Gudstjänst med Ola Österbacka och kantor Hans Ahlskog i Biblion den 27 september 2009. Tema: Meningen med livet. Ljudfilen innehåller endast predikan (24:53).

Text: Fil 1:20–26:

20 Det är också min längtan och mitt hopp att jag inte på något sätt skall stå där med skam, utan att Kristus nu som alltid skall av mig frimodigt förhärligas i min kropp, vare sig jag lever eller dör. 21 Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst. 22 Men om livet här på jorden innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag skall välja. 23 Jag dras åt båda hållen. Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre. 24 Men för er skull är det nödvändigt att jag får leva kvar. 25 Och då jag är övertygad om det, vet jag att jag skall leva och bli kvar hos er alla och hjälpa er till framsteg och glädje i tron. 26 När jag är hos er igen, kan ni få ännu större anledning att i Kristus Jesus prisa er lyckliga för min skull.

 

Bakgrund

Filipperbrevet är skrivet under Paulus första fängelsevistelse i Rom i början av 60-talet. Det hör till en grupp av fyra brev som kallas fångenskapsbreven, och som han sände ut via sina medarbetare. De övriga är Efesierbrevet, Kolosserbrevet och brevet till Filemon.

Filippi var på apostlatiden en romersk militärkoloni. Där fanns en liten judisk koloni, men ingen synagoga. Man samlades på sabbaten vid ett böneställe vid floden och talade till de kvinnor som kom dit, bland dem purpurhandlerskan Lydia. Paulus kallar församlingen i Filippi för sin glädje och sin krona (Fil 4:1).

Filipperbrevet brukar kallas glädjens brev. Det är fyllt av tacksägelse och glädje. Det är ganska egendomligt, när man tänker att det är skrivet från fångenskap. Men tänk på hur det var när Paulus första gången kom till Filippi: han hamnade i fängelse tillsammans med Silas, och där satt de vid midnattstid bundna i kedjor och sjöng lovsånger och bad till Gud, och de andra fångarna hörde på! De frångick inte sina vanor, och de kunde där fullgöra en missionsinsats i bojor. Och de tackade Gud, bundna av kedjor.

 

Meningen med livet?

För Paulus fanns det två alternativ:
a) att leva och tjäna Kristus
b) att dö och vara hos Kristus.

För oss brukar ett tredje alternativ ofta vara det första: att leva för sig själv. Någon anger kanske som första alternativ att leva för sin familj eller för sitt företag.

Att leva för sig själv är naturligt för vårt kött. Självbevarelsedriften hör till våra naturliga drifter, och också självhävdelsebehovet är inbyggt i oss. En människa som inte har något mål efter detta livet måste ju söka sitt mål här i den jordiska tillvaron. Då blir den egna karriären och ett gott liv det främsta målet för livet. Allt som kan hindra det måste motarbetas. Därför är våra medmänniskor konkurrenter: om arbetsplatsen, om löneförhöjning, om beröm och uppmärksamhet.

För en naturlig människa blir samverkan med andra ett medel att uppnå egna fördelar. Man försöker dra nytta av andra i stället för att se deras framgång som det första.

Nu kanske du protesterar: det finns mycket god medmänsklighet också bland dem som inte är kristna. Jo, det finns också en viss insikt om att vi inte lever bara för det här livet. Människan har en viss kunskap om Gud och att det inte kan vara så att livet bara gäller våra korta år här på jorden. Därför går tron på en reinkarnation, återfödelse, starkt framåt i vår tid. Och många är de som insett att vi måste hjälpa varandra om den här planeten ska ha en framtid. Det går inte bara att leva för sig själv.

Men själviskheten håller ändå på att ta överhanden i många sammanhang. Det syns i familjelivet: barnen får en andrahandsplats, om de alls får komma till världen. Man planerar sin familj så att det passar en själv, i stället för att ta emot barn som en Guds gåva. Man ska förverkliga sig själv och låta andra ta hand om barnen.

Guds tio bud tolkas om när det behövs: det är inte det som Gud vill som är det viktiga, utan vad jag behöver och önskar. Och då blir inte frågan om det jag gör är emot Guds bud utan om det skadar andra. Om det inte skadar andra direkt är det ok. Då ska inga ”gamla” budord lägga hinder i vägen.

Egentligen är grundproblemet här att vi har det så bra i dag, att vi helt sjunker in i detta liv och glömmer att det finns något bortom graven. Predikaren säger (Pred 11:9):

Gläd dig, du yngling, i din ungdom,
låt ditt hjärta glädjas i din ungdoms dagar.
Vandra ditt hjärtas vägar, följ det dina ögon ser. Men vet att för allt detta kommer Gud att döma dig.

Djävulen har varit skicklig på att få folk att glömma den här sanningen: att det kommer en dag när vi ska dömas. I stället vill han på allt sätt få oss att tro att det är det här livet som är det viktiga. Ät, drick och var glad!

Ateisternas julikampanj med bussannonser blev mycket uppmärksammad: ”Gud finns troligen inte – sluta bekymra dig och njut av livet!” Här upplever man två problem: man fick avstå från det kategoriska påståendet att Gud inte finns, och måste sätta in ”troligen”. Det ger ingen riktig övertygelse åt slutsatsen, som går ut på att sluta oroa sig. För tänk om det ändå är så att Gud finns! Vad skulle det betyda? Kan det vara så att det inte är riktigt bra ställt med mig? Kan det rentav vara så att jag riskerar att hamna i helvetet? Finns det någon garanti att Gud inte finns? Det kan ingen ge, eftersom han finns, och det är bara dårarna som säger, att det inte finns någon Gud.

Så kom en motkampanj från kyrkligt håll: ”Gud finns. Sluta oroa dig, njut av livet!

Det verkar ju vara precis enligt Predikarens råd. Och förra söndagens tema var att vi inte ska göra oss några bekymmer, Gud sörjer för oss. Men det saknas en bit: ”Men vet att för allt detta kommer Gud att döma dig.” Varför tog man inte med det? Får den som ser kampanjtexten någon uppfattning om att det också finns ett allvar i livet?

Eftersom ateisternas kampanj utgick från att den som tror på Gud har orsak att vara bekymrad, så ville man som motpol säga att kristendomen inte består i att vara sorgsen och inåtvänd, och gå och bekymra sig för framtiden. Man ville visa på evangeliet. Men vad har evangeliet för resonansbotten om människan inte känner Guds lag? Den som inte vet något om synd och dom kan inte förstå kyrkans budskap på annat sätt än att man bara så där utan vidare får glömma alla bekymmer. Även om Gud finns, eller just därför, så behöver vi inte bekymra oss. Alltså visar också den här kampanjen att allt handlar om detta liv.

Den här kyrkliga kampanjen verkar att utgå från samma falska trygghet som GT:s falska profeter drev, Jer 8:13–14:

Ty hög som låg, alla söker de orätt vinning. Både profet och präst, alla handlar de lögnaktigt. De tar det lätt med att hela mitt folks skada och säger: ”Allt står väl till, allt står väl till.” Men allt står inte väl till.

Vår gamla, fördärvade natur vill höra att det är ok. Lev som du vill. Allt blir nog också bra till sist. Det finns inget helvete. Och den som möjligen oroas av tanken på att det finns en rättvis dom efter döden får också här lugnande besked: det finns många som varit över gränsen och talar om hur vackert och skönt det är på andra sidan.

Därför är uppmaningen så grundfalsk: Njut av livet! Dvs. det är du själv som bestämmer hur du ska njuta. Låt ingen annan bestämma det för dig.

 

Den kristnes mål

Helt annorlunda är det som Paulus tar fram i vår text. Han lever ett liv som är allt annat än avundsvärt. Det verkar vara förgäves. Det liv som han har levt har varit fylld av mödor, vakor, svält, men ändå fyllt av glädje och tålamod. Han skulle ha varit ute och missionerat, nu sitter han inne, visserligen i ett hus som han själv har hyrt, men som fånge. Han har bara tillgång till enstaka vänner som får hälsa på då och då. I det här ser han ändå sin uppgift: han är inte förbjuden att be för sina kära kristna vänner, och han har möjligheten att skriva till dem. Och så har han också fått en förhoppning att än en gång bli fri och få komma till dem på nytt.

Nu vet han inte vad som är bäst: han skulle gärna bryta upp och vara hos Kristus. För honom själv skulle det vara bäst. Men han har ännu en uppgift i sitt kroppsliga liv, och då vet han, att den uppgiften handlar om att leva för Kristus, genom att tjäna sina medmänniskor.

Gud bestämmer när jag ska dö – alltså har han avsett något med mitt liv, så länge han låter mig leva kvar. Jag ska leva mitt liv för Kristus: att Kristus ska förhärligas i min kropp. Och då är det mina medmänniskor som är hans redskap för att han ska förhärligas.

Sluta alltså att fundera på hur du kan förverkliga dig själv i ditt liv, och börja se på vad du kan göra för din medmänniska!

Mången gammal, avsidestagen kristen har funderat varför Gud har lämnat honom kvar och inte tar honom hem till sig. Räkna aldrig bort möjligheten att Gud har bruk för dig! Ligger du sjuk, bunden till sjuksängen, ligger du vaken om nätterna utan att kunna sova: du kan alltid be för dina nära och kära. Vilken rik uppgift att vara med i förbönstjänsten!

Att du och jag har ett tryggt hopp inför domens dag beror inte på hur vi lyckas förverkliga vårt liv. Det beror på att Jesus har gått i döden för oss, och burit vår synd på korset, och att han har uppstått rättfärdigförklarad från hela världens syndaskuld som han bar. Det var inte för sin egen skull som Paulus kunde glädjas åt att döden skulle vara en vinst. Det var för att också han hade mött barmhärtighet, och blivit frikänd från sin blodiga syndaskuld: som mördare och förföljare av Guds församling.

Att vi får se fram emot att flytta hem till himlen och vara hos Kristus är därför en glädje som överskuggar alla jordiska otrevligheter, däribland också den martyrdöd som Paulus och många andra med honom måste genomgå. Paulus kunde säga (Rom 8:18):

Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår.

Men om Gud låter oss få leva några dagar eller år till, är det också en glädje: att få vara med och tjäna honom, som dött och uppstått för oss.

Ibland brukar vi reflektera över att det inte talas lika mycket om himlen mera som förr i tiden. Vi sjunger inte hemlandssånger lika ofta som förr. Vi har blivit mycket mera inriktade på det här livet och att samla skatter på jorden. Varför?

Ett svar är naturligtvis att vi har blivit så bortskämda med materiellt gott. Vi har tillräckligt, det uppstår ingen längtan efter himlen, där alla mödor är borta.

Vad ska vi göra åt det här? Ska vi söka efter himmelslängtan? Svaret är: gå du in i din Herres tjänst, så kommer det nog tillräckligt med prövningar, så att du börjar längta efter himlen. Om du är en Jesu lärjunge, så kommer det nog kors att bära. Fråga därför hur du kan leva för din Herre och Frälsare och var villig att följa honom och den vägledning han ger dig i sitt ord. Han ska belöna dig mångfaldigt här i livet, och sedan ge dig evigt liv, inte i den mån du har lyckats väl, utan för att han av nåd ger dig hela sin fullkomliga förtjänst som biljett till himlen.

För det ska vi tacka och prisa Herren:

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.