Gudstjänst på 18:e söndagen efter Trefaldighet 11.10.2009 med Ola Österbacka och Hans Ahlskog, kantor. Tema: Det viktigaste i livet. Ljudfilen innehåller endast predikan.

Text: Rut 1:15-18 (28:14).

15 Noomi sade då: ”Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och till sina gudar. Vänd också du tillbaka och följ din svägerska.”
16 Men Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. Ty dit du går vill också jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. 17 Där du dör vill också jag dö, och där vill jag bli begravd. HERREN må straffa mig både nu och senare om något annat än döden skulle skilja mig från dig.” 18 När hon såg att Rut var fast besluten att gå med henne, talade hon inte mer med henne om det.

Det finns en stark kontrast mellan vår text och evangelietexten från Mark 10. Den rike mannen valde sina rikedomar och gick bedrövad bort. Kvinnan från Moab väljer Herren och en oviss tillvaro i fattigdom med Herrens folk, men blir rikt välsignad.

 

Bakgrund

Ruts bok är en liten pärla bland GT:s böcker. Den kommer genast efter Domarboken, som tar fram en tidvis hemsk historia, även om det också där finns fina avsnitt. Den berättelse vi kommer in i ägde rum någon gång under domartiden. Någon närmare tidsbestämning får vi inte. Gezelius menar att det kan ha inträffat under Gideons tid (Dom 6), eftersom det då var en mycket svår tid. Domartiden omfattar en tid av ungefär 300 år.

Ruts bok börjar med att berätta att en man från Betlehem, Elimelek, och hans hustru Noomi for iväg för att rädda sig undan en svår hungersnöd. De hade två söner, Mahlon och Kiljon. De kallas efratiter, efter Efrat eller Efrata, som är ett annat namn på Betlehem eller trakten där omkring. Det var där som Rakel hade dött och begravts (1 Mos 35:16, 19) Davids far Isai kallas också efratit – vi återkommer till honom.

Efrata betyder fruktbarhet, och Betlehem betyder brödhus. Det är ganska märkligt, att det är just därifrån som Elimeleks familj måste fly på grund av hungersnöd! Moab ligger på östra sidan om Döda havet och folket var ett hednafolk, som hörde till dem som israeliterna inte fick beblanda sig med.

I Moabs land dog Elimelek och mot Guds befallningar tog sönerna moabitiska hustrur, Orpa och Rut. När de hade bott i landet i ungefär 10 år dog också de båda sönerna. Nu blev det mycket svårt för Noomi och hennes sonhustrur. Noomi var ju främling i landet och dessutom änka: ”utan söner och utan man”. Hon var i ett mycket utsatt läge. Nu besluter hon att återvända till sitt land, eftersom hon hade hört att Gud hade gett sitt folk bröd. De båda sonhustrurna följer med, men på vägen ber hon dem vända tillbaka till sina mäns hus. Hon vet, att det är svårt för dem att som hednakvinnor och änkor bosätta sig i Israel.

Vi får nu en intressant bild av hur samhället funfgerade på den tiden när en man dog. De båda kvinnorna vill inte vända om. Noomi påminner dem om att det är omöjligt att de skulle kunna få en dräglig tillvaro, för den enda möjligheten enligt Israels lag är att hon skulle ha ytterligare söner som kunde gifta sig med änkorna. Och det har hon inte. Och fast hon skulle lyckas hitta en man själv och få flera söner skulle kvinnorna inte kunna vänta på att gifta sig med dem.

Orpa låter sig nu övertalas och vänder hem. Noomi försöker ännu övertala Rut. Men nu svarar Rut, enligt det vi läste i texten. Hon väljer med öppna ögon en mycket riskfylld och utsatt tillvaro, men hon väljer inte det lätta, utan det som är rätt, det som hennes samvete bjuder.

 

En hedning tas in i Guds folk

Kärnan i Ruts svar är:

Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud.

Det här är synnerligen intressant. Israels folk kunde man inte ansluta sig till, så som en invandrare kan ansöka om medborgarskap. Antingen var man född israelit eller så var man en hedning. Rut hörde inte till Guds folk, utan var en hedning. Därmed hade hon inte heller del i Israels Gud.

Elimelek och Noomi och deras söner måste ha gjort ett gott intryck på Rut, och alldeles särskilt Noomi. Efter att ha lärt känna hennes Gud kunde hon inte mera tänka sig att leva med sina gamla gudar, som Orpa återvände till.

Vi ser att Rut har en stor kärlek till sin svärmor. Men det är helt möjligt, att kärleken till hennes Gud är lika stor. Rut har blivit rikt benådad genom att ha fått komma in i den här familjen. Hon kommer också i den följande berättelsen att bli föremål för en särskild Guds nåd, som har gjort att hon har kallats GT:s Maria.

Hon kommer inte bara att godkännas som en medlem av Guds folk, utan hon kommer att bli farfars mor till självaste kung David. Därmed blir hon också en i kedjan av den släkt som vår Frälsare är född i enligt sin mänskliga härkomst. Man brukar inte nämna kvinnor i stamtavlor. Men när Matteus (Matt 1:1–16) går igenom Jesu släkttavla nämner han fyra kvinnor. Och det är inte de finaste och mest hedervärda israelitiska kvinnorna, utan fyra som omtalas i udda, rentav ljusskygga sammanhang.

Vi ska i förbifarten nämna också de andra tre kvinnorna. De är (1) Tamar, som födde Peres och Sara i otukt med Juda. Vidare (2) skökan Rahab, som hjälpte till vid erövringen av Jeriko, och som sedan blev mor till Boas, den som gifte sig med Rut. Följande (3) är sedan Rut, den hedniska kvinnan vi har i blickpunkten i dag, och slutligen Urias hustru Batseba, som David förförde och som födde Salomo.

Vår Frälsare har inte ansett det för lågt att räknas till syndares släkt! Och tvärtemot vad storheter normalt hoppas på så har han inte försökt dölja de här sämre sidorna av sin stamtavla. Han har i stället upphöjt dem, och särskilt Rut, som ger oss ett så fantastiskt exempel på trohet och kärlek.

 

Återlösaren Boas

Vi ska ännu följa Rut under hennes fortsatta öden och se hur det går till att hon blir upptagen i Israel.

De båda kvinnorna anländer till Betlehem vid påsktiden, när kornskörden just har börjat. Det blev genast folkrörelse och man pratade om dem. Noomi vill att man ska ge henne ett nytt namn, Mara (som betyder den bittra), eftersom Noomi betyder den ljuvliga. Hon berättar för dem om sitt öde och det blir naturligtvis genast känt i den lilla byn.

För en ung änka från ett främmande land kunde mycket ont hända. Men Rut vill göra nytta för sig, trots att det hade varit säkrast att stanna inomhus. Hon ber om lov att få gå och plocka ax på en åker, och hoppas hitta någon bonde som förstår hennes situation. På den tiden var det som blev kvar på marken efter skördemännen tillåtet att plocka för de fattiga. Det var alltså en socialhjälp att man lät dem plocka ax under skörden. Det finns en direkt befallning om denna praxis i 5 Mos 24:19:

När du skördar din åker och glömmer kvar en kärve på åkern, skall du inte gå tillbaka för att hämta den. Den skall tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan.

Gud leder nu Rut till en åker som tillhör en av Elimeleks släktingar, Boas. Han var en gudfruktig man. Vi läser i Rut 2:4 hur han kommer för att se på skördearbetet och hälsar sitt folk med den fromma hälsningen: ”Herren vare med er” och får svaret av tjänstefolket: ”Herren välsigne dig.” Han uppmärksammar den främmande kvinnan och frågar arbetsledaren vem hon är. Han får veta det, och arbetsledaren berättar också att hon är synnerligen flitig och unnar sig knappt någon vilopaus. Hon är inte som sådana unga änkor som Paulus talar om, som är lata och springer omkring i husen och skvallrar (1 Tim 5:13).

Boas tar nu Rut i beskydd och varnar sina arbetare att göra något illa mot henne, utan ger dem i stället order att vara extra slösaktiga med axen så att hon får mycket att plocka ihop. Han talar också till henne och varnar henne att gå till någon annan bondes åker. Det gör han för att han har hört om hennes kärlek till sin svärmor.

När Noomi får höra var Rut har plockat ax den dagen och fått så riklig lön för mödan, berättar hon att Boas är en av familjens återlösare, hebr. goel. Det här går tillbaka på bestämmelser i 3 Mos 25, där det stadgas att en bror eller annan nära släkting ska återlösa en som på grund av fattigdom sålts till slav eller lösa in den fattige släktingens egendom.

Nu fanns det en annan släkting som var närmare släkt. Vi får i Rut 4 en detaljerad beskrivning av hur ett ting gick till på den tiden. Man höll ting i stadsporten och utfärdade domar i närvaro av 10 äldste i staden, vi kunde kalla dem nämndemän. I det här civilmålet som Boas ställer till för att få inlösa Noomi och därmed få ta Rut till hustru, genomgås en juridisk akt där den närmaste återlösaren avsäger sig sin rätt och därmed överlåter den åt Boas. Härvid tar han av sig sin sko som löfte att Boas får något som kunde sägas vara lagfart på egendomen, och därmed också tar Rut till hustru.

Allt folket i stadsporten intygade tillsammans med de äldste att allt hade gått rätt till och gav följande välgångsönskan (Rut 4:11–12):

Må HERREN göra den kvinna som nu kommer till ditt hem lik Rakel och Lea, de båda som har byggt upp Israels hus. Må du bli framgångsrik i Efrata och ryktbar i Betlehem. Må ditt hus bli som Peres hus, honom som Tamar födde åt Juda, genom de avkomlingar som HERREN skall ge dig med denna unga kvinna.

Lägg märke till att man här nämner Tamar bland Boas släkttavla! En otuktig kvinna blir ett exempel på välsignelse.

Boas har nu blivit Noomis och Ruts återlösare. Rut föder en son som får namnet Obed, som sedan blir far till Isai, Davids far.

Nu säger kvinnorna till Noomi (Rut 4:14–15):

Välsignad vare HERREN, som i dag inte har låtit dig vara utan återlösare. Må hans namn bli prisat i Israel! Han skall ge dig nytt liv och försörja dig på din ålderdom. Ty din sonhustru, som har dig kär, har fött honom, hon som är mer för dig än sju söner.

Kvinnorna uttalar verkligen profetiska ord. Han som de talar om verkar i första hand gälla Boas, men sedan talar de om sonen som Rut har fött. Och i honom ser vi redan David, och då vi vet att David ofta är ett namn som används i stället för Messias har vi hela det profetiska budskapet.

 

Återlösaren Kristus

Det är Jesus Kristus, Davids son, Messias, som är Återlösaren. Det var han, som kom för att återlösa hedningar och syndare. Han kom inte för att ställa sig i raden av präktiga människor och sola sig i glansen av en fin släkttavla. Paulus skriver om honom (Fil 2:6–7):

Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa.

Vi har genom vår synd blivit slavar under djävulen. Det är långt värre än att tvingas lämna sitt land för hungersnöd. Det är att stå i fara att hamna i helvetet. Det skulle ha varit vår lott, på grund av våra synder, om inte Återlösaren hade kommit.

Men nu har vi fått en Goel, en Återlösare som betalat bort hela vår skuld och köpt oss till sin egendom. Vi hör honom till med allt vi har. Det gör inget att vår släkttavla är befläckad. Jesus har själv med sin födelse in i syndares släkt visat att han älskar och tar sig an syndare.

Och hans köp är juridiskt giltigt, det finns det goda vittnen på. Han har spikat fast vårt skuldebrev på korset. Och han har uppstått på tredje dagen ur sin grav, väl betygat enligt många vittnen. Och dig och mig har han personligen köpt och kallat till sina egna genom vårt dop. Då fick vi hans rättfärdighets dräkt som en gåva, som skyler oss för den ondes anklagelser och en gång på den yttersta dagen ska ge oss rätt att höra orden (Matt 25:34):

Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse.

Vi får precis som Rut gå med till Betlehem och vi får där finna vår Återlösare som inte dragit sig för att bli en av oss, så att han blir som en brudgum för oss. Nu väntar vi på det himmelska bröllopet när vi ska få se honom och gå in i den verkliga gemenskapen med honom.

Men det finns en fara i att vända tillbaka till de hedniska avgudarna och till våra egna rikedomar, och som den rike mannen i evangelietexten. Frestaren kommer ofta med lockelser att gå en annan väg, en enklare väg. Då ställs vi inför vägskäl. Hur ska vi veta Guds vilja? Luther hade en vägledning, som ofta kan vara bra att tänka på: Välj det som är svårare för ditt kött! För ditt kött vill leda till bort från Frälsaren.

Låt oss alltså frimodigt vandra de fattigas väg till Betlehem även om den i världens ögon verkar dåraktig. Där finns nämligen vår Återlösare, och han vill ge oss riklig lön till evig välsignelse. Amen.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.