Predikan i Biblion, Vasa, på andra söndagen efter Trefaldighet. Predikant: Ola Österbacka. Text: Jak 1:2–8, ämne: Uppmuntran på trons väg.

– – –

Räkna det som ren glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika slags prövningar. Ni vet ju att när er tro prövas ger det uthållighet. Och låt uthålligheten leda till fulländad gärning, så att ni är fullkomliga och hela, utan brist på något sätt.

Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få. Men han ska be i tro, utan att tvivla. Den som tvivlar liknar havets våg som drivs och piskas av vinden. En sådan människa ska inte tänka att hon kan ta emot något från Herren, splittrad som hon är och ostadig på alla sina vägar.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Dagens tema är Kallelsen till Guds rike. Den här texten handlar inte om inbjudan av icke-kristna. Den riktar sig inte med lag och evangelium till dem som inte följer Jesus, vilket evangelietexten gör. Den riktar sig till bröderna, alltså till dem som redan är Jesu lärjungar. Jakob skriver för att uppmuntra och förmana dem som tror, så att de inte ska tvivla i prövningarna.

Vi kunde säga, att temat för predikotexten är Uppmuntran på trons väg. Det finns två delar av texten: (1) Nyttan med prövningar, (2) Tvivla inte, utan tro!

Jakobs brev

Först några ord om Jakobs brev. Martin Luther hade inte särskilt höga tankar om det. Han sa rentav att han inte vill ha det med i sin Bibel. Varför var han så negativ? Jo, för att Jakob inte har det som Jesus gjorde i centrum, eller som Luther sa: Han driver inte Kristus. Därför använder han uttrycket ”halmepistel”. Kanske han tänker på Paulus ord i 1 Kor 3 om att bygga med trä, hö och halm.

Jakobs brev har missförståtts så att det skulle lära rättfärdiggörelse av gärningar, inte av tron allena, och det var ju tron allena som var Luthers centrala princip. Både den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan använder gärna Jakob för att visa gärningarnas betydelse för frälsningen.

Vi behöver nog använda några minuter att förklara hur Jakobs brev går ihop med Paulus undervisning. Det verkar ju svårt, om vi ställer följande citat mot varandra:

Jak 2:24: Ni ser alltså att människan erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro.

Rom 3:28: Vi hävdar nämligen att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar.

Här måste vi se på sammanhanget som Jakob beskriver. I andra hälften av första kapitlet understryker han hur viktigt det är att vara ordets görare, inte bara dess hörare. Han säger att om någon menar sig tjäna Gud men inte tyglar sin tunga, alltså använder tungan till ondska, orenhet och lögn, då är hans gudstjänst ingenting värd. Det måste finnas en samstämmighet mellan ord och handling.

I det andra kapitlet tar Jakob fram ett exempel som tydligt visar vad han avser. Tänk er att det vid en sammankomst kommer in en man med guldring på fingret och fina kläder, och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. Så säger ni till den finklädde: Varsågod och sitt här, här är en bra plats, men till den fattige: Du kan stå där, eller: Sätt dig här vid mina fötter.

Till det här säger Jakob (2:14):

Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men saknar gärningar? Den tron kan väl inte frälsa honom?

De som skiljer mellan de rika och fattiga på det här sättet visar genom sina ord att de inte har någon tro. Det märker FB14 ut så att den översätter: Den tron kan väl inte frälsa honom? Tyvärr översatte KB1917 bara: Inte kan väl tron frälsa honom? Det ger intrycket att det krävs mer än bara tro för att bli frälst. Då skulle Jakob verkligen motsäga Paulus.

Men Jakob vill säga att en sådan som beter sig så inte har någon verklig tro. Det som då kallas tro är hyckleri. En sådan avslöjas genom sitt beteende. Därmed anses han inte rättfärdig inför människor som ser honom.

Skillnaden mellan den rättfärdighet som Jakob talar om och den som Paulus undervisar om är att Jakob talar om det anseende som människor ser, alltså en rättfärdighet inför människor, medan Paulus undervisar om rättfärdigheten inför Gud. När det gäller den rättfärdighet som vi människor ser måste vi ty oss till gärningarna, eftersom vi inte kan se in i hjärtat. Men den rättfärdighet som gäller inför Gud kan inte bero på våra gärningar, för då håller ingen måttet.

Nyttan med prövningar

Det är svårt för oss människor att se någon nytta med prövningar. Vi tycker att de bara är av ondo. Skulle inte Gud kunna låta sina barn ha det bra här i världen?

I stället säger Jakob att vi ska betrakta det som en glädje om vi råkar ut för olika slags prövningar. Samma sak säger Petrus (1 Petr 1:6):

Var därför glada, även om ni nu en liten tid måste utstå olika prövningar.

Några av oss har säkert läst Anni Blomqvists böcker om Stormskärs Maja, eller följt TV-serien om henne. Hon drabbades många gånger av stora sorger. Varje gång påminde hon sig att det är av kärlek som Gud agar. Om vi lämnades utan aga skulle vi växa vilt och inte fostras att bli sådana som Gud vill att vi ska vara. Sådan var hennes filosofi, och vi måste nog erkänna att den stämmer med det som Bibeln beskriver, fast den inte stämmer med vår tids fostringsprinciper.

Hebreerbrevet säger (Hebr 12:7–11):

Det är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som sina söner. Vilken son blir inte fostrad av sin far? Får ni inte fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inga riktiga söner. Vi hade våra jordiska fäder som fostrade oss, och vi hade respekt för dem. Ska vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Far så att vi får leva? Våra fäder fostrade oss en kort tid så som de tyckte var rätt, men Gud gör det för vårt bästa, för att vi ska få del av hans helighet. För stunden verkar ingen fostran vara till glädje utan snarare till sorg, men för dem som har tränats genom fostran ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt.

Jesus lär oss samma sak i sitt avskedstal (Joh 15:2):

Varje gren i mig som inte bär frukt tar han [min Far, vinodlaren] bort, och varje gren som bär frukt rensar han så att den bär mer frukt.

Det kan tyckas hårt att skära bort grenar från en vinranka som bär frukt – eller ett fruktträd som vi är mera vana med. Men det är nödvändigt att inte låta ett fruktträd bli för tätvuxet. Det måste beskäras så att det är luftigt. Och särskilt jobbigt är det att kartgallra. I fjol blommade våra äppelträd rekordmycket. Det blev tätt, tätt med kartar. Jag gallrade bort en del, men täcktes inte ta bort så mycket som jag borde. Så när kartarna blev större och började mogna måste jag ta bort ännu fler. Och så började de falla bort, i stora mängder. Under tiden gick en massa kraft åt de här kartarna att växa till, fast de ändå skulle tas bort, och det har hämmat sig nu för träden blommar mindre i år. Det hade varit bättre om jag hade tagit bort de flesta från början.

Jesus säger att det är nödvändigt att gallra, inte bara kartar, utan också bland grenarna.

Vi sjunger i en av våra barnpsalmer:

Och hans mål är blott det ena:
barnets sanna väl allena.

Därför säger Jesus också något ännu allvarligare:

Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och vissnar. Sådana grenar samlar man ihop och kastar i elden, och de bränns upp.

Det stora målet är att vi ska komma lyckligt hem till himlen. Det allra värsta är om vi kommer bort på vägen, så att vi kastas i elden och så blir utan den salighet som han har berett oss. Därför behövs många gånger hårda nypor, så som Gud måste tukta israeliterna i öknen då de var uppstudsiga.

Därför får vi i prövningarna tänka så, att Gud vill ha oss hem och att det är hans väg att behålla oss på vägen att låta olika prövningar drabba oss. Räkna det därför som en glädje att Gud prövar, för det är ett vittnesbörd om hans kärlek! Det här är svårt för den moderna människan att fatta, eftersom uppfostringsprinciperna har ändrat.

Jakob säger att uthållighet är en frukt av prövningarna. Eftersom vägen är fylld av mödor och svårigheter behöver vi uthållighet för att gå på den. Den som saknar uthållighet ger lätt upp för minsta motgång. Man blir irriterad och det leder ofta till obetänksamma och häftiga ord. Sådant för ingen välsignelse med sig. Men i prövningarna lär man sig behärskning, att bita ihop, brukar man säga. Och då kan frukten också bli till välsignelse.

Ett sådant sinnelag som stilla undergivenhet står inte högt i kurs i dag. Tvärtom är det ofta just motsatsen som man framhåller: att man ska stå på sig, man ska kräva sin rätt för sin egen del. Kanske ni har hört uttrycket: ”Stå på dig, för annars står någon annan på dig!”

Jämför det med Jakobs utsaga:

Låt uthålligheten leda till fulländad gärning, så att ni är fullkomliga och hela, utan brist på något sätt.

Är det inte märkligt: ofta består prövningarna just i att vi lider brist på något, hälsa, jobb, pengar eller annat sådant. Men i Guds rike leder prövningarna till uthållighet, som gör att vi inser att vi inte lider brist på något!

Tvivla inte, utan tro!

Hur ska jag nå målet, himlen? Och hur ska jag få en sådan insikt, att jag inte lider brist på något – om jag inte har en fast tro, utan ”liknar havets våg som drivs och piskas av vinden”? Det går dåligt för mig då, när Gud granskar mig. Då får jag ju inte tro att jag ska få något av Gud, splittrad och ostadig som jag är.

Men då ska vi se hur Jakob vägleder oss:

Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få.

Han vill vända bort blicken från oss själva för att i stället se vad Gud gör. Paulus säger att vi inte står under lagen, som talar om oss och vad vi ska göra, utan i stället under nåden, alltså evangeliet som talar om Guds verk för oss.

Om vi alltså känner oss svaga, rentav odugliga, då ska vi vända blicken från vår egen svaghet och se vad Gud förmår. Hos honom finns vishet och kunskap. Vi ska be till honom, inte så att vi hänvisar till något hos oss, utan till hans barmhärtighet. Han ska villigt ge oss och inte kritisera oss för att vi är svaga och fulla av brist.

Det handlar om att vända blicken bort från oss själva och se vilka välsignelser Gud förser oss med. Då kan vi också förstå vad Jesus menar med att vi ska få allt det andra också, när vi först söker hans rättfärdighet.

Jesus säger: Den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort.

Här finns sammanfattat dagens tema: Kallelsen till Guds rike. Det säger: Kom! Kom till Jesus! Det leder oss att se på Jesus och att höra vad han säger i sitt ord. Där börjar allt.

Tvivlet, det är som när man irrar runt i en skog utan att hitta ut, därför att man bara tittar neråt på sina fötter. Motsatsen är att ha ett klart riktmärke, som man fäster blicken på, långt borta, så att man inte irrar runt utan går rakt mot målet. Om vi irrar runt utan att hitta vägen brister det i vishet. Då uppmanar Jakob oss att be.

Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få.

Det riktmärke som vi behöver när vi irrar runt och tvivlar är Guds heliga ord. Då vi vänder oss till Gud genom att läsa och höra hans ord väcker han också bönen hos oss att få del av den vishet han uppenbarar i Ordet. Men kommer vi inför honom med våra egna tankar, och med det tvivel som förnuftet och visheten i denna värld angriper Guds ord med, då ska vi inte vänta oss välsignelse av våra böner.

Jakob talar i fortsättningen av brevet mycket om tungan och ordets makt. Han betonar bönens makt. Han betonar också vilken makt av motsatt slag det kan finnas i onda ord. Vår onda tunga är antänd av Gehenna via vår syndiga natur och sätter hela livet i brand. Bönen är en frukt av tron. Den utgår från Guds verk för oss i Kristus. Jakobs starka förmaning att inte tvivla utan att be Gud om vishet visar på den enda hjälpen vi har för att tygla vår natur. Det är att vända vår blick till den seger som Jesus har vunnit för oss på Golgata, och att se hur vi har fått del av den segern genom det heliga dopet. Det är också det som vi har fått i uppgift att inbjuda andra till, att kalla människor att se på Jesus.

Kallelsen till Guds rike började för vår del när vi döptes. Då fick vi det tecken som ska skydda och bevara oss för djävulens angrepp, och som ska vara ett skydd mot tvivlet som djävulen sår ut. Det ska säga oss, att vi som är döpta till Kristus ska ha honom för våra ögon så att vi följer honom, tror på honom, dagligen lever av hans ord och i hans kraft växer till en allt större uthållighet i de prövningar som Gud låter oss få del av och som han vill använda för att föra oss hem till sig i himlen när den dagen kommer. Amen.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.

Följ och dela!