Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Text: Luk 16:19–31:

19 Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. 20 Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. 21 Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. 22 Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. 23 När han plågades i helvetet, lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. 24 Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. 25 Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. 26 Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. 27 Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus 28 för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. 29 Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. 30 Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. 31 Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.

Bön: Jesus, öppna du vårt öra när vi kommer för att höra vad i dag du till oss säger om allt som i dig vi äger. Lär oss dina bud och rätter, som du här framför oss sätter! Och när vi ditt ord fått höra, hjälp oss att därefter göra! Amen.

Vi har kommit in i den ett halvt år långa Trefaldighetstiden, eller pingsttiden om vi så vill. Efter att ha firat pingst och Treenighetssöndagen, då vi ännu betraktar Guds handlande och storhet, riktas blickarna nu mot våra egna liv. Det första som möter oss är Jesu undervisning om hur vi ska hitta den rätta balansen mellan våra jordiska ägodelar och de himmelska skatterna. Temat i dag är Förgängliga och oförgängliga skatter.

Den berättelse som vi har lyssnat till brukar ibland omtalas som en liknelse. Vi vet inte om Jesus avsåg att den var en liknelse eller om han berättar om verkliga personer som har levat. Jesus brukar inte namnge personer i liknelser, men det finns vissa drag i berättelsen som för tankarna till att det kan vara en liknelse. Hur vi än tänker om det är det ett oerhört allvarligt budskap vi står inför.

En grundläggande fråga är: Var ska du tillbringa evigheten? Det finns tydligt två olika alternativ.

Sedan uppenbarar sig frågan: Har det någon betydelse för evigheten hur jag lever här på jorden?

Ställer vi samman de båda frågorna blir den allt överskuggande frågan: Hur ska jag komma till himlen? Det är en gammal fråga, men den ställs alltför sällan numera. Är det kanske därför, att vi mera liknar den rike mannen än Lasarus?

Vi ska inledningsvis slå fast ett par viktiga fakta.

1. De två möjliga platserna är vitt skilda från varandra.

Den ena platsen vi kan få tillbringa vår evighet på kallas ”platsen vid Abrahams sida”, i en tidigare översättning ”Abrahams sköte”. När Lasarus dog sägs ingenting om någon begravning. Kanske blev hans kropp kastad på avstjälpningsplatsen till föda åt rovfåglar och hyenor. Men hans själ fick eskort av änglarna. Jesus säger om honom att han nu får tröst för allt det onda han fick ut under sitt liv. Han kom till himlen.

Den andra platsen kallas helvetet och pinorum. Den rike mannen begravdes, troligen med pompa och ståt och fina tal. Men det hjälpte honom inte, för han hamnade i helvetet där han plågades i eld. Det står inget om någon änglatransport dit.

Det här är sanningar som man väldigt gärna vill göra till liknelser. Man vill inte riktigt tänka att det är en bokstavlig plåga som den rike mannen drabbades av. Det är lättare att dra andra slutsatser och omtolka berättelsen.

Vi får veta att de här båda platserna är vitt skilda från varandra. Abraham visar på en gapande klyfta, som gör det omöjligt att ta sig från ena sidan till den andra.

Den dagen när vårt jordiska liv är slut är platsen redan klar. Då går det inte att börja tänka om. Då finns ingen nådatid kvar. Det här ska visa oss på ansvaret under den tid vi lever.


2. Vår tid på jorden har betydelse för vart vi hamnar.

Den rike mannen klädde sig i purpur och fint linne. Båda de här detaljerna vittnar om en stor rikedom.

De kläder som färgats med äkta purpur från purpursnäckan var oerhört dyra. Det var bara de allra högst uppsatta i samhället som hade råd med purpurfärgade dräkter. I Uppenbarelseboken förknippas det ogudaktiga Babel och den stora skökan med purpur. I dag är det som bekant biskoparna som klär sig i purpurfärg.

Tänk vilken ironi att Jesus själv blev iklädd en purpurmantel just då han blev som allra mest hånad och förnedrad!

Det fina linnet betecknar oskuld och renhet. I den rike mannens fall är det också ironiskt. Han var minst sagt oskuldsfull, han som hade en utfattig och sjuk man utanför sin port utan att lyfta ett finger för att hjälpa honom.

Det är alldeles tydligt att Jesus menar att den rike mannens olyckliga öde på något sätt har samband med beskrivningen av hans liv. Hur använde den rike mannen sin förmögenhet och vad betydde det för hans eviga liv?

Den rike mannen levde så självupptaget att han inte ens märkte, eller brydde sig om, den fattige och sjuke mannen vid hans port. Det räckte inte ens smulor åt honom. Han var sig själv nog.

Hur använder du dina pengar? Behöver du alla dina pengar för att se till att du bor fint, äter gott och kan klä dig fint? Tänk till ett slag, om du har någon som längtar efter smulor från ditt bord.

När det gäller Lasarus’ tillstånd nämner Jesus också några detaljer. Han är fattig, han ligger full av sår vid den rike mannens port. Att hundarna kommer och slickar hans sår, medan den rike mannen inte ens sköter sin medborgerliga plikt att ge av sitt överflöd åt de fattiga, understryker att Lasarus verkligen är i det understa skiktet i samhället.

Är det automatiskt så att det blir en omvändning av våra livsförhållanden efter döden? Hamnar de rika alltid i helvetet? Kommer de fattiga alltid till himlen, för att de ska få kompensation för sina lidanden?

Om det skulle vara så, kan vi undra varför Abraham var i himlen. Det talas om honom att han var mycket rik. Men det står ingenstans att Gud klandrade Abraham för hans rikedomar. Det är ingen synd i sig att vara rik. Lika lite är det någon automatik i att man kommer till himlen om man är fattig.

Varför är det svårt att komma till himlen om man är rik?

Det är för att det är omöjligt för en människa att komma in i Guds rike. Så länge vi har egen kraft att ta till vill vi klara oss själva. Vi vill betala för oss. Den som är rik hänvisar ofta till sitt eget arbete, vad han har åstadkommit med egna händer. Den fattige som har sjunkit så djupt i förnedring att han inte har något eget att räkna med, inga meriter att hänvisa till, har inget annat än att vända sig till Gud och ropa på hjälp.

Och Herren är inte sen att hjälpa. Han hör de botfärdigas suckar och vänder sig till deras bön.


3. Guds ord ger svaren och visar vägen

Då Abraham besvarar den rike mannens fråga, påminner han om att han under sitt jordeliv fick ut sitt goda. Riktigare är väl att säga, att han tog ut sitt goda. Han brydde sig bara om sig själv. Han hade ingen tanke på att hjälpa den fattige som låg i svåra plågor i hans port.

Vad ger det för bild av hans religion, hans fromhet?

Hans handlande är ett vittnesbörd om att han inte har någon gudsrelation. Det här är ett typiskt exempel på en som inför Guds domstol står till vänster och försvarar sig då Jesus anklagar honom för att inte ha brytt sig om att mätta honom eller hjälpa honom på något sätt.

Nyckeln i dagens text ligger i orden:

De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till.

Den rike mannen behövde inte Mose och profeterna. De varnade för ett sådant liv som den rike mannen levde, just för att han inte hade någon tanke på det oförgängliga, livet efter detta. Predikaren säger (11:9):

Gläd dig, du yngling, i din ungdom, låt ditt hjärta glädjas i din ungdoms dagar. Vandra ditt hjärtas vägar, följ det dina ögon ser. Men vet att för allt detta kommer Gud att döma dig. 

Det är inte fel att vara glad. Det är inte fel att äga jordiska rikedomar, att resa, att bygga hus, att köpa kläder och äta god mat, ja inte ens att ställa till med fest.

Fel blir det om det här blir det första i vårt liv, om det skymmer evighetsperspektivet och får oss att glömma våra plikter inför medmänniskorna. När Gud gav sina budord lade han en särskild vikt vid det första budet:

Jag är Herren, din Gud. Du ska inte ha andra gudar.

När Martin Luther förklarar vad buden vill säga oss lyfter han fram förtröstan på Herren allena som det väsentliga. Vad än vi börjar förtrösta på vid sidan av Gud och hans ord blir till en avgud, som leder oss in på vägen till helvetet.

Det är här som rikedomen blir farlig. Den hotar att ta ifrån oss det rätta perspektivet, det som Jesus undervisar om i liknelsen om den rike dåren som bara tänkte på sin egen skörd. Där varnar han (Luk 12:15):

Se till att ni aktar er för allt slags girighet, ty en människas liv består inte i att hon har överflöd på ägodelar.

Det samma varnar också Paulus för, då han säger (1 Tim 6:10) att kärlek till pengar är en rot till allt ont.

Pengarna kan bli farliga för oss också om vi gräver ner oss i bekymmer hur vi ska få dem att räcka till. Jesus säger i bergspredikan (Matt 6:33) då han hänvisat till blommorna och fåglarna som Gud mättar och ser till att de får vad de behöver:

Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

Först Guds rike. Det är samma sak som Abraham svarar den rike mannen, fast han använder orden ”Mose och profeterna”. För Jesus och hans samtida betydde det Bibeln. Och han lärde att Mose och profeterna vittnade om honom, och så har apostlarna gett oss vittnesbördet att allt nu är fullbordat som är skrivet om Människosonen, Messias. Därför kan vi säga: Vi har Bibeln. Den ska vi lyssna till.

Nu har det gått så illa att man i dagens Finland byter biblar mot porrtidningar. Man vill göra sig av med Guds ord för en stunds njutning. Så tydligt visar man sitt förakt för Gud.

Men vad har det med mig att göra, tänker du. Jag byter inte bort min Bibel mot porr. Är det så säkert? Använder du verkligen ingen av den tid du borde ägna åt Guds ord till att läsa skräplitteratur eller ägna tid åt onyttigt filmtittande i teve eller vid datorn? Är det verkligen så att Gud innehar topp 1-placeringen i ditt liv, alla tider på dygnet?

Du och jag, vi alla, får nog skämmas. Nog har vi låtit tidsandan förföra oss och förvrängt vårt perspektiv så att denna världens goda tagit över den plats som Gud borde ha i vårt liv.

Många predikningar i dag handlar troligen om den svåra frågan hur vi ska förhålla oss till de utländska tiggarna som räcker fram handen och ber om en slant, eller om dem som ringer på vår dörr och tysta visar en skylt där de förklarar varför vi ska ge dem pengar. Hur många av oss har dåligt samvete? Är det Lasarus som står vid vår port och som vi inte bryr oss om?

Det här är ingen lätt fråga, och det finns möjligen en kriminell bakgrund till en del företeelser som det inte är bra att stöda. Men frågan är inte så mycket vad vi gör i en enskild situation, där det kan vara många faktorer att tänka på, som hur vårt hjärta förhåller sig. Hur ser vi på flyktingarna, dem som kommer till vårt land och ropar på hjälp? Har vi alls någon medkänsla så att vi söker möjligheter att hjälpa dem, eller vårt lands egna fattiga, eller stänger vi till vårt hjärta? Vad har vi fått våra rikedomar för? Är det för att vi ska leva glada dagar? Nej, vi har fått dem för att vi ska låta dem komma till nytta för Guds rike och hjälpa våra medmänniskor.

Här har vi som kristna en alldeles särskild uppgift. Alla människor kan bidra på något sätt till att lindra den yttre nöden. Och där ska vi också vara med. Men den uppgift som vi kristna har som specialuppgift är att vittna om Guds väldiga gärningar. Vi har Guds ord, och det är det viktigaste av allt. Att visa andra människor till Jesus är det första. Men ofta är det så att en människa kan lyssna till Guds ord först efter att den yttre nöden har avhjälpts. Det är därför som den kristna missionen alltid har haft hjälparbete vid sidan om förkunnelsen av Guds ord. Det är därför som den kristna kyrkan alltid har bedrivit diakoni. Det är därför som kristna med detta sinne har lagt undan en del av sina pengar för Guds rike, kanske tiondelen av all inkomst, efter den gammaltestamentliga förebilden.

Det här beror på att Mose och profeterna, och i Nya testamentets tid Jesus och apostlarna, har öppnat ögonen för evighetsperspektivet. Han, som var rik, blev fattig för att göra oss rika. Jesus blev en Lasarus som utblottade sig, blev svag och kraftlös som en människa kan bli. Han gjorde det för att ta bort vår synd och för att kunna ge oss en rättfärdighet som duger i himlen. Jesaja säger om honom (53:3):

Han var föraktad och övergiven av människor,  en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet.

Det är honom vi ska se på. Det är honom vi ska lyssna till. Det är bara han som kan ge oss visshet om att också vi har en plats vid Abrahams sida. Det har vi inte för att vi har gjort en stor insats i att ha tagit hand om lidande och nödställda, utan vi får den platsen av nåd, för Jesu skull.

Söker vi vägen till himlen ska vi inte söka efter sensationer, som kontakter med de döda eller vittnesbörd om nära döden-upplevelser och annat som väcker vår nyfikenhet och fantasi. Den rike mannen trodde att sådana vittnesbörd skulle rädda hans bröder. Men vi har klara besked i Skriften. Det är där vi ska söka vägledningen. Av Skriften vet vi, att det inte finns någon människa som genom sina egna gärningar kan förtjäna saligheten, och vi vet också, att var och en som ser Sonen och tror på honom har evigt liv. Det är det svar vi ska ge när någon frågar hur vi kan komma till himlen.

Men hur vi lever här i tiden har också en stor betydelse, för det är här i tiden som vi har i uppgift att tjäna vår nästa. Efter döden har vi inte längre någon möjlighet att återvända till jorden för att varna våra medbröder.

Därför ska vi också se till att vi inte låter vårt sinne fästas vid det jordiska, som djävulen använder för att snärja oss och föra oss bort från Jesus, det viktigaste i livet. Låt oss med all flit, som Paulus skriver i Kol 3, söka det som är därovan och låta det prägla vårt liv och ge vårt liv dess innehåll. Då ska Gud också visa oss de uppgifter där vi kan göra en insats för att hjälpa medmänniskor som ligger vid vår port, fulla av sår.

Jag vill sluta med att citera Luther i Huspostillan:

Därför bör man lyssna så till Mose och profeterna, att man av dem lär sig att tro på Kristus och leva fromt. Det gjorde inte den rike mannen. Därför måste han i evigheten vara bland de fördömda och plågas tillsammans med alla dem, som hör Mose och profeterna men inte rättar sig efter deras predikan. Men de som lyssnar till denna och följer den och alltså tror på Kristus och är övertygade, att Gud för hans skull vill vara nådig emot oss och inte tillräkna oss synderna utan göra oss saliga, och som sedan fortfar att leva i gudsfruktan och inte följer djävulen och köttet, utan ser på Guds ord och vilja, de ska få vara med Lasarus i Abrahams sköte och njuta evig salighet.

Det give oss Gud för sin Sons, Jesu Kristi, skull genom sin Helige Ande. Amen.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.