Gudstjänstpredikan: Ola Österbacka. Text: Luk 21:25-33.

25 Tecken skall visa sig i solen, i månen och i stjärnorna, och på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. 26 Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen. Ty himlens krafter skall skakas. 27 Då skall man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. 28 Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning.”

29 Han gav dem också en liknelse: “Se på fikonträdet och alla andra träd. 30 Så snart ni ser att de knoppas, förstår ni av er själva att sommaren redan är nära. 31 När ni ser att detta händer, vet ni på samma sätt att Guds rike är nära. 32 Amen säger jag er: Detta släkte skall inte förgå, förrän allt detta sker. 33 Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.

 

Temat i dag, på andra söndagen i advent, är Bida tåligt Herrens tillkommelse. Den nya handboken har temat Din konung kommer i härlighet.

Denna förväntan på Jesu ankomst har ett nära samband med den sista tiden i kyrkoåret. Adventstiden är en botgöringstid, en tid av rannsakan av vårt liv. Man brukar också tala om ”julfastan”. På så sätt finns tankarna på julen, Frälsarens födelsefest, att vi bereder oss att möta honom.

Men den här söndagens tema gäller inte hans ankomst som det lilla barnet i krubban, utan hans mäktiga ankomst på himlens skyar och hur den förebådas av tecknen i naturen.

Vi firar också samtidigt Finlands självständighetsdag. Också det är en anledning till att tacka Gud, för frihet och välstånd i yttre avseende och för att vi fritt får samlas för att höra Guds ord utan risk för liv och lem.

 

Vi ser tecknen

Adventstiden är numera långt ifrån någon fastetid. Snarare är den en tid av frosseri och hysterisk kommersialism. Nu ska alla köpmän trygga sitt årsöverskott och till det använder man reklam och tingeltangel för att trissa upp köphysterin. Nu har olika slags föreningar guld i blicken och ordnar basarer och torg av alla slag. Nu lever man ut sina lustar på så kallade firmajulfester, där de starka dryckerna flödar och otukt och skilsmässor i många fall är naturliga följder.

Jesus beskriver vår tid med följande allvarliga ord i Matt 24:37–39:

Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara.

Människorna åt och drack, gifte sig och blev bortgifta – det här är ett sätt att beskriva vår tids hetsiga liv, där man inte gör sig något bekymmer för sin själ eller för det som väntar när det sorglösa livet är slut.

Jesus säger att människorna på Noas tid inte visste av något innan floden kom. De borde ha vetat. Noa predikade för dem under 120 år, men de måste ha skrattat åt honom, eftersom de ändå inte visste något.

Petrus jämför också med Noas tid, 2 Petr 3:3–7:

Framför allt skall ni veta, att i de sista dagarna kommer det människor som drivs av sina begär och som förtalar och hånar er och frågar: ”Hur går det med löftet om hans återkomst? Ända sedan våra fäder dog förblir ju allting precis som det har varit från världens begynnelse.” De som påstår detta bortser från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som uppstod ur vatten och genom vatten, i kraft av Guds ord. I vatten och i kraft av Guds ord dränktes den dåtida världen och gick under. Men de himlar och den jord som nu finns har i kraft av samma ord blivit sparade åt eld och förvaras till den dag då de ogudaktiga skall dömas och bli fördömda.

Samma hån av Guds uppenbarelse i Ordet ser vi tydligt ser omkring oss idag. I dag gäller det vi ser, och det som kallas vetenskap, inte en barnslig tilltro till Bibeln. Därför bryr man sig inte heller om att ta syndaflodsberättelsen på allvar. Det räknar man till sagornas värld.

Men fastän man inte tar Bibeln på allvar borde man i vår tid se tecknen betydligt bättre än människorna gjorde på Noas tid. Förutom den varning som Jesus ger angående vår tids livsstil har vi också tecknen i naturen. Det är dem som Jesus talar om i texten.

I dag är de allra flesta medvetna om att jorden är på väg mot kollaps. I morgon samlas världens ledare till klimatkonferens i Köpenhamn. Man ska under ett par veckor försöka dra upp riktlinjer för hur man ska kunna undgå denna kollaps. Det finns visserligen sådana som påstår att det inte är någon fara på färde, s.k. klimatskeptiker, men de börjar få det allt svårare att hitta bevis.

Jesu ord passar ju otroligt bra in på vår tid: bokstavligt talat händer det allt oftare att människorna står rådlösa inför havets och bränningarnas dån. Den tsunami som för snart fem år sedan vällde in över länderna kring Indiska oceanen är kanske det exempel vi tänker på först.

Borde vi inte höja våra röster och varna för den verkliga orsaken till allt detta: att vi har övergett Guds ord. Vi har en massa möjligheter till det. Så snart det blir tal om ändringar i väderleken, eller när energitillgången kommer på tal, eller när det sker en naturkatastrof någonstans i världen – och det händer ju var och varannan dag – så har vi en fin chans att föra fram vittnesbördet om att Jesus och apostlarna redan för 2000 år sedan har talat om den kommande katastrofen. Till det behövs ingen Nostradamus med sina domedagsprofetior eller någon maya-kalender.

Vi ska ännu ta några bibelord som pekar på en kommande katastrof. Jes 24:19:

Jorden brister, ja, den brister. Jorden rämnar, ja, den rämnar. Jorden vacklar, ja, den vacklar.

Och i 2 Petr 3:10:

Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till.

Här har vi en viktig sak som vi också måste tänka på: Herrens dag kommer överraskande. Ingen ska kunna räkna ut när den kommer. Därför ska vi vara beredda – också att vänta länge, att bida tåligt.

 

Varför skräck?

Jesus säger, att människorna ska ge upp andan av skräck, i väntan på det som ska övergå världen. Varför är människorna rädda?

Det framgår också av Jesu ord att det finns två slags inställning: en del är skräckslagna, en del andra rätar på sig och ser med förväntan fram emot det som ska komma. Eller åtminstone är det en sådan inställning som Jesus uppmanar till.

Skräcken kommer av att den naturliga människan är rädd för Gud. Blir det tal om domen, vet vi av naturen att den känns skräckinjagande. För ett par veckor sedan samlades vi inför domsöndagens texter, och frågade hur vi kan möta Domaren med frimodighet och glädje. Då konstaterade vi också, att vi inte har någon möjlighet om vi står i egna kläder, om vi förtröstar på oss själva. Då avslöjas vi i vår synd. Hur vi än försöker visa på det goda vi tycker oss ha gjort, misslyckas vi. Den som hänvisar till sig själv ska visas bort till evigt straff.

Det är det här som är den stora skräcken, som människorna anar, men som man ändå inte vill erkänna. Man söker nu halmstrån att hålla sig till för att inte behöva utlämna sig i Guds händer. Så länge man inte känner Jesus har man ingen annan än sig själv, och det räcker inte.

I den fåfänga jakten efter trygghet och hopp söker människan i sin blindhet efter tillfredsställelse i denna världens goda. Ät, drick och var glad, sa den rike kornbonden åt sig själv. Men han drabbades av en ond bråd död.

Paulus beskriver läget i 1 Tess 5:7:

När folk säger: “Fred och trygghet”, då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan.

Det är just fred och trygghet som många har som sin största förhoppning också i våra dagar. Den stora villfarelsen är att söka denna fred och trygghet i världen, hos sig själv. Det är då som skräcken drabbar när tidens tecken visar att Jesus är snart på kommande.

Amos ger oss modellen för vad vi ska säga åt våra medmänniskor (Amos 4:12): Bered dig att möta din Gud.

 

Guds folk behöver inte bli förskräckt

Jesus säger i vår text:

Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning.

Det här har börjat ske, alltså är tiden inne att räta på oss och lyfta våra huvuden. Det betyder, att vi nu ska förvänta Jesu återkomst, och vara beredda att vänta om han dröjer. Det är det som ordet förlossning betyder här.

Redan Jesus använder bilden av en barnaföderska för att beskriva den sista tiden. Joh 16:21:

När en kvinna föder barn har hon svåra smärtor, ty hennes stund har kommit. Men när hon har fött barnet, kommer hon inte längre ihåg sin smärta i glädjen över att en människa blivit född till världen.

Den tid som ska föregå Jesu återkomst ska alltså vara smärtsam, på samma sätt som när en kvinna föder barn. Men för Guds folk ska det inte vara en svart, hopplös smärta, utan på samma sätt som kvinnan ser framåt mot och hoppas på den stund när barnet är fött, så väntar vi på den dag när Jesus kommer. Jesus fortsätter:

Nu är ni också bedrövade, men jag skall se er igen, och då skall era hjärtan glädja sig, och ingen skall ta er glädje ifrån er.

Har du ingen sådan längtan efter att Jesus ska komma tillbaka ska du fundera varför. Har du fäst ditt hjärta vid den här världens goda, och tycker att du har det gott här? Det är väl aldrig så att du har valt fel sida? Alltså, att du har låtit djävulen ta i från dig behovet att vara nära Jesus och leva av hans Ord och sakrament, och i stället låtit världens törnen och tistlar förkväva Ordet så att det inte bär någon frukt?

Det hör till djävulens strategi att han försöker göra den vägen lockande och behaglig. Men den lockar bara för en tid, och den vägen leder till oro och sedan till skräck vid tanken på domen.

Det är stor skillnad på den skräck som Jesus talar om och den bedrövelse som går över hans folk. När Jesus i bergspredikan talar om förföljelse och lidande för hans namns skull kallar han dem saliga som råkar ut för sådant. Det är raka motsatsen till att leva i skräck. Matt 5:10–11:

Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket. Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.

Vad är grunden för denna salighet? Det är inget annat än att det är Jesus själv som är vår salighet. Det är vissheten om att han i sin död har tagit bort alla våra synder, och att han genom sin segerrika uppståndelse har gett oss kvittot på att skulden är betald. Dessutom har vi vårt personliga intyg på att vi har rätt att bära hans rättfärdighets dräkt, genom vårt dop.

Det saliga är att Guds nåd och välbehag i Jesus följer med oss också i ett sådant lidande som han talar om. Lidandet är inte av ondo, det kan inte skada oss i grunden. Inte ens fast vi skulle få offra våra liv i förföljelsen skulle det vara någon skada, för det följer ju något bättre!

Lyckligtvis har vi det inte så hos oss i dag att vi behöver riskera våra liv om vi tror på och följer Jesus, men så är det verkligen på en del ställen också i vår tid. Men också hos oss kan människor dräpa själen, begå mord på själen. Och också fast vi blir utsatta för sådant gäller löftet att vi ska få mångdubbelt igen i den härlighet och glädje som Jesus har berett oss efter den yttersta tidens prövningar.

 

Fikonträdet

Vi ska ta en särskild granskning av utsagan om fikonträdet, som Jesus använder som ett förebud för hans ankomst.

Somliga menar att fikonträdet är en bild av Israel, och att vi därför ska notera särskilt hur Israels återupprättelse som nation har blivit ett tecken på att Jesus snart kommer igen.

Visst används fikonträdet ofta av profeterna som en bild av Israel. Men man använder också vinträdet och olivträdet. Berättelsen i Matt 21 och Mark 11 om hur Jesus förbannar ett fikonträd under stilla veckan har man knutit ihop med veropen över de skriftlärda. Det torkade fikonträdet är en bild av det obotfärdiga judafolket.

I vår text finns ingen antydan att Jesus avsåg just judafolket med sin bild av hur fikonträdet skjuter skott. Han talar ju också om alla andra träd. Det här är en allmän hänvisning till hur vi människor förstår att tyda naturens tecken.

Ett annat exempel är när Jesus talar om morgon- och aftonrodnad (Matt 16). Där tillrättavisar Jesus sina motståndare för att de förstår att tolka sådana tecken, men inte tidernas tecken. Och så ger han dem ett särskilt tecken: profeten Jonas tecken. Det pekar på hans egen uppgift att gå in i ett ställföreträdande lidande och död för människornas synder och sedan uppstå på den tredje dagen.

Vi ska alltså studera de tecken som visar sig i naturen, så som Jesus beskriver dem, och av det förstå att dra slutsatsen att hans ankomst är nära. Det är den lärdom vi kan läsa ut av texten, och det är verkligen inget oviktigt. Det är en brännande aktuell sanning, att vi behöver bereda oss att möta vår Gud, medan det heter idag.

 

Den fasta grunden

Hur vet vi att Jesus kommer tillbaka? Ska vi tro på sådana spådomar?

Det finns en garanti inbyggd i vår text: Herrens eget ord.

Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.

Jesus intygar, att människosläktet inte ska gå under innan han återvänder. Det ska också finnas kristna kvar, eftersom han i Matt 16:18 säger att helvetets portar inte ska få makt över hans församling.

Samtidigt betyder det här ordet, att det verkligen är sant och visst att den nuvarande skapelsen ska gå under. Där har alltså de mest pessimistiska klimatprofeterna helt rätt. Vi vet förstås inte om det är klimatet som ger kollapsen, eller om människorna ska kriga sönder jorden. Vi har inga exakta beskrivningar av hur det går till. Bara det vet vi, att Jesus kommer innan hela människosläktet har gått under.

Grunden för den här kunskapen är precis lika fast och visst som att grunden för vår frälsning vilar på Guds nåd i Jesus Kristus. Vi får helt lugnt se fram emot att möta vår Frälsare, som ska känna igen oss därför att vi är klädda i hans rena kläder, som han har klätt på oss i vårt dop, och som är det enda vi har att skyla oss med inför hans ögon.

Men tänk, hur många som går omkring och är stolta över att de menar sig klara sig själva, samtidigt som de ansätts av oro för framtiden. Visst har de anledning att vara oroliga om de lever utan Jesus. Men vi borde säga åt dem, varför de inte behöver vara oroliga! Jesus kom ju för dem också! Och hans rättfärdighet, som han vann genom sitt rena och heliga liv och bytte med oss mot vår synd och skuld, som han led för på korset, den räcker till för alla. Varför ska då din granne, din arbetskamrat, och kanske också din familjemedlem, gå omkring och vara rädd för framtiden?

Vi har verkligen orsak till tacksamhet för att grunden för vårt hopp är lagd och att den håller.

Idag, då vi firar minnet av att vårt land blev självständigt för 92 år sedan, går vår tacksamhet också till de veteraner som var med och kämpade för att vi skulle få behålla vår frihet. Det är helt rätt och riktigt att den snedvridning av deras insatser som gällde under ”finlandiseringens” dagar numera har rättats till och våra veteraner har fått upprättelse.

Men vi ska också komma ihåg, att det var Guds nåd och barmhärtighet som var med också då. Då samlades folk i stora skaror i kyrkorna och ropade till Gud. Och man sjöng ”Vår Gud är oss en väldig borg”, inte bara med tanke på attackerna från den jordiska fienden, utan också i bön och tillbedjan för Guds nåd och barmhärtighet för segern över den verklige Fienden, djävulen. Vi ska inte glömma att Gud är den som håller allt i sin hand, det är han som är grunden.

Vem är denne ärans konung? Det är Herren, stark och väldig, Herren, väldig i strid. (Ps 24:8)

Låt oss därför i dag böja våra huvuden inför ärans kung och bereda väg för honom i våra hjärtan. Amen.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.