Rättfärdighet och barmhärtighet

Text: Rom 14:10–19

10 Men du, varför dömer du din broder? Eller du, varför föraktar du din broder? Vi skall ju alla stå inför Guds domstol. 11 Det står skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall varje knä böja sig, och varje tunga skall prisa Gud.* 12 Var och en av oss skall alltså avlägga räkenskap inför Gud.

13 Låt oss därför inte längre döma varandra. Besluta er i stället för att inte lägga något hinder i vägen för en broder, så att han snubblar och faller. 14 Jag vet och är i Herren Jesus övertygad om att ingenting är orent i sig självt, men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent. 15 Om din broder blir oroad genom den mat du äter, så lever du inte längre i kärleken. Bli inte genom din mat orsak till att den går förlorad som Kristus har lidit döden för. 16 Låt alltså inte det goda ni har fått bli smädat. 17 Ty Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. 18 Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och håller provet inför människor. 19 Låt oss därför sträva efter det som tjänar friden och den ömsesidiga uppbyggelsen.

Förra söndagen handlade texterna om hur vår älskande himmelske Far har sänt sin Son till vår värld för att uppsöka och frälsa det förlorade. Han har älskat världen lagt hela dess syndaskuld på sin Son. Nu vill han ge oss sin rättfärdighet som finns färdigt till reds för oss, före vår bekännelse och före vår ånger över vår synd. Han tar emot varje syndare som kommer till honom.

I dag, på barmhärtighetens söndag, fortsätter han med sin undervisning hur vi ska leva så att också vår nästa ska få del av Guds barmhärtighet. Den stora nåd och barmhärtighet som Gud har bevisat oss kan inte bli utan frukt hos den, som sett att synden är förlåten, att syndaskulden har lyfts av. Gud vill nu lära oss att behandla vår nästa på samma sätt.

Vi ska i dag se på tre faror, där vi som kristna kan betrakta vår nästa på fel sätt.

 

1. Faran att tro sig vara bättre än andra

I evangelietexten får vi höra Jesu allvarliga varningar att tro, att de som drabbades av Pilatus’ godtyckliga vrede var särskilt värda straff och olycka. Det är tydligen en händelse som nyligen inträffat i Jerusalem, kanske några seloter som dödats mitt under en offerceremoni, dvs. ett extremt exempel på en orättfärdig gärning av Pilatus. Frågan hade väckts, om de här var mera orättfärdiga än andra och därför blev straffade.

En motsvarande händelse var den olycka som hade inträffat vid dammen Siloam, när ett torn hade rasat och dödat 18 personer.

Jesus säger klart ifrån, att en olycka inte behöver betyda att den som drabbas är mera syndig än den som klarar sig. Vi är alla syndare, och det finns ingen orsak hos oss att någon enda av oss ska skonas.

Nu finns det en stor risk, att vi som prisar oss saliga och rättfärdiga i Kristus, därmed anser oss vara förmer än andra. Det kan lätt komma fram om någon olycka drabbar ”de andra”. Men det kan också komma till synes i att vi betraktar yttre handlingar och dömer dem som synd.

När Paulus skriver om att döma någon för att äta eller iaktta vissa högtider, var det här något synnerligen aktuellt i brytningen mellan judekristna och hedningar, dvs. sådana som inte hade en judisk stamtavla. För en rättroende jude var det oerhört viktigt att i allt iaktta Mose lag, och dessutom alla de bestämmelser som traditionen påbjöd. Mose hade stadgat vilken mat som var ren och fick ätas, och vad man inte fick äta. Han hade stadgat hur man skulle fira högtider, osv. Måltidsgemenskapen var helig, och den skulle inte förorenas genom att ovärdiga var med.

De kristna som hade lyckats bli fria från slaveriet under Mose lag mötte ännu sådana som inte vågade avstå från bestämmelserna. Sådana var svaga i tron och hade inte kommit fram till friheten i Kristus. Nu påminner Paulus dem som tror sig vara starka att alla ska stå inför Guds domstol, och att de inte ska döma de svaga:

Varför dömer du din broder? Eller du, varför föraktar du din broder? Vi ska ju alla stå under Guds domstol.

Under Guds domstol, det betyder att vi alla är syndare och har därmed ingen berömmelse själva. Att döma, det är att anklaga utan att ställa sig själv under domen. Inför Guds domstol är vår enda berömmelse att vi har Kristi rättfärdighet, och den har alla syndare i lika mått. Och står vi tillsammans med Kristi sköna rättfärdighetsdräkt på oss, då ska vi inte se ner på vår broder för småsakers skull.

Vi står i samma fara i dag. Vi hittar så lätt saker att anklaga varandra för, och därmed tro att vi kan ställa oss ovanför och se ner på de andra. ”Jag är ju inte som de där.” Eller så menar vi att vår tillhörighet till en viss församling eller grupp gör att vi är bättre. Och så blir vår nästa utstängd från gemenskapen.

Kom ihåg räkenskapens dag! Mena inte att du har något att skryta över hos dig själv!

 

2. Faran att lägga hinder för andra

Den andra faran är att vi fastnar i en yttre kristendom som måste iaktta yttre formaliteter, och att också tvinga andra att leva efter samma regler.

För de judekristna skedde det här när de fortsatte att iaktta Mose lags bestämmelser om ren och oren mat, om högtider, reningsriter och annat sådant. Jesus sade om fariseerna, att de binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem (Matt 23:4).

Vad har vi för regler som kan göra vårt liv till en trältjänst, under ”världens makter”, som Paulus kallar det i Kolosserbrevet? Eller som vi lägger på andra och dömer dem, om de inte följer dem?

Här ska vi göra åtskillnad mellan det som i teologin brukar kallas adiafora, dvs. sådana frågor som Gud har lämnat öppna, och sådana bud som Gud har gett oss i sin lag. Gud har inte gett oss några kataloger för hur vi ska hantera olika praktiska ting: hur vi ska klä oss, om vi ska bo i hyreslägenhet eller köpa hus osv.

Däremot har Bibeln klara besked t.ex. om hur vi ska hantera vår sexualitet, hur vi ska handskas med sanning och lögn och hur vi ska förhålla oss till våra föräldrar. Guds tio bud ger oss goda anvisningar om sånt.

I vårt förhållande till medmänniskorna ska vi beakta den här skillnaden. Att vår granne dricker öl eller vin till maten, när vi själva avhåller oss från all alkoholförtäring, är inget vi ska lägga oss i. Inte heller drar vi fram katekesen om han klipper gräsmattan på söndag förmiddag när jag vill ha lugn och ro då jag läser postillan. Vi ska inte se ner på en som kommer till vår gudstjänst för att han ser ovårdad ut. Det ska inte gå mig till sinnes om min kompis gillar Bruce Springsteen medan jag tycker sådan musik är världslig och inte passar en kristen. Vi ska inte lägga bördor på vår nästa genom att fordra att han ska göra precis likadant som vi själva.

Däremot har vi all orsak att ta en pratstund med vår vän som går på kristna möten men också byter partner stup i kvarten. Eller säger ifrån vid kaffebordet när någon vräker ur sig fula saker om en arbetskamrat. Det är vår skyldighet, det är inte att lägga sig i.

Om det gäller att av religiösa skäl avhålla sig från att äta vissa saker är det ganska lätt för oss i dag att visa, att det är förlegade och onödiga regler. Kanske det är svårare att avgöra om det är synd att göra vissa slags arbeten på söndag, eftersom vi har blivit noggrant lärda att söndagen är de kristnas sabbat, med allt vad det hör till av bestämmelser som har sina rötter i de äldstes stadgar i GT.

Men samtidigt som vi med glädje får ta emot Jesu och apostlarnas undervisning om att all mat är ren, och att det inte är någon principiell skillnad på olika dagar, ska vi också minnas att inte allt är nyttigt. Det säger också Paulus i samma andetag som han säger att allt är lovligt.

Nu diskuteras frågan om söndagsöppet i butikerna. Det finns ingenting sagt i Bibeln om hur vi ska ordna arbete eller vila på söndag. Kanske du invänder: vi har ju tredje budet! Jo, men Bibeln lär oss att vi är fria från de yttre bestämmelserna om sabbaten, som gavs åt judarna genom Mose. Det var ett uttryck för kristen frihet att de första kristna började samlas till gudstjänst på söndag morgon innan de gick till dagens arbete, och inte fortsatte judarnas sed att samlas på lördagen, sabbaten.

I Rom 14:5 står det:

Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar för lika. Var och en bör vara fullt övertygad i sitt sinne. Den som lägger vikt vid en viss dag gör det för Herren, och den som äter gör det för Herren. Han tackar ju Gud.

Visst är det så, att det är fördärvligt för familjerna om småföretagarna och familjemödrarna tvingas sköta butiken dag som dag, också under söndagarna, bara för att konsumenterna ska ha det bekvämt. Också rent kroppsligt är det bra att iaktta Guds goda regel att arbeta under sex dagar och vila den sjunde, och samhället lider av att den gamla veckorytmen förstörs. Därför kan vi gärna vara med och arbeta för den gamla goda regeln att freda söndagen från onödigt arbete och i stället ge vila från de vardagliga uppgifterna.

Men det står också: ”Lever vi, så lever vi för Herren.” Där är hemligheten! En kristen har sitt riktmärke i himlen, inte i det jordiska. Därför bedömer vi allt utifrån den måttstocken. Det gjorde också Luther när han skrev sina förklaringar till buden. Då visade han, att sabbatsbudets egentliga mening var att vi skulle helga oss åt Herren, att vi inte ska förakta predikan och Guds ord, utan gärna höra det och lära oss det. Där har vi den verkliga sabbaten!

Det finns mat och njutningsmedel som skadar kroppen. Man kan äta för mycket av hälsosam mat, så att man med frosseri skadar kroppen. Man kan så grundligt hantera sin frihet att betrakta alla dagar lika, att man glömmer att själen behöver sin näring. Det får man genom att avdela tid för gudstjänst, bön och andakt. Är det så att någon broder eller syster försummar det, så behöver vi också ta till förmaningsord. Men inte för att döma, utan just som en ödmjuk förmaning, eftersom vi själva är svaga och behöver förmanas på samma sätt.

 

3. Faran att vara till anstöt för andra

Vi ska begrunda v. 14–15:

Jag vet och är i Herren Jesus övertygad om att ingenting är orent i sig självt, men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent. Om din broder blir oroad genom den mat du äter, så lever du inte längre i kärleken. Bli inte genom din mat orsak till att den går förlorad som Kristus har lidit döden för.

Det här är en av de allvarligaste förmaningarna vi har. Tänk om jag genom min obetänksamhet blir orsak till att min broder går förlorad!

Hur vi använder våra liv i vardag och söndag kan ha stora följder. Det brukar sägas, att vi kristna är världens bibel. När vanligt folk inte längre använder den riktiga Bibeln får de ingen rätt undervisning. Men när de ser hur vi kristna lever får de indirekt undervisning om det. Vi blir en återspegling av Gud och hans budskap. Hur läser världen ditt liv?

Paulus tar i 1 Kor 7 ställning till ett praktiskt fall, där ena parten i ett äktenskap är troende men inte den andra. Där förmanar han till trohet om den andra parten är villig att fortfarande leva tillsammans, för att han/hon om möjligt ska komma till samma tro genom att iaktta makens ödmjuka och trofasta liv.

Vet du då, hustru, om du kommer att frälsa din man, och vet du, man, om du kommer att frälsa din hustru?

Tänk att vårt liv kan vara så betydelsefullt! Samma slags förmaning finns också i 1 Petr 2:12:

Uppför er väl bland hedningarna, så att de, när de anklagar er som förbrytare, ser alla goda gärningar ni gör och prisar Gud den dag han uppsöker dem.

Tänk om det i stället är så, att de icke-troende ser på mig som kristen och hånar Gud för att jag inte lever som de väntar sig! Rom 2:24: ”För er skull smädas Guds namn bland hedningarna.” (Citat från Jes 52:5.)

Vi kan bli till anstöt om vi själva anser oss vara starka nog, men en kristen broder eller syster kommer i tvivel. Det kan t.ex. gälla bruk av alkohol, som i sig inte är förbjudet, men som kan ställa till stor skada, och som blir synd om vi dricker oss berusade. Där kan mitt exempel bli ett problem för en som varit alkoholist och inte tål den minsta droppe, om han ser att jag använder alkohol. Därför låter jag hellre bli, för att inte riskera att en medmänniska tar skada.

 

Sammanfattning

Gud vill genom dagens förmaningar lära oss att betrakta vår nästa med Jesu ögon. ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var.” (Fil 2:5) Hur ska vi kunna det?

Vi kanske tänker: tänk om Jesus skulle vara här så att jag kunde tjäna honom! Men han är här! Han är här i min nästas gestalt. Vår granne och arbetskamrat är Jesus bland oss, och det är dem han vill att vi ska tjäna.

Vad är grundmotivet med mitt liv: att leva mig själv till behag, eller att leva för min nästa? Ja, hurudan var Jesus? Han kom för att tjäna och ge sitt liv för oss.

Ty Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och håller provet inför människor. Låt oss därför sträva efter det som tjänar friden och den ömsesidiga uppbyggelsen.

Det lyckas vi inte med om vi har blicken mot oss själva. Då är vi under lagen. Lagen ger ingen kraft att leva enligt den. Men om vi fäster blicken vid Jesus, då kommer evangeliet att ge oss kraft. Vi ser att vi har fått våra synder förlåtna, vi har klätts i Kristi rättfärdighet, vi har fått frid med Gud och Anden har kommit för att bo i oss och leda oss.

Låt då Jesus ta hand om ditt liv också! Amen.