orsak att tänka på att vårt folk inte alltid har haft det så gott. Våra fäder offrade sig i krig för att vi skulle få leva i trygghet, många av dem med sina liv. Vi behöver också tänka på våra kristna bröder och systrar som på andra håll i världen riskerar och ger sina liv för sin tro på Frälsaren. De ger oss ingen ro att slå oss till ro med att vi själva har tillräckligt för dagen. Deras nöd ska väcka oss till att göra allt vi förmår för att också de ska få ha det gott här i tiden, och framför allt att de ska ha det eviga livets hopp.

Låt oss till sist påminna oss vad Paulus skriver i episteltexten, Rom 14:10–12:

Men du, varför dömer du din broder? Eller du, varför föraktar du din broder? Vi skall ju alla stå inför Guds domstol. Det står skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall varje knä böja sig, och varje tunga skall prisa Gud. Var och en av oss skall alltså avlägga räkenskap inför Gud.

Har du och jag fått möta Guds barmhärtighet och fått byta ut vår syndaskuld mot Jesu rättfärdighet, då har vi inte orsak att se snett på varandra och döma varandra för småsaker. Låt oss leva var dag och möta varje medmänniska med räkenskapsdagen för våra ögon. Då ska också rättfärdighet och barmhärtighet få sin rätta plats i våra liv. Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.