Gudstjänst i Biblion sjätte söndagen efter påsk, 17.5.2015. Tema: Den utlovade Hjälparen. Predikant och liturg: Ola Österbacka. Kantor: Hans Ahlskog.

Texter: 1 Mos 45:1–15; Ef 1:16–23; Joh 15:26–16:4. Predikotext: Joh 17:18–23. Ämne: Den kristna enheten.
Psalmer: 106; 144; 110; 157; 167; Sionsharpan 70.

– – –

Bön: Käre Jesus, lär oss att förstå vad den rätta enheten med dig och med våra trossyskon består i, och att vi har vår helighet i dig och bara i dig. Amen.

Predikotexten i dag på sjätte söndagen efter påsk är en del av Jesu översteprästerliga förbön: Joh 17:18–23.

[Jesus bad:]18 Så som du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. 19 Och jag helgar mig för dem, för att också de ska vara helgade i sanningen.

20 Men jag ber inte bara för dem, utan också för dem som kommer att tro på mig genom deras ord. 21 Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig. 22 Och den härlighet som du gett mig har jag gett till dem, för att de ska vara ett liksom vi är ett: 23 jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem så som du har älskat mig.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vi har nyss firat Kristi himmelsfärds dag och hans församling väntar på Den Helige Ande som Jesus lovade sända. Han riktar vår blick på Jesus och den helighet vi har i honom.

Ämne för predikan är: Den kristna enheten. Vi ska börja med en översikt över begreppet ekumenik och den ekumeniska rörelsen. Sedan ska vi se hur enheten är grundad, nämligen på Jesu helighet, och slutligen tänka på hur Jesus sänder ut evangeliet i världen.

1. Den kristna enheten

I början på 1900-talet växte det fram en kristna rörelse som tog det allvarligt med orden: ”Jag ber att de alla ska vara ett.” De betonade också orden ”Då ska världen tro.” I 1917 års översättning fanns de här orden tydligare i ett sammanhang: ”Jag ber … för att världen skall tro.” Rörelsen utgick från missionens svårighet att presentera kristendomen i många varianter. Efter det grekiska ordet oikouménä (den bebodda världen, jfr Luk 2:1) talar man om den ekumeniska rörelsen. Den organiserades på olika sätt. Den mest kända ekumeniska organisationen är Kyrkornas Världsråd (KVR), som fortfarande existerar.

Nu fanns det ett problem: man ville manifestera att alla var ett, men man var ju inte ett! Det fanns stora klyftor mellan kyrkorna. Inte minst var det ett problem att den största av alla kristna kyrkor, den romersk-katolska kyrkan, inte var med i KVR. Det fanns ingen enhet i läran och man var noga med att på konferenserna inte ta upp sådant som skilde. Eftersom man ville vara ett trots skillnader i läran så sökte man grunden till enhet på ett annat plan, nämligen i social och politisk verksamhet. Särskilt i befrielserörelserna i Latinamerika och Afrika blev KVR en stark pådrivare och stödorganisation. Genom att betona världsfreden blev rörelsen utnyttjad som ett propagandaredskap för kommunismen, och därmed ett internationellt politiskt påtryckningsorgan. Också i Finland kom KVR att präglas av politik och blev ett stöd för finlandiseringen.

Om det här kan några böcker av den rumänske lutherske prästen Richard Wurmbrand berätta. När han skulle besöka Finland, efter sin befrielse från långvariga fängelsestraff i Rumänien, blev det problem med kyrkans ledning, som ansåg hans verksamhet vara antikommunistisk. Det var främst KVR som låg bakom anklagelserna.

Så här kan det gå när man våldför sig på Bibeln. Här är det fråga om en ytlig läsning av Jesu översteprästerliga förbön, som vår text är tagen ur. Vad är då ekumenik?

Jesus önskar att alla hans lärjungar ska vara ett. Det står tydligt. Och den enheten grundar sig på enheten mellan Fadern och Sonen.

Paulus undervisar om enheten i Ef 4:3–6:

Gör allt ni kan för att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp vid er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Far, han som är över alla, genom alla och i alla.

Här talar Paulus om att bevara Andens enhet. Den grundar sig på en enhet som finns. Sju gånger upprepar Paulus räkneordet en, ett, som verkligen betonar att det är en och inte flera. Här finns grunderna i vår troslära. Denna grund kan vi inte skapa genom organisationer utan den finns genom tron. Den går tillbaka på treenigheten: en Ande, en Herre, en Gud som är allas Far. Den görs synlig genom ett dop.

Om det uppstår olika meningar i en kristen församling ska vi inte tolerera det utan se till att vi återvänder till en sådan enhet som Paulus beskriver i 1 Kor 1:10:

I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att ni alla ska vara eniga i det ni säger och inte låta splittring finnas bland er, utan stå enade i samma sinne och samma mening.

Hur gör vi det? Hur ska vi kunna vara eniga i det vi säger? Ja, inte sker det som när KVR kommer samman, så att man undviker att ta upp sådant som skiljer. Det är ju oärligt att låtsas vara eniga genom att undvika att beröra skillnader.

Det felet gör man också i moderna varianter av ekumenisk verksamhet, som i Borgådeklarationen och den gemensamma deklarationen med Rom, i karismatiska sammanhang, i OAS-rörelsen, och i alliansverksamhet där man kommer samman i gemensam gudstjänst och mission utan att vara ett i tron. Också där är det vanligt att man undviker att ta upp sådant som skiljer samfunden åt för att man ska kunna komma samman. Man talar t.ex. inte om dopet och nattvarden, där man har klart olika läror, och när det gäller nattvard struntar man helt enkelt i formella bestämmelser i samfundens ordningar som säger vilka som får delta, och tar emot alla ändå.

Samma sak sker också i den överenskommelse mellan kyrkor, som benämns Borgå-överenskommelsen. Där erkänner man öppet kompromisser i läran genom att använda begreppet försonad mångfald för att uttrycka att man tillåter en mängd olika läror men accepterar att man tror olika.

Det här är helt klart något som strider mot Bibeln lära, och det var inte alls något sådant som Jesus bad om. Hur kan man på samma gång säga att man är ett när man erkänner att man inte har samma tro och lära? Jo, genom att säga att det viktigaste inte är att man har samma formella bekännelse utan att man tror på samma Jesus. Det räcker.

Men har man då samma Jesus?

Han säger själv (Joh 14:23):

Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord.

Om vi har samma Jesus, håller vi fast vid samma ord. Och det gäller inte bara vissa ord, utan som han säger i missionsbefallningen: ”lär dem att hålla allt som jag befallt er”. Vi kan alltså inte vara nöjda innan vi har samma trosgrund i allt som Jesus har lärt. Det behöver vi vara angelägna om att uppnå. Det är den sanna ekumeniken. Och för det krävs hårt arbete i Skriften, eftersom djävulen är så skicklig i att förfalska Jesu ord och förvirra oss med sitt bländverk, och det krävs mycket klarsyn och tålamod när han intrigerar med köttsliga svagheter som gör att personmotsättningar ofta hindrar ett sant arbete för enheten. Det må vi be om att Jesus ska förhindra, så att vi alla kan vara ett.

2. Jesu helighet är vår helighet

Vi ska så se på det som utgör den verkliga grunden för en sann enhet.

Jag helgar mig för dem, för att också de ska vara helgade i sanningen.

Om vår enhet grundar sig på vad vi själva kan prestera i fråga om ett heligt liv, ett osjälviskt arbete för de svaga och fattiga, befrielse av dem som lider under orättfärdiga regimer och annat sådant som den ekumeniska rörelsen brukar hänvisa till, då ligger vi illa till. För ”alla våra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel”, som profeten säger (Jes 64:6).

Det här är en hörnsten i vår tro: ingen människa kan komma inför Gud med någon egen merit. Allt vad vi har är befläckat av synden, som genomtränger hela vårt väsen ända från avlelsen. Jesus är den enda som har levt heligt och rent, precis enligt Guds bud, och som ingen, inte ens djävulen, kan anklaga för någon synd. Men han kom till jorden för att bli människa som vi för att gottgöra det som vi har felat.

Vi skulle inte ha någon möjlighet att uppnå gemenskap med Gud om inte Jesus hade kommit för att ta på sig våra synder och lida det straff som Gud har utmätt för synden: nämligen döden. Han måste bli en förbannelse genom att hängas på ett kors. Han blev en förbannelse i vårt ställe, då han gjordes till synd för oss.

Genom det som Jesus gjorde då han levde rent och heligt och straffades i vårt ställe, och slutligen led döden på korset, har en rättfärdighet fullbordats som kommer oss till del utan vår förtjänst. Den rättfärdigheten blev uppenbar då han uppstod ur graven. Då skrevs kvittot på att Guds krav var uppfyllda och att djävulens välde hade krossats. Då vi blev döpta fördes vi genom tid och rum till korset och förenades med Jesus i samma död som hans, och när han uppstod ur graven uppstod också vi i dopet till ett liv där Gud inte längre ser oss som syndare, utan ser oss som heliga genom tron på Jesus. Det är innebörden i Jesu ord: Jag helgar mig för dem.

Och när han har helgat sig för oss är vi i sanning helgade. Då finns inte längre något hinder för en fullkomlig gemenskap, inte bara med Jesus, som vi har förenats till i dopet, utan med Fadern och Anden. Lägg märke till att Jesus säger:

Och den härlighet som du gett mig har jag gett till dem.

Hans lärjungar, som stod inför många lidanden i lärjungaskapet, hade redan fått del i härligheten! Det har vi också fått när vi genom dopet är klädda i hans rättfärdighet. Det är en härlighet som världen inte ser. Den är vår i tron. Det är den gemenskapen som Jesus ber om att ska bevaras. Och den gemenskapen ska också gälla mellan alla dem som tror på honom. Den är en sann ekumenik, eftersom den är grundad på gemenskapen med den Treenige genom Jesus.

Och då är vi framme vid vår tredje punkt: det fortsatta arbetet för gemenskapen.

3. Jesus sänder ut evangeliet i världen

Så som du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen.

Jesus har gett sitt liv för hela världen. Ingen enda människa ska kunna komma och påstå att det som Jesus har gjort inte skulle gälla honom/henne. Genom det som Jesus gjorde är hela världens synd och skuld försonad inför Gud och evangeliet går ut: Låt försona er med Gud! Det är det som missionsbefallningen går ut på. Berätta för alla människor!

När vi läser hela kapitlet, Joh 17, ser vi att Jesus inte talar om att hela världen kommer att tro och bli frälst. Det ser vi ju också av hans beskrivning av domen, Matt 25. Det ska finnas en stor skara människor som visas bort till den eviga elden. Men Jesus vill inte att någon ska gå förlorad. Han vill att vi ska gå ut i hans tjänst för att vittna om hans kärlek och hans frälsning.

I Joh 17:2 läser vi:

Du har gett honom [din Son] makt över alla människor, för att han ska ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom.

Och i v 6:

Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog ut ur världen och gav till mig. De var dina och du gav dem till mig, och de har hållit fast vid ditt ord.

Vi kan sammanfatta: Fadern har gett Sonen en del av människorna, för att de ska få evigt liv. De har tagits ut ur världen och getts åt Sonen. De hör Gud till. Dessa människor har hållit fast vid Guds ord. Det är för dessa som Jesus ber att de ska helgas i den sanna gemenskapen, att de ska bevaras från det onda trots att världen hatar dem, och att de ska få se Jesu härlighet.

Men Jesus vill att många ska vara med i den här skaran. Det finns inte en så stor syndare att han inte skulle inbjudas att vara med, för Jesu blod rann för alla syndare. Genom det ord som går ut i världen genom hans lärjungar, också genom dig och mig, ska nya människor komma till tro på honom. Och han ber för alla dessa. Alla ska vara ett. Det ska inte vara någon inre krets av mera helgade lärjungar och ”mindre” kristna. Inte heller delar Jesus upp lärjungarna i judar och hedningar. Hans ord ska gå ut till alla i hela världen, och det ska bli en hjord och en herde.

Det här arbetet får vi vara med i. Det arbetet utförs genom Jesu ord, som är Sanningen. Därför ber han: Helga dem i sanningen: ditt ord är sanning. Därför är det så viktigt att hans ord inte får förvanskas. Därför är det så viktigt att kämpa för denna tro och motsäga allt slags villfarelse. Därför är det viktigt att inte räcka handen åt falska läror och gå in i en falsk gemenskap, eftersom den falska läran är ett gift som sprider sig och förstör Guds rena ord. Jesu bön om att vi ska helgas i sanningen innebär en bön emot det falska, det onda som hotar oss.

Det är alltså inte alls så att världen tar intryck och börjar tro om vi låtsas som om vi är ett när vi inte är det. Den kan tro när vi står fasta vid sanningen, även om världen hatar sanningen. Då kan den se den härlighet som vi redan äger i tron, trots alla de brister som de ser på ytan. För om vår härlighet är den som Jesus ger oss, så är det inte våra brister de ser, utan de ser Jesus. Och det är det enda viktiga i vår sändning ut i världen som lärjungar, att vi visar på Jesus och hans ord.

Bön:

Lär mig se på dig, o Jesus,
hur det skiftar än hos mig!
Säg mig du att fridsförbundet,
det står evigt fast hos dig!

Lär mig se på dig, o Jesus,
än en tid i tron nu här,
tills jag i din Faders rike
skall få se dig som du är!

Amen.