Gudstjänst i Biblion 13.9.2009 med Ola Österbacka och kantor Hans Ahlskog. Tema: Tacksamhet. Ljudfilen innehåller endast predikan.

Text: Matt 11:25-30 (25:25):

25 Vid den tiden sade Jesus: “Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. 26 Ja, Fader, detta var din goda vilja. 27 Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. 28 Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor* så skall jag ge er vila. 29 Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. 30 Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.”

Dagens ämne är Tacksamhet. Vilket härligt ämne! Men samtidigt är det i många situationer så svårt. Hur ska man vara tacksam när man inte känner det så, när allt verkar motigt, när olyckorna drabbar en efter en, när vännerna tycks glömma bort en och man blir ensam.

Dagens text innehåller en underlig sida av ämnet. Det finns inga förväntningar på oss att vi ska visa tacksamhet. Först börjar texten med att Jesus prisar sin Far för att han berättat om en del saker för små och obetydliga, medan han gömmer undan dem för de visa och kloka. Så talar han om relationen mellan Fadern och Sonen i treenigheten, det svåraste som vårt förnuft kan ställas inför. Och slutligen inbjuder Jesus oss att komma till honom.

Än en gång ser vi vad som är det viktigaste: att vi har blicken på Jesus. Ingen tacksamhet föds av att vi tittar på oss själva. Då blir vi bara avundsjuka, för vi kan inte låta bli att jämföra oss med grannarna, vi ser våra krämpor och ekonomiska bekymmer. Låt oss därför följa Jesus och se vad han erbjuder.

 

Evangelium för de små

Det första vi ska se på är att Jesus erbjuder ett glädjebudskap för de små (1917: de enfaldiga), samtidigt som han döljer det för de visa och kloka. Varför döljer han det, och vad är det han döljer?

Om vi läser det andra stället där samma jublande lovprisning omtalas, nämligen Luk 10:21ff, så händer det efter att de 70 lärjungarna kommer tillbaka från sin evangelisationsresa och gläds över att till och med de onda andarna lyder dem i Jesu namn. Då säger Jesus, att han såg Satan falla ner från himlen som en blixt. Ingenting ska kunna skada dem, i Herrens kraft. Och så säger han:

Men gläd er inte så mycket över att andarna lyder er, som över att era namn är skrivna i himlen.

Det stora är inte vad lärjungarna uträttar, inte ens deras mäktiga undergärningar. Det stora är att Gud har gjort dem till sina genom sin underbara barmhärtighet och nåd. Jesus jublade i den helige Ande och prisade Gud just för det att detta har dolts för de visa och kloka, men uppenbarats för de olärda och små.

Det som hos Matteus står strax före vår text är Jesu verop över städerna som hade sett så många kraftgärningar, men ändå inte hade gjort bättring. Vid den tiden, heter det, stämmer Jesus upp sin lovprisning.

Vi ser här att Jesus går precis tvärt emot alla mänskliga idéer och metoder. Det som vi brukar lovprisa är det som vi ser konkret: goda gärningar, resultatet av flitiga händers möda, övernaturliga ting som gudsmän presterar, skicklig argumentation och retorik.

Det som Jesus lovprisar är det som inte syns: Guds stora gärningar, hans utkorelse före tidens begynnelse, att små och obetydliga människor får vara Guds barn genom tron, inte genom egen kraft och styrka.

 

Uppenbarelsen i Kristus

Det som Jesus säger sedan, både hos Matteus och Lukas, är ytligt sett inte så lätt att få att passa in i sammanhanget. Jesus talar om sin enhet med Fadern, och att det bara är genom Sonen som vi kan känna Fadern.

Men budskapet är helt samstämmigt: det är bara den som Sonen vill uppenbara Fadern för som kan känna Fadern. Här saknas människans egen insats och vilja fullständigt! Och det är också typiskt för de ”enfaldiga”: de ifrågasätter inte Guds suveräna handlande, utan prisar honom fastän de inte förstår det.

Treenigheten, och likaså Jesu två naturer som Gud och människa, är det allra svåraste att få ihop med vårt förstånd. Här har den ena villfarelsen efter den andra kommit med omtolkningar. Det är den här punkten som är den största stötestenen för muslimerna. Men just den hemligheten prisar Jesus, för den fordrar att vi lägger vårt förstånd åt sidan, lyfter på hatten enligt Luther, och helt enkelt och enfaldigt böjer oss för Guds ord.

Här möter vi faktiskt julens budskap mitt i trefaldighetstiden när vi annars uppehåller oss vid vårt förhållande till våra medmänniskor. Här böjer vi knä inför Människosonen som är Gud, men som lät sig födas till ett litet barn. Och det lilla barnet är Gud, som har fått allt överlämnat åt sig från Fadern.

Här möter vi också en undervisning om grunderna för barndopet. Det är nämligen också ett exempel på Guds suveräna handlande med en människa, som inte är stor i sig själv, utan som får del av Guds nåd som föder på nytt, som skapar ett rätt mottagande av hans nådeshandlande. Här frågas inte efter egna förberedelser, utan här handlar det bara om Guds handlande, långt före och utanför oss.

Det här är inget som vi kan förstå. Vi kan bara tillbe detta mysterium, som långt övergår vårt förstånd. Och det är det som är trons hemlighet: att inte se, och likväl tro. Det är därför som Gud så många gånger drar undan alla möjligheter att acceptera och bejaka med förståndet. Det ser vi t.ex. när Gud låter Abraham vänta på sin son så länge att det var fullständigt utom alla mänskliga möjligheter att han kunde födas av Sara. Eller att Jesus väntade fyra dagar innan han gick till Lasarus grav, för att utesluta alla möjligheter att någon skulle tänka att Lasarus inte var riktigt död.

Det är också därför som det är lönlöst att förstå varför och hur Bibeln är Guds ord. Vi kan aldrig med vårt förnuft förklara de mekanismer som Gud har använt för att ge oss sin uppenbarelse. Men tron tar emot, enkelt som ett barn. ”Det står skrivet.”

 

Inbjudan att komma

Och nu kommer Jesus och gör en ände på våra invändningar, som kanske kan låta så här: ”Vad är det för mening att Gud bestraffar oss för synd och otro, om vi ändå inte kan göra någonting själva? Då kan vi väl lika gärna fortsätta med vårt. Vi kan ju inte påverka något som Gud har bestämt.

Nej, så säger han inte, utan han säger: Kom till mig! Nu är det dags att lära känna honom. Det är nämligen inte alls så att vi inte kan veta något om Gud. Vi har fått en tillräcklig information om vem Gud är, för Sonen har gjort honom känd. Och Sonen, Jesus, har gått omkring här på jorden som en av oss, och han har talat ord som vi kan uppfatta och förstå. Budskapet är alldeles tydligt.

De ord som han säger här till sist är enkla i motsats till det som inledde vår text. Den trötte har inga problem att förstå den som säger: ”Kom hit och vila!” Så säger Jesus till dem som har hållit på och ansträngt sig, som har arbetat med att tänka ut en väg till himlen, eller som har bemödat sig med att ta sig uppför ett antal olika svåra trappsteg på sin tänkta väg till himlen. Sådana trappsteg kan vara en uppriktig bekännelse, bön av ett visst slag eller kvalitet, ånger, kärlek till medmänniskorna. Det kan gälla försök att uppfylla omgivningens förväntningar, att vara en god hustru eller en god äkta man, att vara lydig sina föräldrar, ja allt vad Guds tio bud föreskriver och som i sig är gott och värdefullt.

Nu säger Jesus: Kom till mig, som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila.

Han har nämligen burit våra bördor. Jes 43:24:

Du har inte köpt kalmus åt mig för pengar eller mättat mig med dina slaktoffers fett. I stället har du vållat mig arbete med dina synder och möda med dina missgärningar.

Gud tvingades till ett mödosamt arbete för att vi har syndat. Han måste sända sin Son för att leva ett liv fyllt av frestelser, fattigdom och lidande för att bära straffet för våra synder. Det är verkligen han som är trött av arbetet.

När Gud hade skapat världen vilade han på den sjunde dagen. Det är underligt att det står så. Skulle han, som har all kraft till sitt förfogande, vara trött och behöva vila? Men när Jesus, efter att ha fullbordat sin möda på långfredagen, vilar i graven på den sjunde dagen, då ser vi varför. Nu är hela verket fullbordat: först skapelsen, som sedan föll i synd, och sedan frälsningen, som har renat människosläktet från dess missgärningar. Nu kan han vila och sedan gå ut ur graven för att visa hur fast och visst det är att en evig rättfärdighet har vunnits, precis som profeterna har förutsagt.

Nu kallar Jesus oss att dela denna vila med honom.

Nu får i tro du vila blott
i både fröjd och nöd
vid detta verk, ty allt är gott
igenom Jesu död.
(SH 209)

Varför säger då Jesus att vi ska ta på oss hans ok? Ett ok var på den tiden ett redskap som man satte på ett oxpar när de sattes att dra tunga lass. I vår kultur har det betytt ett redskap som man sätter över axlarna för att bära t.ex. vatten och på det sättet avlasta armarna. Men i alla händelser betecknar det tungt arbete.

I det här fallet är det inget som skrämmer. Jesu ok är milt och hans börda är lätt. Jesus har nämligen burit den bördan för oss. Det är inte syndabördan vi ska bära, för den bar han på korset. Och det är inte så att han bär synden tillsammans med oss i dag. Den är redan borttagen. Försök alltså inte börja bära din synd igen och tro att det skulle behaga Gud! Då förkastar du ju det som Jesus har gjort.

Jesus talar i ett annat sammanhang om att vi ska ta vårt kors på oss och följa honom. Det betyder, att vi först och främst låter oss dömas till döden och ser hur vi genom dopet har förenats med honom till hans död. Vi har växt samman med honom och blivit ett, som Paulus beskriver dopet i Rom 6. När han dog på korset, då dog också jag med honom, dvs. min synd straffades i hans korsdöd. Så har jag också i dopet uppväckts med honom för att leva ett liv tillsammans med honom. Och där är mitt ok! Det tar jag på mig, när jag i min vardag är Jesu vittne och därmed också tar på mig den smälek och det förakt som världen visar mot Kristi lärjungar.

Bibeln talar också om de prövningar som vi måste genomgå som människor, och som inte heller kristna är befriade från. Gud måste aga oss, beskära oss som fruktträd eller vinstockar, för att vi ska bära frukt. Sådant är det inte lätt att tacka för.

Efter predikan ska vi sjunga en av våra finaste tacksägelsepsalmer: ”Med tacksam röst och tacksam själ min lovsång sjunger jag.” Textförfattare är Paul Gerhardt, som var verksam som präst i Tyskland på 1600-talet. Han upplevde det trettioåriga krigets fasor och hade många stora sorger i sitt liv. Han gifte sig när han var över 40 år gammal och fick sex barn, men bara ett av dem överlevde honom. De flesta dog av undernäring i tidig ålder. Trots det har han kallats ”den store tröstaren”, för hans psalmer är så innerliga och trosstärkande.

Det ok som Jesus lägger på oss är inte tungt, för vi har hans löfte om att han ska ge oss den kraft vi behöver. Vi behöver inte bära oket ensamma. Försöker vi göra det ensamma och inte gå med Jesus är det mycket, mycket tyngre, och det leder till sist till evigt mörker och död.

Låt oss därför med glädje gå in under det milda ok som det innebär att vandra tillsammans med Jesus och prisa Gud för evangeliets hemlighet, som han har uppenbarat för oss.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.