Julotta i Biblion, Vasa, 25.12.2009 med Ola Österbacka och kantor Hans Ahlskog.

Ljudfilen innehåller endast predikan. Texter: Jes 9:2–7; Luk 2:1–20. Psalmer: 29; 15; 22; 26; 103; 18. Predikotext:  Jes 9:2-7 (27:52).

2 Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus,
över dem som bor i dödsskuggans land
skall ljuset stråla fram.
3 Det folk som du inte givit stor glädje,
låter du bli talrikt. De skall glädja sig inför dig,
så som man gläds under skördetiden,
så som man fröjdar sig när man delar byte.
4 Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel
och deras plågares stav bryter du sönder liksom i Midjans tid.
5 Ja, varje stövel buren under stridslarm
och varje mantel vältrad i blod skall brännas upp och förtäras av eld.

6 Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given.
På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är:
Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.
7 Så skall herradömet bli stort och friden utan slut
över Davids tron och hans kungarike.
Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet
från nu och till evig tid. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.

Vi firar ett barns födelsedag i dag. Tänk att ett barns födelse kan få en sådan betydelse att man inleder en ny tideräkning från den tid när man tror att barnet blev fött!

Den gammaltestamentliga texten för julmorgonen, från Jesajas profetia, härrör från en tid ungefär 700 år innan profetian gick i fullbordan. Tänk dig att någon på 1300-talet skulle ha gjort en förutsägelse som uppfylls i dag! Det är en lång tid. Visst skulle det verka underligt och otroligt att någon då skulle veta vad som ska ske i dag. Därför har många också ifrågasatt om det verkligen var Jesusbarnet som Jesaja talade om. De lärde menar att det måste ha varit fråga om någon på profetens tid.

Vi ska inte nu gå in på den diskussionen, utan bara konstatera att den kristna kyrkan samfällt, intill de senaste tiderna, har läst Jesajatexterna i ljuset av NT:s skrifter och därvid funnit att de är härliga vittnesbörd om Jesus.

Men låt oss först säga något om den tid när Jesaja fick det här budskapet.

 

En mörk tid

Vilket var det folk som vandrade i mörkret?

I vers 1 läser vi om en ”gången tid”, då Sebulons och Naftalis land var föraktat. Det var Galileen, som blev hemsökt av assyrierna under Salmanassar V och sedan fullständigt besegrat av hans överbefälhavare Sargon, som senare blev hans efterträdare. Därmed var Nordriket Israels historia slut. Det bästa av folket hade förts bort till Assyrien och i stället flyttades främmande folk till Samarien. Det här hände år 722 f.Kr.

Allt det här hade möjligen inte förverkligats ännu när Jesaja uttalar sin profetia. Jesaja var verksam från 740 fram till ungefär 700 f.Kr. Men Jesaja ser allt i form av ett budskap från Gud. Inför hans ögon har allt redan skett. Därför kan han tala om ”den gångna tiden”, som betecknar Gamla testamentets tid, men också om ”kommande dagar”, som är Messias tid, eller den nytestamentliga tiden.

Det mörka som skildras är i första hand Nordrikets undergång, men ett århundrade senare skulle också Juda rikes befolkning deporteras, i det här fallet till Babylonien som då var den stora världsmakten. Allt det här skedde för att folket hade syndat mot Gud.

Men Guds barmhärtighet har inte tagit slut, fast hans folk har övergett honom. Han söker dem med en evig kärlek. Och redan innan det hemska straffet har kommit ser Jesaja hur frälsningen förverkligas. Han ser, att det ska ske som ett stort ljus som ska lysa i det mörka landet. I hedningarnas Galileen ska framträda ett ljus, som inte bara ska lysa över Naftalis och Sebulons land, utan också över hednafolken. Jes 42:6–7:

Jag skall bevara dig och göra dig till ett förbund för folket, till ett ljus för hednafolken, för att du skall öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängelset, ur fångenskapen dem som sitter i mörker.

Det här ljuset lyser också för oss i vår tid, som på många sätt är en upprepning av den ogudaktiga tiden som Jesaja upplever. Vi ser omkring oss otukt av alla slag, äktenskap upplöses och kärlekslösheten tilltar. Avgudadyrkan florerar i våra nya tempel, de stora varuhusen och galleriorna. Samtidigt ökar depressionerna och människorna dukar under av allt tryck. Det höjs varningar för att barn och ungdomar far illa och inte orkar leva.

Var finns då ljuset i allt detta?

 

Ljuset har nu kommit

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram. Det folk som du inte givit stor glädje, låter du bli talrikt. De skall glädja sig inför dig, så som man gläds under skördetiden, så som man fröjdar sig när man delar byte.

Det stora ljuset finns inte i marknadstemplen, inte i alkoholdryckerna. Det kan inte utgå från våra hjälplösa försök att visa omsorg om varandra och visa varandra kärlek. Det sanna ljuset kommer från himlen.

Herdarna utanför Betlehem såg detta ljus bokstavligt. Då uppenbarade änglarna det fantastiska budskapet, evangeliet, för herdarna: det ljus som Jesaja hade förutsagt, det hade nu kommit i världen. Men det kom inte så som många väntade sig. Det kom inte till templet i Jerusalem. Inte till de rikas palats. Det kom till de fattigaste i landet.

Det kom också ett annat stort ljus på himlen. Det var en stjärna, som troligen var ett alldeles unikt ljus som aldrig någonsin har visats, varken förr eller senare. Och det visades inte för judafolket, utan för hedningar. Och det lyste vägen till en oansenlig bostad i Betlehem.

Vad betydde detta ljus för herdarna, och budskapet om frid på jorden bland Guds utvalda folk? Vad hade budskapet för betydelse för de fattiga i Betlehem? Blev det en jordisk lycka och frid?

Nej, långt ifrån. Bara några månader, på sin höjd något år, efter att Jesus hade fötts, blev det ett väldigt blodbad då alla små pojkar mördades av Herodes soldater. Då var det inte lätt att tänka sig att orsaken till att det skedde var att det sanna ljuset och friden hade kommit till jorden. Det var långt från profetians ord:

Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel och deras plågares stav bryter du sönder liksom i Midjans tid. 

 

Midjans tid

Vad var det som skedde i Midjans tid?

Jesaja hänvisar till domartiden, när Gideon befriade sitt folk på ett mirakulöst sätt. Då var det verkligen mörka tider. Israel hade efter sin långa ökenvandring erövrat Kanaan. Men de underlät att följa Guds order att driva ut och skilja sig från de folk som bodde i landet. Då de blandade sig med hedningarna och började dyrka deras avgudar sände Gud fiendefolk som gjorde livet surt för dem.

Ett av dessa folk var midjaniterna som rådde över Israel i sju år  och plågade dem svårt (Dom 7). När Israels barn ropade till Herren om förbarmande sände han Gideon och utrustade honom med vishet och kraft, och så kunde 300 man slå 120 000 man av midjaniterna (Dom 7–8). Då fick folket åter ro.

Den här händelsen var ett starkt vittnesbörd om Herrens frälsande kraft. Nu fick den också vara ett vittnesbörd om den verkliga friden. Det var en annorlunda frid än vi drömmer om, när vi tänker på allt det onda som finns i form av krig och våldsdåd. Det handlar om en annan frid, en frid i samvetet, förlåtelse för våra synder och en väg till himlen, beredd för oss av nåd genom Jesus.

Därför ska vi inte heller misströsta, fast det är så mycket omkring oss som antyder att det är djävulen, och inte Gud, som har makten. Gud behöll makten också när Herodes begick sitt våldsdåd. Han behöll sin makt också när Jesus drygt 30 år senare torterades och dödades. Skulle han inte också ha full kontroll över vår onda tid, hur dyster och hopplös vi än upplever vår situation?

Ja, varje stövel buren under stridslarm och varje mantel vältrad i blod skall brännas upp och förtäras av eld.

De här orden brukar ibland läsas bokstavligt. Det är något av samma dröm som vissångaren beskriver: ”Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut.” Men något sådant löfte har vi inte på den här jorden.

Också här har vi orsak att gå till Domarboken och Gideon. När han hade vunnit sina fantastiska segrar ville folket göra honom till kung. Men han svarade: ”Jag skall inte härska över er, och min son skall inte heller härska över er, utan Herren skall härska över er.” Så långt var allt bra. Men nu begärde han de öronringar som de hade tagit som krigsbyte av midjaniterna, och så gjorde han en efod av dem. Det var ett klädesplagg som hörde till översteprästens ämbetsdräkt. Men den började dyrkas som avgud, för det heter (Dom 8:27):

Hela Israel höll sig trolöst till den, och den blev en snara för Gideon och hans hus.

Och efter Gideons död började Israels barn åter dyrka baalerna, hedningarnas avgud.

Gud vill att allt det som hör till fienden ska brännas upp. Ondskan ska krossas i grund. Vi har ingen förmåga att krossa ondskan. Vi löper tvärtom hela tiden risk att fastna i dess garn. Men Gud ser själv till att ondskan krossas och att den ondes stövlar och mantel bränns upp, genom det barn som föds:

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given.

 

Barnets namn

Låt oss se lite närmare på barnet som Jesaja talar om.

På hans axlar vilar herradömet. 

Det betyder att han äger Guds allmakt, som Jesus säger i slutet av sin verksamhet (Matt 28:18):

Jag har fått all makt i himlen och på jorden.

Tänk, att redan det lilla barnet äger denna makt! Det var inte så att Jesus fick den makten först vid vuxen ålder. En del menar att Jesus blev ”adopterad” av Gud när han döptes vid Jordan av Johannes Döparen. Nej, han innehade sin makt av evighet, jämlik med Fadern enligt sin gudomliga natur. Därför heter han Mäktig Gud.

Visst är det här svårt att förstå. Luther uttrycker det så fint i julpsalmen:

Du Herre, som har allting gjort,
vars välde är så högt och stort,
du ligger nu på hö och strå.
Hur har du dig förnedrat så?

Nu lät Gud sig förnedras så att han gjorde sig fullständigt beroende av sin mor. Han gjorde det för att han måste komma allra djupast ner i mänsklig tillvaro. Det skulle inte finnas en mänsklig svaghet som han inte skulle pröva. Det skulle inte finnas en frestelse, som han inte hade mött. Men i allt detta var han Gud. Han levde ett liv utan synd. Därför kunde han vara vår Frälsare.

Visst är han ett Under! Det finns inget större under än när Gud blir människa.

Hans andra namn är Rådgivare. Han är den som ska verkställa Guds rådslut av evighet: att frälsa den fallna mänskligheten. Hans råd finns i Ordet som uppenbarar Guds beslut. Samtidigt är Guds ord den viktigaste användarhandbok som finns: handboken till ett rikt liv.

Det fjärde namnet är Evig Fader. Det visar på jämlikheten med Fadern. När Jesus kommer till jorden ser vi Fadern i hans gestalt, uppenbarad av Jesus.

Det här ser vi alldeles särskilt i julaftonens profetia hos Jesajas samtida Mika (5:2):

Men du, Betlehem Efrata, som är så liten bland Juda tusenden, från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar.

Här handlar det inte om någon vanlig människa. Det handlar om evig Gud, vars ursprung är före tiden, från evighetens dagar. Och Mika säger att han ska härska i Israel. Han ska vara furste, en regent.

Det finner vi också i det sista namnet: Fridsfurste. Vi läser vad Mika säger vidare (5:4):

Och de skall ha ro, ty han skall då vara stor intill jordens ändar. Och han skall vara vår frid.

Jeremia säger (Jer 33:16):

I de dagarna skall Juda bli frälst och Jerusalem bo i trygghet. Man skall kalla det så: Herren vår rättfärdighet.

Här är sammanfattningen av den verkliga friden: Vi har en kung som har makt att beskydda och bevara oss, att låta oss bo i trygghet. Och den frid som han ger är inte den som världen ger. Nej, hans frid är rättfärdighet från Gud, som Paulus säger i Rom 5:1:

Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.

Det är det samma som änglarna sjunger om:

Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag.

Guds välbehag består i att han inte vill möta oss med vrede, utan han vill låta sitt välbehag strömma över oss och hela jorden. Profeten Mika betonar starkt det universella perspektivet genom orden ”intill jordens ändar”. Och sedan säger han (5:3–4):

Då skall resten av hans bröder få vända tillbaka till Israels barn. Han skall träda fram och vara en herde i HERRENS kraft, i HERRENS, sin Guds, namns höghet.  

Också vi får kallas Jesu bröder, fast vi inte hör till Abrahams barn efter köttet, utan hör till hedningarna enligt den bibliska definitionen av ordet. Evangeliet har förts ut till jordens ändar och blivit ett ljus också i den mörka Norden. Paulus skriver i Tit 2:11:

Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. 

Därför är Jesus också vår Fridsfurste och vi har förmånen att få bo i trygghet i det andliga Jerusalem. Och tänk att vi får kalla Jesus vår bror! Vilken salighet!

 

Mörkret ska ge vika

Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.

Det jordiska Jerusalem blev aldrig fredens stad och ska inte heller bli det. Där finns ingen verklig trygghet, lika lite som i den yttersta Norden. Där finns ingen verklig rätt och rättfärdighet. Mörkret har åter tagit makten. Likväl ljuder ordet, och ska göra det fram till den dag när Jesus återvänder, att ett ljus ska skina klart där det nu råder natt. Evangeliet ska inte utrotas, även om mörkrets makter gör allt för att förvanska det.

På sina ställen försöker man utrota evangeliet med samma medel som Herodes i Betlehem: med rått våld. Många kristna hotas i dag till livet, och martyrer får ge sina liv för vittnesbördet, vi hör om på annandag jul om Stefanus.

I våra nejder använder djävulen inte samma taktik just nu. Han använder sina tjänare för att utså tvivel om att Jesus är den som profeterna och apostlarna säger att han är. Han försöker få oss bort ifrån det levande brödet, Guds ord, och sätta vårt hopp till vår egen styrka och kraft.

Men fast han är lika farlig var han än går fram så ska han inte vinna. Fridsfursten har redan segrat. Det lilla Jesusbarnet fördes i trygghet till Egypten, undan mördarna. Ingen bar hand på honom förrän hans dag var inne. Han lät sig själv fängslas av soldaterna som föll till marken inför hans vittnesbörd: Jag är.

Herren Sebaots nitälskan ska tillse att hans rike blir befäst till evig tid och att rätt och rättfärdighet skipas där det verkar som om ondskan skulle triumfera. Och detta rike är Davids tron i egentlig mening.

Därför finns ingen bättre plats att gå till än till krubban i Betlehem. På ringhetens bädd vilar den Allsmäktige. Makten finns där i den yttersta svagheten. Hur ondskan än verkar gå framåt runt om oss ska den inte behålla makten, för ljuset har tänts, solen har gått upp, livet har segrat, friden har kommit till en fridlös värld.

Låt oss därför med fröjd gå till krubban där vår Frälsare vilar, för att bära fram våra liv som en hyllning till honom, enligt Paulus förmaning i juldagens epistel (Tit 2:11–14):

Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet. Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.

Bön: Helige Fader, himlens och jordens Herre, du som i förbarmande såg till oss arma syndare och till vår frälsning sände din ende Son och lät honom bli människa. Vi ber dig: Ge oss nåd att i ödmjuk tro begrunda frälsningens hemlighet, din outsägliga gåva, så att våra hjärtan må fyllas av jubel och kraft och vi vandrar i hans ljus. Lov och ära vare dig, vår Gud, och frid över hela jorden. Genom Jesus Kristus, vår Saliggörare. Amen.