Andra söndagen efter påsk. Predikant och liturg: Ola Österbacka. Kantor: Hans Ahlskog. Text: Joh 10:1–10 (25:57).

1 ”Amen, amen säger jag er: Den som inte går in i fårfållan genom dörren utan tar sig in på något annat ställe, han är en tjuv och en rövare. 2 Men den som går in genom dörren är fårens herde. 3 För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssnar till hans röst, och han kallar på sina får och nämner dem med deras namn och för ut dem. 4 När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. 5 Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst.” 6 Denna liknelse framställde Jesus för dem, men de förstod inte vad det var han talade om.

7 Då sade Jesus än en gång: ”Amen, amen säger jag er: Jag är dörren till fåren. 8 Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. 9 Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut och finna bete. 10 Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.”

Herren är min herde

Sedan gammalt har den andra söndagen efter påsk kallats herdesöndagen. Den uppståndne Frälsaren tar sig själv an sin hjord och leder den på gröna betesmarker. Han känner fåren och kallar dem alla vid namn. Fåren känner sin herde och följer ingen annan.

Den här bilden känns väldigt idyllisk. Vi tänker kanske på hur Beethoven i Pastoralsymfonin beskriver porlandet i en fridfull bäck, där man tänker sig hur fåren dricker, övervakade av en herde.

Men om vi läser om hur David beskriver herdens situation får vi en annan bild. Han talar om hur han varit i strid med både lejon och björn när han vaktade får. Det var ett farligt yrke. När Jesus senare i Joh 10 talar om att han ger sitt liv för fåren, var det en verklig beskrivning av det som kunde hända en herde.

Vår text talar både om tryggheten i den rätte Herdens beskydd och om faran med de falska herdarna. Här finns både lag och evangelium. Texten riktar sig också till två personkategorier: både till herdarna och till fåren, dvs. både till dem som har anförtrotts ett särskilt uppdrag att ha ansvar över Kristi hjord, och till fåren i hjorden.

 

En rätt herde går genom dörren

Vi ska då först lägga märke till vilken plats en rätt herde ska ha i förhållande till Jesus.

Den som inte går in i fårfållan genom dörren utan tar sig in på något annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom dörren är fårens herde.

Den bild som Jesus tecknar beskriver den vanliga situationen på ängarna i Palestina, där herden samlade ihop fåren till en inhägnad till kvällen och förde dem ut på morgonen. Ofta var det flera fårhjordar som använde samma inhägnad. I dörren låg en dörrvaktare, och han öppnade bara åt fårens herdar. Herden ropade på sina egna får med ett särskilt lockläte, som fåren kände igen, och ofta kallade han dem vid namn.

Tjuvar och rövare försökte ta sig över inhägnaden för att röva bort något får. Men den rätte herden kom alltid genom dörren.

Det här har också en djupare betydelse. Den helige Ande är dörrvaktaren, som öppnar budskapet och gör det levande. En rätt herde går genom den rätta dörren, som är Jesus: ”Jag är dörren till fåren.” En rätt herde är själv köpt till Jesu egen genom hans blod, och är uppsökt och omvänd av honom. Han söker inte sin egen ära. Han har ingen rätt att vara herde över fåren utom genom det uppdrag som Jesus har gett. Den som kommer i eget namn är en tjuv och en rövare.

Det här gäller också oss som är herdar för Kristi hjord. Vi är inte kallade att föra fram något annat budskap än det som vi hör från Herren själv. Den som för fram något annat budskap är en tjuv och en rövare, som försöker röva äran åt sig själv, eller som Jesus säger längre fram, en lejd herde som flyr när han ser vargen komma.

 

En rätt herde går före sin hjord

När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom.

Det är en stor frestelse för en herde att följa efter fåren i stället för att gå före dem. Fåren kan vara lockade av världen och vill pröva på olika saker som verkar intressanta. Fåren tycker sig hitta andra stigar än de trygga som herden leder dem på. Men herden har sin plats: han går före hjorden, och fåren har sin: de följer sin herde.

Så snart herden börjar följa efter tidsandan, eller frågar efter hur mänskor tänker och talar om honom, blir det farligt. Då kanske han prutar av på det budskap han är satt att framföra, för att det inte ska väcka motstånd. Då kanske han lämnar bort ett och annat obekvämt ord om underordning, t.ex. om synd mot femte eller sjätte budet, som är så vanligt i dagens värld, och i stället försöker han tolka de besvärliga ställena med en övergripande princip om kärlek som han själv eller tidsandan har hittat på. Då blir det som Gud har förbjudit plötsligt tillåtet. Då blir det också meningslöst att tala om syndernas förlåtelse, för vad är egentligen synd? I stället blir det syndernas tillåtelse. Man vill inte tala om synd och dom, och det blir tal om att förverkliga sig själv och om hur vi ska få ett drägligt liv, i stället för att ställa människan inför det allvarliga budskapet att vi en gång ska dö och sedan dömas.

Det är nämligen så, att den rätte herden inte alltid för sina får på den tryggaste vägen. Den breda vägen leder till fördärvet, säger Jesus, medan den väg han leder oss på ofta är smal och törnbeströdd.

Joh 15:20: ”Kom ihåg vad jag har sagt: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig, skall de också förfölja er.”

Tit 1:9: ”Han skall hålla sig till lärans tillförlitliga ord, så att han genom en sund undervisning kan uppmuntra andra och vederlägga motståndarna.”

När fåren visar herden på hur mycket lättare den breda vägen är än den smala, kan han lätt frestas att låta dem få som de vill.

Men då har herden svikit sin uppgift, och då blir följden att han stjäl och mördar. Han stjäl de får som Frälsaren har köpt med sitt dyra blod, och ger dem i djävulens hand.

Det här uppdraget medför ett stort ansvar, som också framgår av den förmaning Paulus riktar till de äldste från Efesus i Apg 20:28ff.

Därför säger också Jak 3:1: ”Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom.

Men uppdraget är också en ljuvlig uppgift. Det är  den största tänkbara uppgift att få bära ut vittnesbördet om Guds kärlek och stå i hans tjänst.

 

Fåren känner sin herdes röst

Fåren har en skyldighet, som går över allt annat: ”Fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, därför att de inte känner igen främlingars röst.

Förr brukade man tala om att ha ”fåraöra”. Ett sådant öra känner igen den rätta rösten och märker om något går snett. Ett sådant öra får man genom att bli nära bekant med herden. Och här gäller det Överherden, den röst som vi hör i Bibeln.

Vår tids pedagogik är helt annorlunda än förr i tiden. Då lärde man sig mycket utantill. Då skulle läraren lära ut lärostoffet, framför allt den bibliska historien och katekesen, och skolbarnen skulle ofta också lära sig stoffet utantill. I dag är det här förlegade metoder. Nu ska man låta eleverna själva söka reda på fakta och konstruera sina kunskaper.

I och med det har man också slopat den gamla metoden att lära sig känna Jesu röst. Man läser inte Bibeln. Man ska inte sätta sig under Guds ord och låta det tala till en. I stället får man information om olika tänkesätt och religioner och förväntas själv dra sina egna slutsatser från ett andligt smörgåsbord. Den myndiga människan ska själv bestämma vad man ska höra.

Ett exempel på det resonemanget fick vi i samband med fjolårets abortdebatt. Då sades det att konfirmanderna inte ska föreläggas färdiga svar, utan de ska få höra olika synsätt och själva bilda sig sin egen uppfattning.

Men det finns ett problem: vi är som får, vi klarar oss inte själva. ”Vi gick alla vilse som får”, säger Jesaja (Jes 53:6), ”var och en gick sin egen väg.” Får har en benägenhet att irra omkring och tappa bort sig. Därför måste de ha en herde, som tar vara på dem. Jesus, som är den gode herden, måste enligt sin egen liknelse lämna 99 får och gå ut i öknen för att söka efter det borttappade.

Han kallar dem vid deras namn, han känner dem. Att känna är i bibliskt språkbruk mera än att känna igen, som vi gör när vi upptäcker en kär vän i en folkmassa. Att känna är att ha en intim gemenskap, att känna som sin egen. Därför använder hebreiskan det verbet när det omtalas hur två äkta makar förenas och avlar barn. Gud använder ju också äktenskapet som en bild av sitt förhållande till sin församling.

Hesekiel säger i dagens GT-text att han måste ta sig an sina får, som varit skingrade. (Hes 34:12) Guds fårskock är väldigt otacksam. Fåren springer sin väg och råkar alltför ofta illa ut. Därför söker han upp dem och kommer till dem för att förbinda dem och stärka de svaga fåren. Han för dem i bet och låter dem vila sig. Men då behöver fåren lyssna till honom!

Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom.” Det här viktiga ordet, att fly bort från falska herdar har i vår tid blivit förhatligt och politiskt inkorrekt. När fåraörat inte är lyhört hör det inte heller när tonen är falsk. Då blir lockelserna från andra röster än herden desto mer attraktiva.

Vi behöver lära känna Jesu röst. Joh 10:27: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.” Därför behöver vi flitigt vara med Jesus, i egen bibelläsning, i husandakter hemma, där varje familjefar har skyldighet att lära barn och husfolk Guds ord, och i våra gemensamma sammankomster och gudstjänster.

I en av våra sånger sjunger vi: ”Många röster skall du höra som ej utgått från din Gud, mången ton skall nå ditt öra av förakt för Herrens bud. Men den goda herderösten som du hört i livets vår, må den intill levnadshösten följa dig, vart än du går.” (SH 89)

Också fåren gäller det här ordet: gå in genom dörren! ”Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut och finna bete.” Han ska gå in till Jesus, få sin mat av honom, och så ska han också få kraft och frimodighet att gå ut, till sina medmänniskor med vittnesbördet om den gode herden. För också där finns en motpol: tjuven, som kommer för att stjäla, slakta och förgöra. Vi behöver både ja och nej, både löften och varningar, lag och evangelium.

Jesus ger ett underbart löfte: ”Jag har kommit för att de ska ha liv, ja, liv i överflöd.” Det gäller livet, för den som inte har del i livet har död och fördömelse, det som avbildas med att tjuvar och rövare slaktar det bortsprungna fåret. Vi gör inte rätt mot våra medmänniskor om vi ger dem ett ensidigt vittnesbörd, ett löfte om ständig trygghet oberoende var vi vistas. Nej, tryggheten finns bara hos Jesus.

När vi grips av vanmakt och ängslan inför allt ont som sker runt om oss, och i oss, får vi också ta till oss de ljuvliga orden i slutet av Joh 10: ”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.

”O, så låt det dyra ordet följa dig, vart än du går! Vid det himmelskt rika bordet kraft för vandringen du får. Ingen nöd och ingen lycka, ingenting på denna jord skall ur Herrens hand dig rycka, om du bliver vid hans ord.”

Fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store herde, vår Herre Jesus Kristus, upp från de döda, han må fullkomna er i allt gott, så att ni gör hans vilja. Och må han verka i oss det som behagar honom, genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter, amen. (Hebr 13:20–21)