Gudstjänst i Hopsala byagård, Kronoby, som inledning till bibeldag. Tema: Ärans konung på lidandets väg. Predikant och liturg: Ola Österbacka, kantor: Hans Ahlskog.
Texter: Jes 40:9–11; Hebr 7:23–27; Joh 12:12–24. Predikotext: Joh 11:47–57, “En dog för alla”. Mp3-filen innehåller endast predikan.

– – –

Bön:

O Herre Jesus, öppna du mitt öga
och låt mig se dig i din smärtas skrud!
Ty, Herre, ännu fattar jag så föga,
utav din kärlek till din köpta brud.

Predikotext: Joh 11:47–57:

47 Översteprästerna och fariseerna kallade då samman Stora rådet och sade: “Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. 48 Låter vi honom hålla på så här kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både templet och folket.” 49 En av dem, Kaifas som var överstepräst det året, sade till dem: “Ni förstår ingenting. 50 Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör för folket än att hela folket går under?”

51 Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året profeterade han att Jesus skulle dö för folket, 52 och inte bara för folket utan också för att samla och förena Guds skingrade barn. 53 Från den dagen bestämde de sig för att döda honom. 54 Jesus rörde sig därför inte längre öppet bland judarna utan drog sig undan därifrån till landsbygden nära öknen, till en stad som heter Efraim. Där stannade han tillsammans med sina lärjungar.

55 Judarnas påsk närmade sig, och många gick från landsbygden upp till Jerusalem före påsken för att rena sig. 56 De sökte efter Jesus och sade till varandra där de stod på tempelplatsen: “Vad tror ni? Kommer han inte alls till högtiden?” 57 Men översteprästerna och fariseerna hade gett order om att den som visste var han fanns skulle tala om det så att de kunde gripa honom.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vi befinner oss nu på tröskeln till Stilla veckan, höjdpunkten av Jesu verksamhet här på jorden. Det finns en sång som börjar ”Jesus kom till jorden för att dö”. Det är ganska underligt. Anmärkningsvärt är det också att evangelierna använder största delen av sina berättelser om Jesus åt att beskriva den här veckan inklusive påskdagen. Johannes berättar händelserna under Stilla veckan i 9 av de 21 kapitlen! Så viktiga är händelserna kring Jesu död och uppståndelse.

Det här visste också Jesu fiender om. Vår text beskriver en situation några veckor eller dagar före Stilla veckan. Det står bara att judarnas påsk närmade sig. Nu var översteprästerna och fariséerna oroliga och de kallade samman Stora rådet. De hade sin karriär att tänka på. Mannen måste dö. Tänk om romarna kommer och gör slut på templet och för bort folket, så som babylonierna en gång hade gjort, ungefär 600 år tidigare. De var faktiskt rädda för att folket skulle gå under. Och det var deras ansvar att så inte skulle ske.

Men varför var denne Jesus ett så stort hot mot dem och folket? Var han inte en fridens man, som gick omkring och gjorde gott mot alla?

Det var särskilt en händelse, som hade ägt rum några dagar tidigare, och som Johannes berättar strax före vår text, som gjorde dem allvarligt bekymrade. Jesus hade uppväckt Lasarus, alldeles i Jerusalems närhet. Det var en underlig händelse. Lasarus hade varit död i fyra dagar och var begraven, och liket hade redan börjat lukta. Och så blir han levande igen, när Jesus ropar på honom. Det gick inte att förneka, det var många som hade sett det. Lasarus gick omkring som ett levande vittne om Jesu makt.

Det här gjorde dem ängsliga. Varje folksamling var en potentiell risk. Och nu samlades människor i mångtusental kring Jesus.

Men tänk så lite dessa skriftlärda förstod! Kaifas sa: ”Ni förstår ingenting!” Men själv förstod han inte heller. De skulle ha tänkt på vad Skrifterna säger om Messias. Då borde de ha förstått att han som de planerade att ta livet av var Davids son, vilket var det samma som Guds Son, den Smorde. För det står ju så tydligt i GT, t.ex. i det som Jesus hänvisar till när Johannes Döparen sänder sina lärjungar för att fråga honom vem han är (Matt 11:5):

Blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och fattiga får höra glädjens budskap.

Det här borde Stora rådet ha insett och hälsat sin Messias med glädje. Men det var som Johannes skriver (1:11):

Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom.

Jesus var inte en sådan Messias som man väntade sig. Han var Fridens furste. Men knappast skulle Stora rådet ha godkänt honom heller om han hade varit en rebellisk Messias som gjorde anspråk på att bli folkets befriare. De var nog för rädda för romarna.

Trots att Kaifas inte förstod vem Jesus var utan förkastade honom, så fick han ändå vara Guds profet. Han måste säga det som skulle sägas:

Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör för folket än att hela folket går under?

De här orden ska vi göra till ämne för resten av predikan:

En dog för alla

Vi ska notera att Johannes ger oss en viktig förklaring och ett viktigt tillägg till det som Kaifas sa:

Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att samla och förena Guds skingrade barn.

Här ger Johannes ett klart vittnesbörd om att Jesus skulle dö för alla människor, som han förtydligar i Uppenbarelseboken på flera ställen: för alla folkslag, stammar, länder och språk. Jesus kom inte till jorden för att dö bara för judarna, Abrahams barn efter köttet, utan också för alla andra folk, därmed också för dig och mig!

Det här beror på Guds kärlek till sin skapade värld, det som ”Lilla Bibeln” uttrycker så koncentrerat och kraftigt (Joh 3:16):

Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.

Det finns många ställen i Paulus brev som kraftigt understryker det här för oss. Vi ska ta en titt på några av dem.

Först 2 Kor 5:21:

Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud.

Det här stället börjar med den viktiga sanningen att Jesus inte visste av någon synd. Det var inte för att Jesus hade gjort något brottsligt som Stora rådet ville döda honom. Han var ingen upprorsmakare, ingen knivman, som en del andra som myndigheterna bekämpade. Han var ingen Barabbas, som hade gjort upplopp och begått mord.

Tvärtom. Jesus var utan synd. Men vår synd lades på honom – han blev gjord till synd. En stark symbol för det här var det som Mose bestämde skulle göras på den stora försoningsdagen, med en av de två bockar som utvalts. Den ena skulle slaktas, men om den andra sägs i 3 Mos 16:21–22:

Aron skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och överträdelser, ja, alla deras synder. Han skall lägga dem på bockens huvud och sedan sända i väg honom ut i öknen genom en man som hålls redo för detta. Bocken skall bära alla deras missgärningar på sig ut i ödemarken, och man skall släppa bocken ute i öknen.

Jesus tog våra synder på sig och bar dem på korset. Han blev vår syndabock. Han förde bort våra synder, djupare än till den djupaste havsdjup så att Gud inte mera kan se vår synd. På korset är han också uppfyllelsen av symbolen med bocken som slaktades för att blodet skulle skaffa förlåtelse för folkets synd.

Det är en underbar symbolik det här som skedde på Yom Kippur. För Israels folks synder måste det ske om och om igen. Nya syndabockar måste utses, nya bockar måste slaktas. Men när Jesus hängdes på korset räckte det med en enda gång. Han bar fram ett evigt offer för alla människors alla synder.

Och det här har skett! Det är det som är det stora för oss i dag. Det här behöver inte upprepas av oss. Det skedde innan vi kunde göra något alls, ja medan vi ännu var syndare. Så säger Paulus i Rom 5:6–8:

För när tiden var inne, medan vi ännu var maktlösa, dog Kristus i de ogudaktigas ställe. Knappast vill någon dö ens för en rättfärdig – jo, kanske vågar någon dö för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

”Medan vi ännu var syndare.” Här uttalar Paulus den viktiga principen att Guds handlande kommer före vårt. Till skillnad från Jesus var vi syndare. Och som syndare var vi inte värda Guds kärlek, utan vrede. Men just sådana, som syndare, älskade Gud oss. Och medan vi ännu var syndare dog Kristus för oss.

Paulus fortsätter med att förklara vad det här har för följder (v9–10):

När vi nu har förklarats rättfärdiga genom hans blod, hur mycket mer ska vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen? För om vi som Guds fiender blev försonade med honom genom hans Sons död, hur mycket mer ska vi då inte som försonade bli frälsta genom hans liv?

Tänk vad han gav oss då han dog för alla! Alla människor har förklarats rättfärdiga genom hans blod. Det finns ingen orsak till att någon enda skulle få förlorad, för han har tagit varenda människas synder på sig.

Låt oss se lite på begreppet försoning. Som Guds fiender blev vi försonade med honom genom Jesu död. Det här har man vridit och vänt på väldigt mycket bland teologerna. Har Guds vrede tagit slut? Är Gud och vi verkligen vänner? Kan Gud ändra sig, så att han från att ha varit vred på oss för våra synders skull, nu har blivit välsinnad och tar emot oss till sig?

Ja, det skedde verkligen något när Jesus dog. Gud hade krav på oss. Gud har gett oss bud hur vi ska leva. Och det är väldigt stränga bud. Jesus har sagt åt oss att vi ska vara fullkomliga, så som hans himmelske Far är fullkomlig. Och han har också sagt att han inte har kommit för att upphäva Guds lag.

Därför är varje människa av naturen en fiende till Gud. I GT kom det fram så att man inte fick gå in i tabernaklet eller templet utan blod. Man måste offra dagliga offer, och särskilt offret på den stora försoningsdagen var en påminnelse om att ingen människa kan komma fram inför Gud sådan hon är själv, för hon är en syndare. Det finns faktiskt en orsak till att Gud inte vill ha med syndiga människor att göra. Han vill inte släppa fienden fram till sig.

Men Gud kunde inte förskjuta sina älskade, fast de hade blivit hans fiender. Så som han bevarade sitt löfte till Israel trots folkets ständiga avfall och otro, så har han uppfyllt löftet genom att låta sin Son födas och bli människa för att frälsa hela världen. Sedan lät han Jesus gå igenom alla de ohyggliga straffdomar som synden helt rättvist leder till. Det var hans kärlek som drev honom att gå den vägen, trots att vi var hans fiender. Han bytte själv plats med oss.

Han tog vår synd. Han gav oss sin rättfärdighet. För det som Jesus har gjort betraktar Gud oss som rättfärdiga för Jesu skull. Vi har förklarats rättfärdiga genom hans blod, skriver Paulus. Det är det samma som att säga att alla våra synder är förlåtna.

Och det här är det samma som att säga att det inte längre finns någon fiendskap mellan Gud och oss.

Nu kanske någon frågar: Om det är så att han har dött för varenda människa, så att Gud tagit bort alla synder i hela världen, kan han då godkänna allt det elände som vi ser i dag, de fruktansvärda brott som begås, i synnerhet mot Guds eget folk, de kristna? Ser han mellan fingrarna med allt sådant, och säger att det är bra i alla fall?

Nej, verkligen inte. Vi ska gå tillbaka till 2 Kor 5, där vi redan läste sista versen. Nu ska vi läsa från vers 14:

Kristi kärlek driver oss, för vi är övertygade om att en har dött för alla, och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre ska leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.

Här finns också orden ”han dog för alla”. Men där finns också något mera, där finns syftet med att han gav sitt liv och dog för oss:

för att de som lever inte längre ska leva för sig själva …

Luther uttrycker det så fint i förklaringen till andra trosartikeln:

… för att jag ska vara hans egen, leva under honom i hans rike, tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet …

Det som Jesus gjorde det kostade enormt mycket. Den betalningen, och det som vi fick i stället då han betalade för vår synd, det ska vi inte kasta i smutsen. Han har köpt oss med sitt blod för att vi ska tillhöra honom. Det säger sig självt att det inte går att förena med att gå bort och leva ett liv som hör ihop med det gamla, det som kännetecknar den naturliga människan. Nej, vi har fått en ny Herre, en som har gett sitt liv för att vi ska leva med honom.

Det är så viktigt, så avgörande, att vi låter det som har skett få till följd av vi lever tillsammans med honom, att Gud understryker hur hans vrede förblir över den som inte lyder Sonen, utan förkastar honom (Joh 12:47):

Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen ska inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.

Det är för människans otros skull som inte alla människor står som rättfärdiga inför Gud på den yttersta dagen. Det är därför som några måste gå bort till evigt straff. Det är inte för att inte Jesus skulle ha dött för dem.

Men han står ännu i dag kvar och kallar oss genom sitt ord (Joh 6:37): Den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort.

Därför får du i dag tacka honom för att han ska ta emot dig och hälsa dig välkommen till sitt himmelska rike när han kommer i sin härlighet.

O, låt mig se dig, låt i fröjd och smärta
min blick få vila vid din korsgestalt!
Inprägla, Herre, djupt uti mitt hjärta
den sanningen, att du fullbordat allt!

Amen.