Gudstjänst på domsöndagen i Biblion, Vasa, 22.11.2009 med Ola Österbacka och kantor Hans Ahlskog. Ljudfilen innehåller endast predikan.

Text: Matt 13:47-50 (24:36): Yttersta domen.

Hotel Polaris, Pedersöre, och Biblion, Vasa.

Himmelriket är vidare likt en not som kastas i sjön och fångar fisk av alla slag. När den blir full, drar man upp den på stranden och sätter sig ner och samlar de goda fiskarna i kärl, men de dåliga kastar man bort. Så skall det vara vid tidsålderns slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. Matt 13:47–50

Dagens tema och text ställer oss inför en definitiv sanning. Den står där så tydlig och klar, att det inte finns någon chans att undkomma den. Det finns en dubbel utgång: vid tidsålderns slut kommer människorna att delas in i två grupper, och bara den ena gruppen får evigt liv, medan den andra drabbas av en fruktansvärd framtid.

Vi ska se på en del bibeltexter som vittnar om den dubbla utgången och sedan svara på frågan hur vi kan undkomma den eviga fördömelsen.

 

Finns det någon möjlighet att förneka den dubbla utgången?

Jag tror att de flesta av oss någon gång, kanske ofta, har ryggat tillbaka inför detta och tänkt: Gud kan väl ändå inte vara så hård att han skickar någon till helvetet för att brinna i en evig pina, eller som det heter här: att gråta och skära tänder.

Det här säger många kända röster i vår tid. Sveriges populäraste teologie doktor, Jonas Gardell, åker runt i kyrkor och förkunnar sitt glada budskap, att Gud älskar alla och alla är välkomna till honom precis sådana de är. Låter det inte bra?

Visst, men hans budskap är grundfalskt. Han har ingen Frälsare. Alla kan komma som de är, utan att behöva gå den enda Vägen. De behöver inte Sanningen om sin synd, som måste försonas inför helig Gud. De behöver inte Livet i gemenskap med Frälsaren. De duger som de är.

Därför finns det enligt honom inget helvete. Inget straff för synd. Det finns bara kärlek, hur man än lever sitt liv.

Och många vänder det glasklara domsöndagsevangeliet i slutet av Matt 25 till att gälla enbart vårt liv här på jorden. Det blir ett socialt evangelium: det hänger bara på att vara snäll och god. Orden om att gå bort till den eviga elden får man sedan glömma, menar man, eftersom det strider mot det kärleksbegrepp som man har målat upp utifrån sina egna tankar och fantasier.

Låt oss slå fast från början: domsöndagens texter talar klart och tydligt om en dubbel utgång. Låt oss plocka ut några verser ur några av de texter som vi ännu inte har läst i dag.

De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam. (Dan 12:2)

Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv. (Matt 25:46)

Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom. (Joh 5:28–29)

Gud är rättfärdig: han vedergäller dem med lidande som plågat er och ger åt er som blir plågade lindring tillsammans med oss. Och det sker när Herren Jesus kommer från himlen och uppenbarar sig med sina mäktiga änglar, i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. (2 Tess 1:6–8)

Döden och helvetet kastades i eldsjön. Detta, det vill säga eldsjön, är den andra döden. Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön. (Upp 20:14–15)

Det finns också belägg i många andra bibelord. Vi kan ta de här orden av Jesus:

Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den. (Matt 7:13–14)

Jesu ord om att gråta och skära tänder finns på flera andra ställen. I Matt 8 berömmer Jesus en hednisk officers tro, i motsats till ”rikets barn”, alltså judarna:

Många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder. (Matt 8:11–12)

I liknelsen om de anförtrodda talenterna, strax före domsöndagstexten, säger Jesus:

Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där skall man gråta och skära tänder. (Matt 25:30)

Likaså i liknelsen om kungasonens bröllop, där kungen säger till mannen som inte hade bröllopskläder:

Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför! Där skall man gråta och skära tänder. (Matt 22:13)

Då Jesus vandrade genom byarna och undervisade frågade någon honom: ”Herre, är det bara få som blir frälsta?” Jesus svarar med uppmaningen att kämpa för att komma in genom den trånga porten. Många ska försöka. De ska stå utanför den stängda porten och hänvisa till att de har ätit och druckit med Jesus, och att han har undervisat på deras gator. Men han ska svara:

Gå bort ifrån mig, alla ni som bedriver orättfärdighet. Där skall ni gråta och skära tänder, när ni ser Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike medan ni själva är utdrivna. (Luk 13:22–30)

Varför är det så? Är det för att Gud är så hård att han vill stöta ut en del människor?

Augsburgska bekännelsen vet svaret (CA II):

Vidare lära de, att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den helige Ande.

Det är så, att vi sådana vi är av naturen hör till djävulen och borde få inta vår plats tillsammans med honom. Vi har ingen som helst rätt att komma och kräva något av Gud. Vi är syndare och som syndare måste vi drivas ut, bort från Guds ansikte, precis som Adam och Eva drevs ut från paradiset.

Ska vi en dag stå inför Guds domstol, så måste vi vara på det klara med att vi inte har någon chans att bli frikända om vi bara har oss själva att hänvisa till.

 

Finns det någon möjlighet att undkomma den eviga fördömelsen?

Den här frågan är viktig. Det är den allra viktigaste frågan som finns. Och det finns ett bra svar på den frågan.

Svaret är inte, att vi har en chans om vi riktigt försöker. Vi kan aldrig försöka tillräckligt. Inget av det vi kan prestera räcker någonsin till. Det finns inget i oss som skulle kunna mjuka upp Gud, röra honom och beveka honom till mildhet, så att han skulle förbarma sig över oss.

Det finns bara två skäl till att vi kan bli frikända.

1. Det första skälet är Guds oändliga kärlek. Han älskade denna värld, som hade förkastat honom och fallit i djävulens händer, så att han måste ingripa.

Så älskade Gud världen att han gav sin enfödde Son … (Joh 3:16)

Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. (1 Joh 3:1)

I själva verket hade han ingripit redan innan världens grund var lagd. Redan då hade han bestämt om hur hans barn skulle bli frälsta.

Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. (Ef 1:3–4)

Här hör vi vad Guds kärlek syftade till. Han vill ha oss hem till sin gemenskap! Men vi är syndare. Därför måste Gud göra något radikalt: han sände sin Son, 1 Joh 4:9–10:

Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.

2. Det andra skälet är Jesu ställföreträdande försoning eller gottgörelse. När han kom till världen för att försona våra synder kunde han därmed ge oss den renhet och helighet som vi behöver för att kunna stå inför Guds domstol, eftersom han själv levde ett rent, syndfritt liv och led döden oskyldig i vårt ställe.

Det är bara på grund av dessa två orsaker som vi kan undkomma helvetet, den eviga fördömelsen. Märker du, att det inte finns något kvar för dig? Gud har skött om allt. Det är det som vi kallar frälsning, och det är det som är kristendomens huvudsak.

Den första orsaken gäller alla människor. Gud älskar alla, och vill att alla ska bli frälsta. Han vill att budskapet om hans kärlek i Jesus Kristus ska predikas för alla folk.

Så älskade Gud världen att han gav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. (Joh 3:16)

Den andra orsaken är också för alla. Jesus dog för alla. Det sägs tydligt i 2 Kor 5:14:

Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött.

Här finns en väldig sanning: En har dött i allas ställe. En har tagit på sig fördömelsedomen som skulle drabba oss alla. En har utsatt sig för helvetets alla plågor, han har brunnit under Guds vredes brännstråle.

Och då får vi också säga, att domen redan är avkunnad: Jesus tog på sig förbannelsedomen, och vi har fått en frikännande dom.  Så säger ju Paulus i Gal 3:13:

Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä.

Det här betyder, att vi är fullt värdiga att stå inför Guds domstol. För Jesu skull ska Gud utfärda den slutliga frikännande domen:

Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. (Matt 25:34)

Vet du, min vän, så här får domsöndagen bli en fröjdefull dag! Den påminner oss om den härliga stund när vi får gå in i Guds härlighet utan att vi på något sätt har förtjänat det, för att Gud i sin kärlek ville ha oss dit och för att Jesus i ditt och mitt ställe gått i döden och burit vårt straff.

 

Onda och goda

Men nu talar ju Jesus i texten om hur änglarna ska skilja åt onda och goda. Vi är ju inte goda i oss själva, hur ska vi då kunna räknas till den goda hopen? Och har inte Jesus dött för dem som tvingas gå bort till evigt straff? Varför är de då onda?

Jesus förklarar själv i Joh 12:47:

Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har en domare över sig: det ord som jag har talat skall döma honom på den yttersta dagen.

Det finns inte så stora synder att de skulle fördöma oss. Våra synder togs bort i Jesu död. Det som kan fördöma är vår otro, att vi inte bryr oss om Jesus, utan litar på vår egen förmenta godhet.

Det är ju det som de fördömda enligt Jesu berättelse om den yttersta domen också åberopar:

Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? (Matt 25:44)

De förundrar sig, för de tycker att de gjort så bra ifrån sig. Men det är just det här som är felet: de ser på sig själva. Och det finns inget hos oss själva som kan rädda oss. Allt hos oss är fläckat av synd, också det allra mest fromma hos oss.

Men den som står under Jesu beskydd har en skyddsdräkt som heter duga. Den heter Jesu rättfärdighet. Den dräkten är så vit, att ingen kan hitta någon enda fläck på den. I Upp 7 berättas om hur Johannes ser de frälsta i himlen. De har sådana dräkter, tvättade i Lammets blod.

Där finns deras godhet! Det är ingen egen godhet. De har lånat den av Jesus. Det är därför som änglarna skiljer ut dem från dem som är klädda i sina egna, fläckiga kläder, som därmed är onda.

Men våra goda gärningar då?

Lägg märke till att de saliga inte vet om några goda gärningar. De blir förvånade. De har ju sett sin synd, och flytt till sin Frälsare, som är deras enda skydd mot lagens anklagelser.

Men de har ändå gjort gott. Det är nämligen så att tron aldrig är utan frukter. När den Helige Ande börjar bo hos en människa verkar han i den människan, så att Guds vilja kommer fram och blir synlig utåt som goda gärningar. Det är de gärningarna som Jakob skriver om i sitt brev, när han skriver att tron alltid har med sig gärningar. De här gärningarna är beredda av Gud och får sin kraft av evangelium. Men de kan aldrig bli någon grund för frälsningsvisshet eller skydda oss för lagens anklagelser, eftersom de är ofullkomliga på grund av vårt kött.

Den enda grunden för ett frikännande domslut är att Jesus redan har tagit domen på sig och träder fram som din försvarare. Den enda orsaken till att bli fördömd är att du vänder ryggen till Jesus och vill klara dig själv.

Känner du dig orolig inför tanken på domen? Då ska du lyssna till sångförfattaren Magnus Malmstedts råd (SH 486):

Fruktar du ännu för döden och domen,
då må du tänka på Frälsarens död!
Ty för att vi skall ha frid är han kommen,
korsfäst och dödad i yttersta nöd.
Är det vår tröst att han oss löst,
blir domsbasunen en glädjefull röst.

Så får vi också instämma i bönen:

Gör, Herre Jesus, den sanningen viktig
för våra hjärtan att du är vårt allt,
att du vår sak för vår räkning gjort riktig,
då alla människors synd du betalt!
Hjälp att vi må lita därpå
och för din tron med frimodighet stå.