Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Text: Luk 14:16–24, tema: Kallelsen till Guds rike

16 Jesus sade: ”En man ville ordna en festmåltid och bjöd många gäster. 17 När tiden för festen var inne, skickade han ut sin tjänare för att säga till de inbjudna: Kom, nu är allt färdigt. 18 Men de började alla ursäkta sig. Den förste sade till honom: Jag har köpt en åker och måste gå ut och se på den. Jag hoppas du ursäktar. 19 En annan sade: Jag har köpt fem par oxar och är på väg att se vad de duger till. Jag hoppas du ursäktar. 20 Ännu en annan sade: Jag har gift mig, och därför kan jag inte komma. 21 Tjänaren kom tillbaka och berättade detta för sin herre. Då blev denne vred och sade till sin tjänare: Gå genast ut på gator och gränder i staden, och för hit fattiga och krymplingar, blinda och lama. 22 Tjänaren sade: Herre, vad du befallde har jag gjort, men här finns ännu plats. 23 Då sade herren till sin tjänare: Gå ut på vägar och stigar och uppmana enträget människor att komma in, så att mitt hus blir fullt. 24 Ty jag säger er att ingen av de män som var bjudna skall smaka min måltid.”

Bön: Himmelske Far, sänd oss din Helige Ande så att vi kan ta emot din inbjudan till det himmelska bröllopet, och öppna våra hjärtan för ditt ord så att vi inte går miste om din nåd. I Jesu namn, amen.

Telefonen ringer.

– Kommer du med till gudstjänsten?
– Nej, jag måste få båten i skick för semestern.
– Tyvärr lovade jag redan min flickvän att vi skulle gå till stranden i dag.
– Oj då, är klockan så mycket? Jag är så trött efter festen så jag tror nog jag måste stanna hemma.

Så här kunde de moderna ursäkterna kanske låta när inbjudan går ut till fest i Guds rike. Gemensamt för dem och för de ursäkter som Jesus nämner är att det finns sådant som står i vägen för kallelsen till Guds rike. Det är sådant som i sig är gott, men som hotar att bli det bästas fiende när det blir kollision mellan intressena.

 

1. Liknelsen och dess bakgrund

Händelserna som föregår liknelsen börjar med att Jesus går till en måltid hos en av de ledande fariseerna. Det är sabbat, och fariseerna vaktade på honom för att se om han skulle göra något olagligt. Då kommer en sjuk man framför honom, och Jesus frågar om det är tillåtet att bota sjuka på sabbaten. Ingen svarar, för något sådant finns inte skrivet i de äldstes stadgar. Jesus botar mannen.

Sedan undervisar Jesus om ödmjukhet genom en liknelse om bordsplaceringen vid ett bröllop. Han förmanar också till att inte göra gott för att få något i gengäld, utan att göra gott mot dem som inte kan göra gentjänster. Då är det en av gästerna som säger: ”Salig är den som får bli bordsgäst i Guds rike.” Det är tydligt att han vill göra sig till inför Jesus.

Det är i det här sammanhanget som Jesus berättar sin liknelse. När Jesus undervisar i templet under stilla veckan berättar han samma liknelse, fast då i en strängare form (Matt 22:1–14). Det är tydligt att poängen är den samma i båda liknelserna.

Profeterna förliknar ofta Guds rike vid en festmåltid. Jesaja säger (25:6):

HERREN Sebaot skall på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med utsökta rätter och gamla viner, ja, med bästa vin, väl klarat.

Här uppenbarar Gud genom Jesaja hur han i det nya förbundet ska inrätta nattvardsmåltiden, där det ska vara folk från hela världen. Den är ju i sin tur en försmak av den stora måltiden i himlen.

Till den här måltiden inbjöds till en början många gäster. De många var judarna, dvs. Guds egendomsfolk Israel. De inbjöds genom Mose och profeterna.

Tiden för måltiden var inne när Jesus kom. Då sände Gud först ut Johannes Döparen för att samla sitt folk till måltiden, och sedan inbjöd Jesus själv sitt folk: ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här.”

Nu börjar ursäkterna infinna sig. Luther ser en symbolik i ursäkterna: de som ska bese sin nya åker är de andliga ledarna, och de som har köpt oxar är de världsliga ledarna. Och så finns de som vill ägna sig åt de sinnliga njutningarna och inte ens bryr sig om att be om ursäkt för att de inte kommer.

Det här väcker Herrens vrede. Nu sänder han ut sina tjänare apostlarna för att gå ut på gator och gränder i staden och inbjuda fattiga och krymplingar, blinda och lama till festen. Budet går nu till publikaner och horor som längtar efter syndernas förlåtelse och ett nytt liv. Av gästerna förväntas inga egna förberedelser, alla är välkomna, precis som de går och står. Jesus säger efter att tullförmannen Sackeus fått uppleva frälsning (Luk 19:10):

Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.

De självrättfärdiga hade inte rum. Men de föraktade, de som inte kunde drömma om att få vara med, de fick gå in. Men inte ens det här var nog. Det fanns platser kvar vid festen. Nu ska budet gå ut till vägar och stigar, och människorna ska överallt enträget uppmanas att komma in så att Guds hus blir fyllt.

Genom förföljelser i Jerusalem går det så att apostlarna och de kristna sprids ut över Judeen och Samarien och vidare ut till världens alla hörn. På det sättet kommer nu inbjudan till den stora festmåltiden att gå ut till hela världen, också hedningar som oss. Och det var ofta de minsta i samhället som lyssnade och trodde. Paulus säger i 1 Kor 1:26–29:

Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud.

Det här är grunden till att inbjudan kan riktas till dig och mig! Vi har inget att komma med själva, men till oss som är ovärdiga och som borde vara dömda för vår synd, till oss kommer Herren och söker och frälser oss. Så får vi, som är blinda, halta och krymplingar, gå in till den himmelska måltiden av nåd, för vår Frälsares utgjutna blods skull.

Det är ju ett helt fantastiskt budskap. Vilken bröllopsvärd skulle i dag går ut på vägar och stigar och enträget bjuda alla att komma till bröllopsmåltiden? Men så gör Gud. Han längtar efter att få se oss alla som sina bordsgäster, och därför gör han tröskeln så låg att det absolut inte ska finns någon som inte kan komma in.

Det här är en framställning om det som skiljer kristendomen från alla religioner, där det alltid finns något som krävs av människan. Här krävs inget. Allt är gratis, också bröllopskläderna.

Liknelsen slutar med en dom över dem som först var bjudna:

Jag säger er att ingen av de män som var bjudna skall smaka min måltid.

I den senare liknelsen i Matt 22 avslutar Jesus med att tala om en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han blev utkastad, bunden till händer och fötter. Han hamnade i helvetet för att han inte brydde sig om att ta på sig den dräkt som erbjöds, den rättfärdighets dräkt som Jesus har förvärvat åt oss.

Kallelsen till Guds rike är allvarlig. Därför ska vi nu se på några tillämpningar för vår egen del.

 

2. Paralleller till vår tid

Jag började predikan med att berätta om en inbjudan till gudstjänst. Det är den enklaste jämförelsen. Och det kan vara så att sättet som vi förhåller oss till gudstjänsten kan vara ett tecken på hurudan vår gudsrelation är. Om vi älskar en person vill vi gärna vara tillsammans med den människan. Om vi undviker att umgås med en person är det ett tecken på att relationen inte är så bra.

Gudstjänsten är det tillfälle där vi umgås med Gud tillsammans med medkristna. David säger (Ps 122:1):

Jag blev glad när man sade till mig: ”Vi skall gå till HERRENS hus.”

Tyvärr är det så i dag att många har svårt att vara glada att få gå till den kyrka dit man har vant sig att gå som barn och där man har blivit konfirmerad. Där ljuder inte Guds röst längre. Där har Guds ord blivit ifrågasatt. Sällan hörs det allvarliga budskapet om att det finns två utgångar efter detta liv, det som var förra söndagens tema.

Men är det en orsak att bli borta från Guds gemenskap, att strunta i Gud?

Nej, det är ”den obotfärdiges förhinder”. Man hittar förevändningar för att helt låta bli. Men det finns inga förevändningar som håller om det gäller att lyssna till Guds ord. Vi har som kristna både skyldighet och rättighet att se till att Guds ord predikas rent och klart ibland oss. Finns det inget annat sätt så kan vi samlas med två eller tre och dela Guds ord med varandra, be tillsammans och sjunga till Herrens ära. Vi ska också se till att vi kallar herdar som tjänar med Ordet och sakramenten.

Det finns också andra slags ursäkter. En tycker det är den bästa gudstjänsten att gå ut i skogen, lyssna till fåglarna och glädjas över blomstren som slår ut och doftar så gott i den ljuva försommartiden.

Och visst är det så, att vi kan höra Guds röst också i naturen. Det är den allmänna uppenbarelsen, som vi inte ska förneka eller förringa. När vi ser djupt in i en blommas underbara konstruktion eller tänker på fåglarnas fantastiska förmåga att flytta över en stor del av jordklotet och sedan hitta tillbaka till exakt samma boplats år efter år, då kan vi inte annat än förundras och tacka Gud för hans vishet.

Naturen räcker en bit på vägen när det gäller att lära känna Gud. Den kan uppenbara Guds allmakt och vishet, men den kan inte uppenbara vägen till frälsning. Den talar inte om Jesus, den lidande Frälsaren. Den kan inte ge oss ro och hopp för evigheten. Det kan bara förmedlas genom Guds ord.

Någon tycker att de kristna bara bråkar. Varför tjata om att Bibeln säger si och så och inte kan acceptera det som är modernt och kan omfattas av en modern människa?

Någon tycker att man ska vara ”lagom” kristen. Det räcker väl med det som de flesta brukar göra: man har ju en egen personlig tro, man går i kyrkan vid särskilda tillfällen och sedan lever man ju ett hederligt liv.

Jesus mötte många sådana människor. En av dem brukar kallas den rike ynglingen. Han ville så gärna framställa sig som en from man som kände Gud. I själva verket var han högfärdig. Han var nöjd med sig själv. Då Jesus predikade lagen för honom och visade vad han borde göra för att vara ren inför Gud blev han bedrövad och gick bort.

Allt det här grundar sig på att vi människor vill hävda vårt eget, vi vill visa upp det vi är och kan och menar att det ska duga också inför Gud. Men vi måste lära oss vår rätta plats inför Gud. Det kan ta på hårt. Det kräver att vi kastar bort vårt eget.

Efter vår text talar Jesus om kostnaderna för att följa honom. Han verkar inte alls ha någon insikt i psykologi. När han ser att stora skaror följer honom säger han (Luk 14:26–27):

Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge. Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.

Sedan talade Jesus om nödvändigheten att beräkna kostnaderna med att följa honom, och slutar (v 33):

På samma sätt kan ingen av er vara min lärjunge, om han inte avstår från allt han äger.

Att avstå från allt man äger, det är det samma som att göra personlig konkurs i andlig mening. Det kan vara fruktansvärt jobbigt, det kan betyda en kris av liknande slag som att förlora all sin egendom. Därför var det också många som slutade följa med Jesus. De blev besvikna.

Men vad är alternativet? Innanför eller utanför, det är politiskt inkorrekt frågeställning i dagens värld. Men det är precis det som Jesus beskriver för oss. Att komma eller ursäkta sig och stanna utanför den himmelska måltiden.

Om vi upptäcker vad Gud ger oss när vi förlorat oss själva, då ser vi att det minsann inte är något dåligt byte. Det är ju själva festmåltiden hos Gud som han inbjuder till. Och biljetten dit ger han oss gratis. Vad väntar vi på?

Och det andra alternativet är att gråta och skära tänder. Därför ska vi ännu betrakta

3. Kallelsens allvar

I våra bibelstudier över Hebreerbrevet har vi sett hur Gud kallade sitt eget folk på ett särskilt sätt, men hur de förkastade honom och stängdes ut från hans vila. Han påminner om att det finns en särskild dag, som heter i dag, när han kallar oss, och han varnar oss för att förhärda vårt hjärta och gå bort.

Det här berör oss på två sätt.

Det första är att vi själva lyssnar och tror när Gud kallar oss till sig. Det är ingen självklarhet att vi blir bevarade i denna tid, utan vi behöver leva nära Jesus. Inte bara någon enstaka gång på söndagarna, utan var dag, hela tiden.

Det andra är att vi låter Gud visa oss våra uppgifter att vara hans vittnen i vår omvärld, för att påminna våra närmaste och dem som kommer i vår väg om att också de är kallade. Det är här som kostnaderna kommer in. Vad kostade vittnesbördet de första lärjungarna?

Det berättas i Apg 4 om hur Petrus och Johannes hamnade inför Stora rådet på grund av sitt frimodiga vittnesbörd. De framhöll en sanning som var djupt kontroversiell och som senare i många fall ledde till martyrdöden: I ingen annan finns frälsningen. När de förbjöds att fortsätta att tala eller undervisa i Jesu namn svarade de (Apg 4:19–20):

Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud? Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört.

Hur gör vi? Sitter vi inte hellre i våra små grupper och tittar på varandra och har det gott inbördes? Glömmer vi att Gud har bett oss gå ut på gator och gränder och nödga människor att komma till Guds fest?

Han som har kallat oss till sin måltid och öppnat dörren dit för oss alla, han har befallt oss att berätta det här för andra. Det är inget som vi överväger om vi ska göra eller inte. Kallelsen är allvarlig. Den gäller liv och död, både för oss och för våra medmänniskor.

Men dignar du under det här väldiga ansvaret och känner din ovärdighet så ska du veta, att din plats i den himmelska bröllopssalen inte beror på din värdighet, på din verksamhet och ditt allvar, för den fantastiska kallelsen ljuder än i dag för alla fattiga, halta och blinda: Kom, för allt är färdigt!

Se, öppen står Guds fadersfamn
ännu alltjämt för dig!
Än kallar han dig ömt vid namn
och bjuder dig till sig.
Än ljuder högt hans maningsord:
Säg, varför dröjer du?
Se, vid hans rika bröllopsbord
är rum för dig ännu!

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.