Predikan på Reformationsdagen i Hotel Polaris, Pedersöre. Ola Österbacka, tolkning till finska: Jukka Söderström. Text: Rom 5:1-8 (37:30).

1 Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. 2 Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet. 3 Men inte bara det, vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, 4 tålamodet fasthet och fastheten hopp. 5 Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss. 6 Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. 7 Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. 8 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.

 

Vi firar i dag den lutherska reformationens festdag. I går, den 31 oktober, var det exakt 492 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser mot avlaten på kyrkdörren i Wittenberg, som traditionen säger.

Romarbrevet hade en avgörande betydelse för reformationen.

Vår text börjar med orden ”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro.” Den blickar alltså tillbaka på det som har sagts tidigare. Vi behöver därför gå till brevets början för att få en översikt över den starka predikan av lag och evangelium som föregår vår text.

I brevets inledning finns brevets motto, som också blev ett slags ett slags nyckelord  för reformationen (1:16–17):

Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.

 

Guds lag

Efter mottot följer först en sträng lagpredikan. Paulus undervisar om hur människorna har övergett den naturliga gudskunskapen, vilket väcker Guds vrede (1:18):

Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen.

Det här avsnittet är skrämmande aktuellt också i dag. Här får vi höra hur människorna trotsar den naturliga ordning som Gud har skapat och som de känner av naturen. Den allmänna uppenbarelsen säger en del om Guds osynliga egenskaper och makt. Den säger tillräckligt för att vi ska ödmjuka oss under honom och ära honom. Men i stället  för att söka Gud sökte människorna sin egen ära, och därmed blev de dårar.

I tre utsagor hör vi hur Gud utlämnade människorna, eller med ett annat ord: prisgav.

Den första utsagan handlar om kroppsfixering och otukt av alla slag (1:24–25):

Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen.

Den andra nämner i klartext den synd som i dag ska göras rumsren och naturlig, men som av Gud benämns som förvillelse (1:26–27):

Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse.

Lägg märke till att denna synd är ett straff från Gud för människornas förvillelse. Det är ett oerhört exempel på avfallet i vår tid att man vill upphöja denna förvillelse som stolthet och kärlek.

Det tredje slaget av utlämnande innefattar alla slag av sinnelag som är mot den skapade naturen (1:28–32):

Eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen. De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det. 

Vi får veta klart att homosexualitet är en följd av att människan har övergett den naturliga gudskunskapen. Men samtidigt är det ingalunda så att vi som inte sysslar med sådant skulle ha något att skryta av. Nej, inför de här orden ser vi att ingen av oss har något att skryta med. Också sådana ”vardagssynder” som skvaller och förtal, olydnad och kärlekslöshet är fördömliga inför Gud.

I det andra kapitlet inskärper Paulus mycket starkt, att ingen av oss har någon ursäkt (2:3):

Menar du att du skall komma undan Guds dom, du människa, när du dömer dem som handlar så, och själv gör på samma sätt?

Inte ens judarna har något företräde över hedningarna. De som skröt med att ha gjort allt vad lagen krävde, de får sin mun tillstoppad (2:23–24):

Du som berömmer dig av lagen, du vanärar Gud genom att bryta mot lagen. Ty Skriften säger: För er skull smädas Guds namn bland hedningarna.

Och det här är just vad lagen är till för: att stoppa till munnen på den som tror att han har något att komma med själv. I tredje kapitlet citerar Paulus olika psaltartexter, som tar ifrån oss allt eget beröm. Ingen är rättfärdig, ingen är förståndig, alla har blivit fördärvade.

När Guds lag träffar oss, står vi alla med skuld inför Gud.

Vad finns det för hopp? I oss själva finns inget hopp. Vi är dömda till en evig skilsmässa från Gud, ett evigt straff för vår ondska, det som vi kallar helvetet. Som vi är i oss själva inför Gud är det eländigt ställt med oss.

 

Evangelium

Men Gud har tänkt annorlunda (3:21–24):

Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.

Lagen och profeterna, alltså hela Gamla testamentet, har berättat att det ska komma en Frälsare, som ska ta bort synderna. I GT stadgades om offer, som skulle påminna om synd. Offren av tjurar och bockar kunde ändå inte i verkligheten ta bort synderna. De var bara förebilder för det verkliga offret. Det verkliga offret var Guds Son, som sändes till världen för att ta på sig vår synd.

Lagen säger att vi alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Evangeliet, det glada budskapet, har redan skymtat fram i GT genom profeternas ord. Nu har det kommit. Profeterna sade: ”Så säger Herren: jag ska frälsa mitt folk från deras synder.” Apostlarna i Nya testamentet säger: ”Skriftens ord har gått i uppfyllelse.”

Nu blir evangeliet avtäckt, uppenbarat. Guds rättfärdighet lyser fram i sin klarhet i Jesus. Han blev vår rättfärdighet.

Vår text säger, att det skedde medan vi ännu var svaga, medan vi var ogudaktiga, medan vi ännu var syndare. Gud väntade inte på att vi först skulle befria oss från synden. Inte ens så att vi skulle bli lite bättre, försöka en aning. Nej, allt som vi har är under förbannelse. Också det bästa hos oss är fläckat av synd. Vi förmår helt enkelt inte bli fria i egen kraft.

Men just i det läget kom Gud till oss med frälsning, ”när tiden var inne”. I Gal 4:4 säger Paulus:

Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt.

Det här visar att Gud alltid har haft allt under kontroll. Redan på syndafallets dag meddelade Gud sin plan för Adam och Eva: kvinnans säd skulle komma för att trampa sönder ormens huvud. När ondskan på jorden växte, sände han en syndaflod för att förstöra allt. Han skonade bara åtta personer och en uppsättning djur. Sedan utvalde han ett folk, Abrahams efterkommande genom Isak och Jakob, att bli hans eget folk. Det var ett val av nåd, trots att t.ex. Jakob var en bedragare och inte var värd någon särskild godhet.

Inte heller Jakobs söner var särskilt fromma. Hans son Juda blev den ledande stamfadern och förfader till Jesus efter hans mänskliga härkomst. Han förde ätten vidare genom otukt. När Matteus berättar om Jesu stamtavla tar han med flera kvinnor med diskutabel bakgrund.

Jesus skäms inte för att kalla oss bröder. Han blev en av det syndiga släktet, född av en syndig kvinna. Men han var själv utan synd. Han hade nämligen ingen jordisk far, utan var avlad av den Helige Ande. Och han stod fast i alla frestelser och levde ett rent och heligt liv. Därför kunde han bära fram sig själv som ett felfritt offer, när han gick in i döden på korset. Han dog i ogudaktigas ställe.

Redan profeten Jesaja talar om det här, Jes 53:4–5:

Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.

 

Rättfärdiggörelsen

”För att vi skulle få frid.” Det här upprepar Paulus i vår text: ”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.”

Ofrid med Gud är det värsta en människa kan bära på. Många går omkring med oro och vet inte varför. De anar att det har att göra med att de inte lever rätt. De har ju en inre aning om att Gud finns och att han är helig, att han inte kan godkänna synden.

Det budskap vi är satta att förkunna för oroliga människor är: Gud är nådig mot dig, kära själ! Han har älskat dig så, att han sände Jesus till världen för att ta bort dina synder i sin död på korset. När han har tagit bort dina synder, då finns de inte mera hos dig. Och finns inte synderna hos dig, utan på Jesus, då finns det ingen orsak till oro. Då kan vi säga med Jesus, som han sade till apostlarna: ”Frid vare med er!”

Vad betyder då det, att det står att vi har förklarats rättfärdiga av tro? Betyder inte det, att vi först måste tro, för att vara rättfärdiga? Och vad betyder det att vara rättfärdig?

Ordet rättfärdig har att göra med ordet rätt, i betydelsen tingsrätt, eller rättegång. Det innebär att man har fått höra ett domsutslag: du är frikänd!

I vårt rättsväsende är det så att en domstol inte kan döma någon skyldig utan övertygande bevisning. Även om domaren skulle anse den anklagade vara skyldig, kan han inte utdöma något straff om det inte finns bevis.

Vi har redan sett, att vi är skyldiga inför Gud. Det behövs inga superåklagare för att leda det i bevis. Vi känner det själva i våra samveten. Och vi har sett hur lagen anklagar oss alla att vara skyldiga till döden.

Men så kommer Jesus in i rättssalen. Han tar på sig all skuld. Han döms till döden i vårt ställe. Och vi blir frikända, trots att vi är skyldiga.

Sådan är Guds kärlek. Men han är också rättfärdig, för han har krävt ut straffet! Han har låtit den rättvisa domen drabba sin egen Son, för han är den ende syndaren, som har tagit hela världens synd på sig.

Det här skedde ”medan vi ännu var ogudaktiga”.

Att bli rättfärdig av tro är att tro att domaren förklarar oss icke skyldiga. Det är att tro att vi får gå ut i frihet, i stället för att gå i fängelse under djävulen. Det är att ha frid med Gud, eftersom det inte längre finns någon synd som kan anklaga oss.

Motsatsen till tron är att vi försöker klara oss själva. Att vi står inför domaren och låter påskina att vi inte har förtjänat något straff. Att vi hänvisar till att vi har försökt så gott vi har kunnat.

Det håller inte. Den som står där i egen sak kommer att höra de gruvliga orden: ”Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är tillredd åt djävulen och hans änglar.” Tänk vilken ofrid, att ha sådana utsikter!

Men varför det, när vi i stället får ställa oss bakom Jesus och ta skydd av honom inför lagens anklagelser. Vi får hänvisa till att vi i dopet fick hans rättfärdighet som täcker över all vår egen smuts. De kläderna är vita som snö, för de är tvättade i Jesu blod. Och det är i de kläderna som den stora skaran en gång står inför tronen, som allhelgonadagens texter talar om. Också du får vara med, för blodets skull!

Och redan här i tiden får du njuta frukterna av det som Jesus gjorde. Det är inte så, att du slipper alla besvär, alla problem och lidanden. Nej, men du har Jesus med mitt i allt detta.

För Jesu skull har vi tillträde till den nåd där vi står, redan här och nu. Därför jublar vi i hoppet om Guds härlighet, som är långt större än de lidanden vi upplever här. Och vi kan rentav jubla över våra lidanden, för Gud har sin avsikt med allt: ”Lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp.”

I dag prisar vi Gud för att han sände Martin Luther och hans medarbetare för att på nytt uppenbara evangeliet för oss. Må vi också vara oförfärade i att föra ut Guds ords vittnesbörd och stå fasta i det, trots hån och förföljelse, trots att djävulen och hans anhang anfäktar oss både i vårt hjärta och i vår omgivning.

Guds ord de måste låta stå,
det kan de ej fördärva.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.