Gudstjänst i Biblion på Trefaldighetssöndagen 31.5.2015. Predikant och liturg: Ola Österbacka. Tema: Den dolde Guden. Ämne för predikan: Kristus – förstfödd före allt skapat. Predikotext: Kol 1:14–17. Ljudfilen innehåller endast predikan.

– – –

Bön: Gud, helige Far, Jesus Kristus, Guds Son av evighet, och den Helige Ande, kom till oss denna stund och förklara ditt ord för oss så att vi på rätt sätt kan lovsjunga dig och ge dig den ära som tillkommer endast dig. Amen.

14 I honom är vi friköpta och har förlåtelse för våra synder. 15 Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, 16 för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. 17 Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom.

18 Och han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. 19 Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom 20 och genom honom försona allt med sig själv, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen.

21 Också ni, som en gång var främmande och fientliga till sinnet genom era onda gärningar, 22 också er har han nu försonat med sig genom att lida döden i sin jordiska kropp. Han vill föra fram er heliga, fläckfria och oantastliga inför honom, 23 om ni verkligen står fasta och grundade i tron och inte låter er rubbas från hoppet i det evangelium som ni har hört och som har predikats för allt skapat under himlen och som jag, Paulus, har blivit satt att tjäna.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

 

1. Vem Jesus är

Allra först i vår text får vi en härlig beskrivning av vår Frälsare. Vi får veta att han som har friköpt oss från våra synder är en synlig Gud, en avbild av den osynlige Guden. Han har funnits före all tid, och han är starkt inkopplad på själva skapelsen.

Det är mycket intressant att de prepositioner som räknas upp i v 16: i, genom, till, alla kan stå som översättningar av hälften av det ord som finns allra först i vår Bibel: det hebreiska ordet bereshit. Den andra hälften kan översättas med de fyra begrepp som följer i v 18: huvud, begynnelsen, förstfödd och den främste. De här verserna är alltså en textutläggning av Bibelns allra första ord. De utsäger att det som vi har översatt med ”i begynnelsen” också står som en beteckning på Jesus.

Ännu intressantare är det här när vi tänker på de första verserna i Johannesevangeliet:

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till.

Också Johannes utsäger hur central plats Jesus hade i skapelsen. Dessutom säger han att Jesus är Ordet – det som ljuder när Gud uttalar sitt ”varde”. På modern svenska skulle man säga ”bli till”, men den gamla formen ”varde” är så invand och beskrivande att det är svårt att lämna den, precis som det skulle vara svårt att ändra orden ”i begynnelsen” till ”i början”. Det blir alltför vardagligt.

Jesus är alltså den aktiva kraften i skapelsen, den som verkställer. Han är till före allt. Han är alltså inte själv skapad, utan den som skapar. Han är sann Gud. Han är också den som uppehåller skapelsen.

Vi får också veta av aposteln att hela fullheten bor hos Jesus, uttryckligen när vi tänker på hans försoningsgärning, alltså när han är människa i sin förnedring. Han är alltid Gud. Men han använder inte sin ställning som Gud när han väljer att gå omkring på jorden fattig och föraktad. Då blir han en människa som vi, och låter sig frestas av allt. Men hans gudomliga fullhet gör att han kan stå emot alla frestelser och leva fullkomligt utan synd.

Att Paulus använder uttrycket ”låta hela fullheten bo i honom” beror på att han polemiserar mot den falska lära som hotade den kristna tron särskilt på den tiden. Den kallas gnosticismen (grek. gnåsis = kunskap) och handlar i korthet om att man föraktade det kroppsliga och menade att endast det andliga var gott. Därför var det en anstöt att Jesus kom i köttslig gestalt. Gnostikerna förnekade att Jesus hade kommit i köttet. Men nu säger Paulus att just i hans kroppsliga gestalt, ”i köttet”, bodde hela Guds fullhet. Och han betonar att Jesus led döden i sin jordiska kropp, inte i andlig mening, symboliskt. Vi bekänner i den athanasianska trosbekännelsen:

Helt och fullt Gud och helt och fullt människa med förnuftig själ och mänsklig kropp.

Det här här det största av alla mysterier. Det går inte att förklara, det går inte att bevisa, det ska tros. Och för att tro det behöver vi den Helige Ande, som Fadern har sänt i Jesu namn. Hans uppgift är att berätta om Jesus och förhärliga honom. Det här är Trefaldighetssöndagens stora firningsämne.

 

2. Vad Jesus har gjort

I kraft av sin gudomliga makt har Jesus kunnat göra det som var omöjligt för oss. Vi har inte frid med Gud, eftersom vi är syndare. Vi kan inte vända bort den vrede som Gud har mot synden, och därmed mot syndaren. För alla har avfallit, alla har vi blivit odugliga. Paulus utsäger det väldigt skarpt i Rom 3, baserat på en rad ställen i GT, och det blir en stark kontrast mot det som han säger om Jesus:

Ingen rättfärdig finns, inte en enda. Ingen finns som förstår, ingen som söker Gud. Alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. Deras strupe är en öppen grav, sina tungor använder de till svek. De har huggormsgift bakom sina läppar. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet. Deras fötter är snabba till att spilla blod. Förödelse och elände råder på deras vägar, och fridens väg känner de inte. De har ingen gudsfruktan för ögonen. 

Ingen rättfärdig finns – inte bland oss vanliga människor, men det finns en: Jesus. Vi förstår inget, men han är Visheten själv. Vi söker inte Gud, men han är Gud själv. Alla har avfallit, alla utom Jesus. Han är den ende som inte är fördärvad. Ingen av oss gör det goda, men Jesus gjorde bara gott. Vi har lögn och gift på våra läppar, men han sade inte ett ont ord. Vi uttalar förbannelser och bitterhet med våra tungor, men han var full av nåd och sanning, han välsignade där vi förbannade. Vi bryter mot Guds bud, inte minst det femte, men han bad för sina bödlar. Där vi sprider förödelse omkring oss, där spred han frid. Där vi har vårt eget bästa för våra ögon och glömmer att fråga vad Gud vill, där sökte han i allt sin Fars vilja och gjorde den, även om han våndades och pinades i sin mänskliga natur.

Frukten av det han gjorde är precis raka motsatsen till det som vi har åstadkommit. Det är rättfärdighet i stället för orättfärdighet, helighet i stället för fördärv, salighet i stället för elände, frid i stället för ofrid. Och det här är inte bara något som gäller för hans del, utan det har han gett oss!

Jesus har skapat frid i kraft av blodet på hans kors. Den friden gäller både här på jorden och i himlen.

Friden gäller på jorden trots att den vanligen inte syns. Vi kan ju inte med bästa vilja i världen säga att frid råder på jorden. Inte med de ständiga nyheterna om de fruktansvärda dåd som extremmuslimerna gör, inte med bilder för ögonen av följderna av jordbävningarna i Nepal.

Men så får vi då och då se glimtar av vittnesbörd om kristna som vägrar att avsäga sig sin tro trots att de står inför sin bödel. I deras ögon lyser frid, precis som i urkyrkan när de kristna kastades inför rovdjuren. Den frid de utstrålar hör inte denna värld till. Den kommer från kunskapen om att Jesus har gett dem en plats hos sig och att han väntar på att de ska komma till honom i himlen.

Den här friden skapade han på korset, när det såg ut som om djävulen skulle ha vunnit sin största triumf. Det såg ut som om han skulle ha fått ett slut på det rike som Jesus grundade på jorden. Hans lärjungar övergav honom, en av dem förnekade honom på det bestämdaste för att rädda sitt eget skinn.

Men när Jesus dog, då manifesterade Gud inför världen att hans död i själva verket var en seger. Då triumferade han över den som under hans vistelse på jorden hade försökt sabotera hans verksamhet, genom frestelserna i öknen, genom de onda andarnas fanatiska angrepp på honom, och slutligen genom Judas förräderi och översteprästernas hat.

 

3. Vår plats inför Gud

Det som stod emellan oss och Gud, alltså fiendskapen genom vårt fördärvade sinne, vår synd, det bröt Jesus ner på korset. I stället för fiendskap såg han till att det blev vänskap. För där det finns bara sanning, helighet och fläckfrihet, där har Gud ingenting att vara fiende till.

Han vill föra fram er heliga, fläckfria och oantastliga inför honom.

På ett annat ställe, i Efesierbrevet, förliknar Paulus den kristna församlingen vid en brud, som Jesus har köpt med sitt blod och renat med dopet. Ef 5:25–27:

Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den. Han gjorde det för att helga den, sedan han renat den med vattnets bad i kraft av ordet, och föra fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller annat sådant. Helig och fläckfri skulle den vara.

Det står klart utifrån Bibelns vittnesbörd att ingen av oss skulle kunna bli sådana som Gud vill ha oss genom egna ansträngningar. Vi kan inte tvätta bort all ondska hur vi än bemödar oss. Synden genomsyrar oss ända från födelsen. Ett ont träd kan inte bära god frukt. Det var därför som Jesus måste komma till jorden och utverka att hans egen rättfärdighet och helighet skulle kunna räknas oss till godo, alltså bildlikt talat kläs på oss som en dräkt. Och den dräkten har han klätt på oss i dopet, för Paulus skriver i Gal 3:27:

Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus.

Vi har alltså rätt att komma inför Gud i Jesus. Inte i oss, i egna kläder, men iklädda den dräkt som Jesus har skaffat åt oss får vi komma inför honom i full frimodighet. Och Jesus gläds över att få föra oss fram inför honom, därför att vi i Jesus är helt rena, precis så fläckfria som Gud förutsätter.

Vi ska inte glömma det som Paulus fortsätter med i vår text:

… om ni verkligen står fasta och grundade i tron och inte låter er rubbas från hoppet i det evangelium som ni har hört och som har predikats för allt skapat under himlen.

Här möter vi den verklighet som vi tyvärr lever i. När djävulen såg att Jesus vunnit över honom och slagit honom till marken, då ser han ännu en chans i det att vi ännu lever kvar i vår syndiga kropp. Han försöker utnyttja våra svagheter till att slita bort oss från den fasta grunden och försöka rubba oss från hoppet i evangeliet.

Det är det här som ibland framställs som en kamp, trons kamp. En del av den kampen är att stå emot djävulens frestelse att vi ska tro att vi kan räknas som heliga i oss själva, genom våra goda gärningar, genom vår trägna bön, genom vår starka tro. Det är viktigt att alltid hålla i minnet: Vår kamp består inte i att försöka skaffa oss salighet och helighet, utan den består i att hålla oss nära Jesus för att hos honom få kraft att stå emot när djävulen kommer med sina förförelser. Vi har redan nu den ställning vi behöver ha för att vara hos Gud, vi behöver inte själva skaffa den, men vi behöver Jesus för att inte djävulen ska ta den ifrån oss.

Det är därför som Bibeln innehåller så många och allvarliga förmaningar. Gud har kallat oss till ett liv med honom, som har segrat över den onde. Därför ska vi inte låta oss föras bort till ett liv i slaveri, utan leva hos och tjäna honom som har dött och uppstått för oss. Till det hjälpe oss Gud, den Treenige.

Bön:

Så du själv för mig har blivit
denna enda frälsningsgrund
varpå jag mitt hopp kan bygga,
trygg och säker varje stund.
Lär mig då, o käre Jesus,
att i allt se upp till dig
och att på din nåd allena
uti allt förlita mig!