Tema: Den utlovade Hjälparen

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Predikotexten är från Joh 7:37–39:

37 På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: ”Om någon törstar, så kom till mig och drick! 38 Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger.” 39 Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. Ty Anden hade ännu inte blivit utgjuten, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Vi har den här veckan upplevt en ovanlig värmebölja i våra nejder. Säkert har en och annan varit törstig då och då. Särskilt när det är varmt och man svettas behöver man mycket vätska. Om kroppen torkar ut kan det bli farligt för hälsan. I en sådan situation kan någon som erbjuder ett glas friskt vatten bli en livräddare.

I dagens text ropar Jesus ut frälsning åt den som törstar efter frid med Gud och sörjer sin synd. Han har det friska vatten som släcker själens törst. Och det vattnet är ännu viktigare än ett glas vatten när vår kropp är törstig. För det är mycket farligare om vår själ torkar ut än om vår kropp gör det.

Den högtid som omtalas här är lövhyddohögtiden. Den firades på hösten till minne av ökenvandringen. Samtidigt var den en tacksägelsefest för den inbärgade fruktskörden. Det var en av de tre högtider då åtminstone männen skulle gå till Jerusalem om de hade en möjlighet (5 Mos 16). De två andra var påsk och pingst. I 4 Mos 29 beskrivs hur man skulle offra för var dag under sju dagar och sedan fira den åttonde dagen med en högtidssammankomst.

Den här dagen, när Jesus står i templet och ropar, var alltså den åttonde och största av alla dagarna i lövhyddohögtiden, sammankomstens dag. Den här texten är vår pingsttext i den äldre handboken, men i andra handböcker varierar placeringen. Att den står som pingsttext trots att den är kopplad till lövhyddohögtiden beror förstås på att Johannes gör en tillämpning:

Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom.

Det här ger oss dagens ämne: Anden förhärligar Kristus. Vi ska i alla fall först se lite på Andens extraordinära gåvor, men sedan ska vi koncentrera oss på de gammaltestamentliga profeternas utsagor som Jesus hänvisar till i texten.

 

Andens extraordinära gåvor

När Jesus säger

Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram,

kan man lägga betoningen på första ledet eller på det andra. Det ligger väldigt nära till hands att vi mest uppmärksammar det andra: hur den kristne får särskilda gåvor som flödar ut och blir synliga, och kanske då också uppmärksammas i vidare kretsar. Vi ser ju hur lärjungarna på den första pingstdagen blev uppfyllda med Anden och kunde tala olika främmande språk. De blev döpta i eld, som Jesus hade sagt. Och Jesus säger enligt Mark 16 att mäktiga kraftgärningar ska åtfölja dem som tror.

Låt oss se på berättelsen om hur den första hedningen, Kornelius, blev döpt. Så här står det i Apg 10:44–45:

Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet. Alla troende judar som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna. Ty de hörde dem tala med tungor och prisa Gud. 

Betyder det här att alla kristna ska tala olika språk på ett övernaturligt sätt, precis som lärjungarna på pingsten och dessa hedningar i Cesarea? Inte nödvändigtvis. Det här fenomenet sände Gud som bekräftelse under vissa särskilt viktiga tider, när Guds rike skulle grundläggas. Det framgår ju också av nästa kapitel där Petrus förklarar varför han har ändrat åsikt om hedningarnas möjlighet att bli kristna (11:15):

Och när jag började tala, föll den helige Ande på dem, alldeles som på oss under den första tiden.

Det är helt tydligt att de extraordinära gåvorna inte var en automatisk följd av att människor blev kristna. Redan här har det skett en förändring från ”den första tiden”. Här gäller det som Augsburgska bekännelsen säger om hur tron uppväcks: det sker ”var och när det behagar Gud”.

De extraordinära gåvorna kittlar vårt sinne. Många tänker: Jag skulle ju också gärna göra sådant. Då skulle jag verkligen känna av att vara kristen, och då skulle jag kunna vittna på ett fullödigt sätt. Hur ska jag få dessa Andens gåvor?

Många menar att vi inte får dem därför att vi inte ber om dem eller strävar efter dem med öppet sinne. Då och då hör man kritik mot oss lutheraner för att förtränga Andens gåvor. Vi har överbetonat den andra trosartikeln på bekostnad av den tredje, menar man.

Det är klart att vi ska ta upp allt som Bibeln lär. Annars blir det lätt så att det kommer  in nya rörelser som tar upp det som förbigås och gör det till sin särlära. På det sättet kom pingströrelsen till, som särskilt betonar den Helige Andes extraordinära gåvor och som rentav påstår att alla kristna ska kunna få dem.

Vi ska inte undvika att ta upp de här frågorna utan undervisa om dem så som Bibeln gör. Det är enda sättet att bevara en sund inställning till de särskilda gåvor som Gud kan ge när han finner skäl till det. Men vi ska inte mena att vi är sämre kristna om vi inte besitter sådana gåvor. Det som Gud ger som nådegåvor ger han inte efter hur vi har förtjänat dem genom våra strävanden eller vår bön.

 

Det levande vattnet

Vi ska nu återvända till frågan hur Jesus säger att vi ska få Anden. Jo, det är genom att komma till honom:

Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger.

Jesus inbjuder de törstiga att komma och dricka. Det påminner oss om vad Jesaja säger i Jes 55:1:

Hör på, alla ni som törstar, kom hit till vattnet, och ni som inte har pengar, kom hit och köp säd och ät. Ja, kom hit och köp säd utan pengar och för intet både vin och mjölk.

Jesaja, och Jesus, inbjuder att lyssna till evangeliet, budskapet som erbjuder syndernas förlåtelse av nåd genom tron. Det erbjuds åt alla törstiga, alla som inte har något själva att släcka törsten med. Det gäller alla som längtar efter frid med Gud, alla som ser att vi som syndare inte har något hopp att klara av domen inför Guds allseende ögon. Och det har ingen av oss i oss själva. Vi är syndare, och utan Frälsare är vi förlorade.

En sådan var kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4). Hon levde i synd. Men Jesus bestraffade henne inte, utan han räckte henne det levande vattnet som hon längtade efter. Hon fick lära känna Frälsaren, som kom till henne för att ge henne frid. Han gav henne att dricka utan att hon kunde betala.

Är du törstig? Eller har du släckt törsten med egna drycker? Om du är törstig ska du gå till Jesus, för han har det levande vattnet också för dig.

Är det väl skäl bli borta då, när Herren kallar dig? Han vill dig göra evigt fri från syndens slaveri och föra dig, sitt vilsna får, till evig frid i sina sår.

Vad menar månne Jesus, när han hänvisar till vad Skriften säger? Var talar Skriften om det här?

Vi ska först se på Sak 14:8:

Det skall ske på den dagen att rinnande vatten skall utgå från Jerusalem, ena hälften mot Östra havet och andra hälften mot Västra havet. 

En liknande skildring, och mycket mera detaljerad, finns i Hes 47. Det är en beskrivning av tempelkällan som flödar ut över landet. Den ger en särskild välsignelse som är mycket lik den som beskrivs i Uppenbarelseboken 22: en flod med livets vatten, som går ut från Guds och Lammets tron och som vattnar livets träd.

Sakarja anger att allt detta ska ske på HERRENS dag, då HERREN går ut i strid mot hednafolken, då han ska stå med sina fötter på Oljeberget och då Oljeberget ska delas mitt itu. Vilken dag är HERRENS dag? Det betyder ofta den yttersta dagen, och så brukar man vanligen också tolka Sakarjas ganska svårtolkade profetior. Men nu ska vi komma ihåg, att profeterna ofta förenar olika händelser, så att det finns olika skeden av uppfyllelser. Det är som när vi rör oss i fjällen. Vi ser en avlägsen fjälltopp, men när vi kommer närmare ser vi att det i själva verket finns två toppar, en närmare och sedan en längre bort. Och sedan ser vi en till ännu längre bort. På avstånd såg det ut som om de var på samma ställe.

Ett tydligt exempel på den här företeelsen är Jesu undervisning i Matt 24 om ”förödelsens styggelse”. Han anspelar på Daniels bok, som i första hand avser den antikristliga kungen Antiochus IV Epifanes, som på 160-talet före Kristus härjade i Jerusalem. Men när Jesus anger att detta ska ske i kommande dagar gällde det romarnas belägring och förstörelse av Jerusalem år 70. Ändå ser vi att också gäller ändens tid som vi ännu har framför oss. HERRENS dag kommer som en fruktansvärd dag, med hämnd och vrede, men i verkligheten var också Jesu dödsdag en sådan vredens och hämndens dag, när Jesus krossade sin ärkefiende och vann sin stora seger.

Vi ska nu gå till profeten Jesaja som också på flera ställen talar om frälsningens källor och hur Anden ska utgjutas som vatten över den törstande jorden. Då avser han tydligt Messias och Anden som han ska sända, alltså inte i första hand den yttersta dagen.

Jesus verkar alltså att låta alla dessa skriftställen avse hans verksamhet, och att profeternas förutsägelser nu går i uppfyllelse. Vi ska se närmare på ett av de här orden hos Jesaja.

Folkbibeln anger i en not att Jesus anspelar på en ceremoni  som upprepades under alla sju festdagarna. Vatten hämtades från Siloakällan vid tempelberget och göts ut över altaret, medan församlingen sjöng från Jes 12. Det stället är alltså ett nyckelord för att förstå vad Jesus menar. Vi ska därför läsa hela det korta kapitlet som behandlar det frälsta Israels lovsång:

På den dagen skall du säga: ”Jag tackar dig, HERRE, du var vred på mig, men din vrede har upphört och du tröstar mig. Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar inte, ty HERREN HERREN är min starkhet och min lovsång. Han har blivit min frälsning.” Med fröjd skall ni ösa vatten ur frälsningens källor. På den dagen skall ni säga: ”Tacka HERREN, åkalla hans namn, gör hans gärningar kända bland folken. Förkunna att hans namn är upphöjt. Lovsjung HERREN, ty han har gjort härliga ting. Låt detta bli känt över hela jorden. Ropa av fröjd och jubla, ni Sions invånare, ty Israels Helige är stor, han är mitt ibland er.”

Vi kan lägga märke till tre saker.

1. Herrens gärningar ska på den dagen göras kända bland folken. Det här avser hednafolken. Det som sker här ska inte begränsas till Israel. Från pingstdagen går evangeliet ut över hela jorden. ”Den dagen” har nu kommit, när Anden för ut vittnesbördet om frälsningen till alla folk.

2. Profeten ser det som Herren gör som om det redan hade skett. ”Han har gjort härliga ting.” ”Din vrede har upphört och du tröstar mig.” Det är ett profetiskt perfektum. Dessa Herrens gärningar behöver alltså inte bara vara de underbara gärningar som han gjorde under ökenvandringen och erövringen av landet, utan de gäller den allra största gärningen, den som han gör genom Jesus när han lider och dör för världens synder. Det är då som Guds vrede över synden stillas, när Jesus på korset drabbas av vreden över synden i alla människors ställe.

3. Vi uppmanas att förkunna att Herrens namn är upphöjt, och tacka, åkalla, och göra hans gärningar kända bland folken. Här är fokuseringen den som den bör vara i allt missionsarbete och i all vår verksamhet: vi ska se på Honom som har gjort allt detta i sin stora kärlek till oss. Det handlar inte om att betrakta oss själva och på något sätt rusta oss själva för uppgiften att vara hans vittnen.

 

Lovsången riktas till Jesus

Precis som i Uppenbarelseboken är alla lovsånger ytterst fokuserade på Herrens gärningar. Det finns inte ens en antydan till lovprisning av vad människor gör. ”Den nya sången” är inte självisk.

Kom också ihåg vad Jesus undervisar i den evangelietext som vi hörde från altaret (Joh 14:26):

Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.

Och i Joh 16:13–14 heter det:

Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er.

Man har sagt att den Helige Ande inte är självisk. När han talar om sina gärningar är det inte det vi kanske skulle vänta oss, alltså Guds gärningar enligt den tredje trosartikeln, utan han uppehåller sig vid den andra trosartikeln och visar på vad Jesus Kristus har gjort. Det tar han och för in till oss, i vårt hjärta, och skapar tro på honom. Och när vi har börjat tro på Jesus, då följer trons frukter. Då Gud låter strömmar av levande vatten flyta fram inom oss, då måste också dessa strömmar komma ut och vattna marken. De kan inte stanna inom oss.

Då vi har kommit till Jesus för att släcka vår evighetstörst och lever i trons gemenskap med honom står det helt i Herrens händer att utrusta oss som han vill. Då får också de extraordinära gåvorna sin rätta plats, när och var det behagar Gud.

Det vi behöver göra är att komma till Jesus och dricka. Vi behöver och ska inte leva törstiga. Jesus har allt vi behöver: syndernas förlåtelse, liv och salighet. Därför behöver vi också nattvarden, där vi får äta och dricka Jesus både sakramentalt och fysiskt.

Utan Jesus är vi dömda att gå under. Lika farligt är det att dricka något annat vatten än det som är hämtat från Guds ord. Det finns mycket annat som bjuds ut i vår tid. Det kan verka friskt och gott, men om det tar bort fokus från Jesus går det galet. Då kan vi hamna vilse, och risken är att vår fiende får förleda oss så att han för oss bort från Guds rike och går förlorade.

Kom därför till Jesus och drick av livets vatten!

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.