Gudstjänst på fjärde söndagen i advent i Biblion, Vasa, 21.12.2014. Predikant och liturg: Ola Österbacka. Kantor: Hans Ahlskog. Tema: Herren är nära.

Texter: Jer 23:1–8; 1 Petr 1:10–13; Joh 1:19–28. Psalmer: 2; 1; 14; 175; 302; 32.

Predikans tema: Vittnesbörd om Jesus, text: Joh 5:31-39. Predikan i mp3-filen.

– – –

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Helige Ande, kom till oss från ovan,
du som med Fadern och Sonen är Gud.
Kom att oss skänka den himmelska gåvan,
möt din församling, din längtande brud.
Du är det ljus som kan Jesus förklara,
bygga Guds kyrka och leda hans folk,
hela Guds sanning för oss uppenbara,
vara den himmelska kärlekens tolk. Amen.

Predikotexten för fjärde söndagen i advent är från Joh 5:31–39.

[Jesus sade till judarna:] 31 Om jag vittnar om mig själv är mitt vittnesbörd inte giltigt. 32 Det finns en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant. 33 Ni har skickat bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. 34 Jag tar inte emot en människas vittnesbörd, men jag säger det här för att ni ska bli frälsta. 35 Han var en lampa som brann och lyste, och för en tid ville ni glädja er i hans ljus.

36 Själv har jag ett vittnesbörd som är större än det Johannes gav. De verk som Fadern har gett mig att fullborda, just de verk som jag utför, de vittnar om att Fadern har sänt mig. 37 Fadern som sänt mig har vittnat om mig. Ni har varken hört hans röst eller sett hans gestalt, 38 och hans ord lever inte kvar i er eftersom ni inte tror på den som han har sänt. 39 Ni forskar i Skrifterna, för ni tror att ni har evigt liv i dem. Det är just de som vittnar om mig.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Predikans tema: Vittnesbörd om Jesus.

Vi står nu på tröskeln till julhögtiden. Herren är nära. Huvudperson under förra söndagen var Johannes Döparen, och i dag följer vi hans pekfinger när han visar på Jesus. Vi flyttar blicken från Johannes verksamhet till hans vittnesbörd om Jesus. Men vi ska också granska några andra vittnesbörd, nämligen de gärningar som Jesus gjorde och det vittnesbörd som Skrifterna, alltså Gamla testamentet, gav om Jesus.

Judarna hade en domarregel som Mose hade gett dem och som både Jesus och apostlarna hänvisar till: ”efter två eller tre vittnens ord ska varje sak avgöras” (Matt 18:16). Vi ska därför i dag se på tre vittnesbörd om Jesus.

 

Johannes Döparens vittnesbörd

Det här kommer Juhani Viitala att ägna sin predikan åt senare i dag, så jag gör bara en kort översikt.

Jesus säger till judarna att de hade skickat bud till Johannes. Det här kan vi läsa om i Johannesevangeliets första kapitel, där vi läser hur judarna funderar om Johannes kunde vara Elia, som profeten Malaki (4:5) säger att att Gud ska sända förrän hans stora dag kommer. Jesus säger (bl.a. Matt 17:12) att Malakis profetia har uppfyllts genom Johannes Döparen. Men Johannes erkänner inte att han rent kroppsligt skulle vara Elia. Han är inte heller Profeten som Mose talar om (5 Mos 18) utan där avses Jesus.

Johannes vittnar om att Jesu värdighet och uppgift är av ett helt annat slag än hans. Han säger att han inte ens är värdig att lossa remmen på hans sandal. Det betyder att Johannes inte ens anser sig värdig att vara hans slav. Vem är den som är så hög? Folket känner honom ännu inte, men snart är det dags. Nästa dag kommer han att berätta vem det är:

29 Nästa dag såg han Jesus komma, och han sade: ”Se Guds Lamm som tar bort världens synd! 30 Det var om honom jag sade: Efter mig kommer en man som är före mig, för han var till före mig. 31 Jag kände honom inte , men för att han ska uppenbaras för Israel har jag kommit och döper i vatten.”

32 Johannes vittnade och sade: ”Jag såg Anden komma ner som en duva från himlen och stanna över honom. 33 Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa i vatten sade till mig: Den du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper i den helige Ande. 34 Jag har sett det och vittnat: han är Guds Son.”

Johannes vittnar om att Jesus är Guds Lamm, dvs. det Lamm som alla offer som Mose stadgade om syftar på och får sin kraft från. Hebreerbrevet säger att det är omöjligt att blod från tjurar och bockar kan utplåna synd. Men här finns verkligheten själv, när alla tidigare offer bara var symboler.

Och detta Lamm, som verkligen tar bort världens synder, genom att själv bli ett skuldoffer i människornas ställe, det är Guds Son. Det var Johannes vittnesbörd, och Jesus intygar, att det vittnesbördet är sant.

Sedan säger Jesus att han själv har ett större vittnesbörd än Johannes. Då är vi inne på det andra vittnesbördet:

 

Jesu gärningar

”De verk som Fadern har gett mig att fullborda, just de verk som jag utför, de vittnar om att Fadern har sänt mig.”

I Matt 11 berättas om att Johannes Döparen i fängelset hörde talas om Kristi gärningar och hur han då sände bud med sina lärjungar för att fråga om han är den som skulle komma, eller om de skulle vänta på någon annan. Jesus svarar inte direkt, utan genom att hänvisa till vad han gör (Matt 11:4–6):

”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: Blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och fattiga får höra glädjens budskap. Salig är den som inte tar anstöt av mig.”

Under mer än tre år gick Jesus omkring i olika delar av Palestina och alltid gjorde han gott. Det står att mycket folk kom till honom med sina sjuka, och han botade alla. Ibland var han så överlupen av arbete att han knappt hann sova eller äta. Allt det som han räknar upp har vi belägg för: evangelierna berättar om flera fall då han gav syn åt de blinda, hur han botade lama, hur han botade spetälska, hur han öppnade dövas öron så att de kunde höra igen, och inte minst, hur han uppväckte döda. Och samtidigt förkunnade han evangelium, glädjens budskap, särskilt för dem som var fattiga i anden.

Varför gav Jesus ett sådant svar? Varför sade han inte direkt, att han är Messias, den som profeterna hade talat om?

För Johannes Döparen, och alla judar som kände Skriften, var det självklart vad han åsyftade. Ett ställe som talade om detta var det ställe som Jesus läste i Nasarets synagoga, Luk 4:18–19:

Herrens Ande är över mig,
för han har smort mig
till att förkunna glädjens budskap
för de fattiga.
Han har sänt mig
att utropa frihet för de fångna
och syn för de blinda,
att ge de förtryckta frihet
och förkunna ett nådens år från Herren.

Det här är ett citat från Jesaja 61. Det talar om Messias. Namnet Messias betyder nämligen Den smorde, och citatet nämner uttryckligen den termen. Det stod alltså helt klart, att de gärningar som Jesus utförde var Guds verk genom den som han hade smort. Han skulle inte bara återge människor deras fysiska hälsa, utan det var ett tecken på det som var den egentliga uppgiften: att återge människorna den fulla gemenskapen med Gud – att frälsa världen från synden, döden och djävulens våld.

Det gjorde Jesus på två sätt: genom att leva ett helt rättfärdigt, syndfritt liv, och genom att gå i döden för oss. Det här har han låtit oss få njuta frukten av, genom det saliga bytet: han tog vår synd, och vi fick hans helighet.

Vi ska lyssna till ännu ett ställe hos Jesaja som talar om dessa gärningar. Jes 35:5–6:

Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. Den lame skall hoppa som en hjort, den stummes tunga skall jubla.

De blinda som inte har förstått Jesu budskap ska se honom och tro på honom. De döva som inte har hört har börjat lyssna och tro. Den lame, den som inte kunnat komma till Jesus av egen kraft, har fått krafter genom den Helige Ande och kan komma till honom och bli hans lärjunge. Allt det här sker utan att vi själva förmått göra något, det är Andens verk att vi har fått se, höra och komma till Jesus.

Det allra mäktigaste vittnesbördet är att Jesus uppstod från de döda. Då utfärdade Gud kvittot på att hela världens syndaskuld hade sonats och att vi får komma till honom med full frimodighet.

 

Skrifternas vittnesbörd

Avslutningsvis ska vi se på det sista ordet av Jesus i vår text:

Ni forskar i Skrifterna, för ni tror att ni har evigt liv i dem. Det är just de som vittnar om mig.

Den verbform som här översätts med ”ni forskar” kan också vara ett imperativ: ”Forska!” Behöver vi vittnesbörd om Jesus, ska vi framför allt gå till Skriften. Det räcker inte med att vara med om eller se underverk.

Vi måste utveckla det här lite, nämligen att vi aldrig bara utifrån ett under kan dra slutsatsen att det är Gud som verkar. Det ser vi av 2 Tess 2:9–10, som talar om laglöshetens människa, eller den yttersta tidens Antikrist:

Den laglöses ankomst är ett verk av Satan som kommer med stor kraft och med lögnens tecken och under. Med ondskans alla konster bedrar han dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot kärleken till sanningen så att de kunde bli frälsta.

Satan själv kan alltså visa stor kraft och göra tecken och under. Men han gör det med lögn och med ondskans alla konster. Syftet är att bedra dem som går förlorade. Och utgångspunkten är att de inte tog emot kärleken till sanningen.

Det här ska vi komma ihåg när vi hör eller läser om stora och mäktiga undergärningar, som det sker i myckenhet i vår tid. Hur ska vi veta, om de är från Gud? Jo, om de är förenliga med sanningen. Om det i det sammanhang där underverk sker förkunnas en annan Kristus, eller drivs en annan lära än den som han har gett oss i Skriften, då ska vi inte lyssna, utan vi ska döma den verksamheten som falsk. För det är farligt – Paulus talar om villfarelsens makt som Gud sänder över dem som inte har trott på sanningen. Den makten är i hög grad verksam i vår tid. Den må sedan tala om kärlek hur mycket som helst, men om den inte utgår från Guds ord, Sanningen, så ska vi förkasta den sortens kärlek. Det måste vi göra om den också skulle vara förenad med stora och mäktiga under.

Vi får ett klart besked om kontrasten mellan undren och Skriftens vittnesbörd i berättelsen om den rike mannen och Lasarus (Luk 16). Jesus berättar om hur den rike mannen plågas i helvetet och tänker på sina bröder. Han vill att Abraham ska sända Lasarus för att varna dem så att det inte går lika illa för dem. Men Abraham svarar:

De har Mose och profeterna. De ska lyssna till dem.

Men den rike mannen nöjer sig inte. Han menar att det måste mera till, än att bara läsa Skriften. Det måste ske ett under: en som kommer från andra sidan döden och uppenbarar sanningen för dem. Men det hjälper inte. Abrahams svar är entydigt:

Lyssnar de inte till Mose och profeterna, så låter de sig inte övertygas ens om någon uppstår från de döda.

Här har vi ett besked som Gud har gett oss för att vi ska förstå hur viktigt det är att vi tar vara på Skriftens budskap. Vi ska inte låta några yttre händelser, förnuftets slutledningar eller mänsklig vishet komma i centrum. De är inga domare. Sist och slutligen var det inte Jesu gärningar som avgjorde att människor trodde på honom, utan det var det att Skriften hade vittnat om honom.

När vi firar jul får vi därför fira att Gud har låtit profeternas ord gå i uppfyllelse. Han står vid sitt ord. Han står vid sitt löfte som han gav redan på syndafallets dag och som han om och om igen upprepat genom sina heliga profeter. Nu är tid att fira löftenas fullbordan. Gud med oss – Immanuel.

Nu ska vi därför låta Johannes Döparen vända våra blickar bort från vår egen ovärdighet och synd och se på Guds Lamm, som kommer med den himmelska friden. Den friden består i att våra synder är förlåtna så att Gud tar emot oss genom sin Son. Om det vittnar Skrifterna, och därför ska vi forska i dem. Amen.

Bön: Herre, hjälp oss att alltid se dig och lära oss att älska ditt ord där du uppenbarar dig för oss. Amen.