Den utlovade Hjälparen

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: Låt mig få gå med något bud från dig, vart än du i din vishet själv mig sänder! Jag intet är och intet har i mig, allt får jag taga blott av dina händer.

Predikotexten är från Matt 10:24–31:

24 En lärjunge är inte förmer än sin lärare och en tjänare inte förmer än sin herre. 25 Det är nog för lärjungen att det går med honom som med hans lärare, och för tjänaren att det går med honom som med hans herre. Har man kallat husets Herre för Beelsebul, hur mycket mer skall man då inte kalla hans tjänare så.

26 Var alltså inte rädda för dem. Ty ingenting är dolt som inte skall uppenbaras, och ingenting är gömt som inte skall komma i dagen. 27 Vad jag säger till er i mörkret skall ni säga i ljuset, och vad ni hör viskas i ert öra skall ni ropa ut på taken. 28 Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna. 29 Säljs inte två sparvar för ett kopparmynt? Och inte en enda faller till marken utan er Faders vilja. 30 På er är till och med alla hårstrån räknade. 31 Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar.

Vi befinner oss nu i väntans tid. I torsdags firade vi Kristi himmelsfärds dag, den dag då Jesus definitivt satte punkt för sin förödmjukelse och tog sin fulla maktposition i besittning. Då återvände han till himlen där han sitter på Faderns högra sida. Det är ett uttryck för att han är den verkställande makten, den Allsmäktiges högra hand. Därför är Kristi himmelsfärds dag en stor högtid, en triumfens högtid, då vi ärar Kristus som sann Gud.

Men det som nu vi väntar på är Andens utgjutande på pingsten, som vi firar nästa söndag. Det var då som lärjungarna utrustades med kraft att gå ut och predika och döpa och bekräfta sitt vittnesbörd med kraftgärningar.

Den här söndagen hör ännu till påskkretsen. Vi lever ännu i glädjen från uppståndelsehögtiden, samtidigt som våra blickar riktas mot den utlovade Hjälparen och de uppgifter som han utrustar sin församling med. Den här dubbla funktionen finns också i vår predikotext. Den ser tillbaka på det som hände vår Mästare, och vi får veta att det inte finns några ljusare utsikter för hans lärjungar i yttre mening, i de konkreta uppgifter han sänder oss in i. Men vi får också trösten, att den Allsmäktige är med och att ingenting ska ske med oss som han inte tillåter. Mitt i texten finns en appell till sanningen: Han som Sanningen ska inte låta något förbli dunkelt. Därför ska vi leva i ljuset, och öppet och oförskräckt bekänna sanningen hur obekväm den än är.

Vi ska som rubriker för dagens predikan ta de tre områden som jag inledningvis tog upp: 1) en tillbakablick på Kristi förnedring och upphöjelse, 2) livet som sanningens vittnen, 3) tryggheten i den onda värld som förföljer sanningens vittnen.

 

1. Kristi förnedring och upphöjelse

Det hela började med Treenighetens råd i begynnelsen. Gud, Fader, Son och Ande, hade skapat världen genom sitt Ord och låtit människorna, man och kvinna, få del av hans livsande så att de blev hans avbild. Men så föll de i synd genom att tvivla på Guds ord och lyssna till Ormens förförelse. De gick miste om hans avbild och måste dö. Först dog de den andliga döden, så att de miste sin tillit till Gud, de miste sin goda och oskyldiga relation till varandra och till hela skapelsen.

Men redan då lovade Gud att han skulle krossa ormens huvud. Redan då hade Gud tänkt ut sin plan för att återlösa de fallna människorna. Men det såg dåligt ut. De första kapitlen i Första Moseboken visar hur ondskan ständigt tilltog. Det blir så illa att Gud måste förgöra sin skapelse. Men han kunde inte svika sitt löfte om frälsning. Därför räddade han åtta personer tillsammans med ett urval av alla djur för att föra frälsningslinjen vidare genom ett folk som han utvalde särskilt.

Inte heller det folket levde som Gud ville. Också de var fördärvade av synden, precis som vi alla. Skulle Gud handla efter sin rättfärdighet vore det helt ute med oss. Vi är djävulens barn och borde ha tillhört honom för tid och evighet. Men så ville inte Gud ha det. Han älskade oss för mycket för det.

Martin Luther beskriver i en mäktig psalm hur Gud måste förbarma sig över människorna som ligger hjälplöst fångna under Satan och hotas av evig död och förtvivlan (Psalmbok 1943):

Till ende Sonen sade han:
Jag måste mig förbarma.
Far ner till detta syndens land
och lös de fångar arma
av deras synd och stora nöd,
fräls dem ifrån en evig död
och låt dem med dig leva.

Här är bakgrunden till att Jesus måste födas till jorden som en människa. ”Så älskade Gud världen.” Jesus var lydig och gjorde som Fadern ville, trots att det var ett ohyggligt offer. För att kunna friköpa världen från djävulen måste han nämligen utsätta sig för den totala ondskan. Han måste genomlida allt det som människor kan hitta på av ondska och hat. Han måste bli lydig till döden på korset.

Därför blir det så, att Gud själv offrar sitt liv för oss. Det är egentligen en omöjlighet. Gud kan ju inte dö. Men han blev människa för att det skulle bli möjligt. Och eftersom han är syndfri kan han vara vår ersättare. Han led döden i ditt och mitt ställe. Han gick i döden för världens synder.

O vilken kärlek, underbar, sann,
aldrig har någon älskat som han.

Det som vi kallar Kristi förnedring är inte att han blev människa. Det är att han avstod från sin gudomlighet. Han tog emot straffet som ett oskyldigt lamm. Han blev hånad och föraktad, och som han själv säger, blev kallad för Beelsebul, den onde själv. När han blev slagen, slog han inte tillbaka. Han kunde ha stigit ner från korset, men det gjorde han inte. Han var lydig intill döden på korset.

Så kunde han byta med oss. Han, som levde rättfärdigt, precis så som Gud hade tänkt att vi människor skulle leva, han tog på sig världens syndaskuld och därmed straffades han för allt det som du och jag hade bort straffas för. Och i stället ger han dig och mig sin rättfärdighet!

Han hade nu utfört allt. ”Det är fullbordat.” Därför kunde han inte behållas av döden. Hans plats var inte i graven, även om han gästade den. Han uppstod på påskdagens morgon som ett vittnesbörd om att skulden verkligen var betald och att Gud godkände betalningen. Kvittot utfärdades: du är fri! Din synd är borta! Det är därför som jag på Kristi uppdrag kan försäkra dig i avlösningen att dina synder är dig förlåtna.

Bibeln talar många gånger om kläder som är vitare än snö. Det är sådana kläder vi måste ha för att få komma till himlen. Och de kläderna fick vi när vi blev döpta och förenades med Jesus på hans kors och uppstod med honom till ett nytt liv i gemenskap med honom, ett liv som för den som tror fortsätter i evighet.

 

2. Livet som sanningsvittne

När Jesus sista gången stod inför sina lärjungar innan han for upp till himlen gav han dem ett uppdrag. Han hänvisade till sin maktposition som han nu skulle återta: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden.” Och i den ställningen kunde han ge ett stort uppdrag: ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar.”

Vi återvänder till textens mittpunkt:

Ty ingenting är dolt som inte skall uppenbaras, och ingenting är gömt som inte skall komma i dagen. Vad jag säger till er i mörkret skall ni säga i ljuset, och vad ni hör viskas i ert öra skall ni ropa ut på taken.

När Jesus botade sjuka sa han ofta åt dem som blev botade att de skulle hålla tyst och inte berätta åt någon. Då han berättade liknelser förklarade han dem för sina lärjungar, men om de andra citerade han profetens ord (Matt 13:15):

Ty detta folks hjärta är förstockat. De hör illa med sina öron, och de sluter sina ögon så att de inte ser med ögonen eller hör med öronen eller förstår med hjärtat och vänder om, så att jag får bota dem. 

Evangeliet skulle inte predikas öppet så länge Jesus var verksam. Då undervisade han sina lärjungar. Och det som de inte förmådde förstå i det skedet – och det var det mesta – det skulle Anden uppenbara för dem senare. Det var på pingsten som startskottet sköts för den fulla uppenbarelsen som skulle gå ut över hela världen.

Från den dagen var lärjungarna inte längre rädda. Tidigare satt de gömda i låsta rum, men nu trotsade de förföljelser och martyrium för evangeliets skull. De satte inte sitt ljus under skäppan. De predikade öppet och frimodigt. De gjorde inte upp planer hur de skulle infiltrera organisationer eller den politiska makten för att få fram sitt budskap. Kort och gott: de predikade Guds ord, så att det stack i hjärtat och människorna frågade: Vad ska vi göra?

Det är precis så som Jesus vill att vi också ska göra. Du som har hört om den stora kärlek som Gud har bevisat oss, du som har blivit friköpt från din synd och inte längre behöver vara rädd att komma till helvetet, utan får vara Guds barn och leva i det glada hoppet att när denna tid tar slut får komma till himlens glädje, du har nu en kallelse att vara hans vittne i din vardag. Och i den uppgiften har du löftet att bli utrustad med den kraft du behöver. Du ska få ord att tala, du ska få frimodighet att säga dem i detta ögonblicken.

Och du ska inte tveka att säga hela sanningen, fast det kostar hån och skam. För så säger ju Jesus att det ska bli: lärjungen är inte förmer än sin Mästare.

Med vittnesbördet följer också ett ansvar, Rom 12:2:

Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom. 

Det här betyder, att vi inte vill blanda oss med världens gyckel, otukt och fåfängligheter, för att inte vanära Kristi namn i världen. Det gör vi inte för att vi genom det gör anspråk på att förtjäna Guds kärlek, utan därför att han har älskat oss och gett sitt liv för oss. Vi ska inte blanda något av det vi gör i vår frälsning, för vi är frälsta av nåd allena, inte genom något vi gör. Men Kristi kärlek driver oss, eftersom det finns så många som ännu är på fel väg, mot fördärvet, och vi är kallade att vittna för dem både med ord och liv.

Men det är inte bara gentemot världen som vi är kallade att vittna för sanningen. Också mot den falska kyrkan och de förföriska villfarelserna runt om oss i vår tid ska vi rikta ljuset så att det blir avslöjat i grunden. Där ska vi inte viska och verka i det fördolda, utan frimodigt träda upp med varning och bestraffning i ord, men också i handling. Också här besannas med säkerhet Jesu ord:

Det är nog för lärjungen att det går med honom som med hans lärare.

Vi har klara besked av Jesus hur det går när vi låter sanningens ljus lysa och handlar efter det. Han säger enligt Luk 12:52–53:

Ty härefter kommer fem i samma familj att vara splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.

Det låter inte särskilt kärleksfullt eller som något att sträva efter. Men det är inget vi ska sträva efter, utan det är följder som drabbar dem som ”ropar ut Guds ord på taken”.

Vill vi undvika sådana söndringar ska vi också hålla tyst. Då ska vi tänka ut smarta planer för hur vi kan handla efter vårt samvete utan att villolärarna tar avstånd från oss och hotar oss. Men om vi ställer oss på taken, bildligt talat, och ropar ut Guds ords sanning om de falska lärarna, då blir det nog följder, som inte är trevliga för vårt kött. Då går det nog som för Jesus, som tvingades se de flesta av sina anhängare dra sig undan.

Men vi är ju inte kallade att skaffa anhängare, utan att predika evangelium och skaffa lärjungar åt Jesus. Det kan vi bara göra genom att vara öppna och ärliga och ge klart besked vad vi tror och bekänner. Och det ska vi göra med iver.

 

3. Trygghet i en ond värld

Och vi ska inte bekymra oss för följderna. Precis i samma veva som Jesus uppmanar oss att vara tydliga i vittnesbördet om sanningen kommer han med tröst.

Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.

Det som Jesus vill säga är att vi ska frukta Herren Gud allena. Vi ska inte vara rädda för människor. Vi behöver inte ens vara rädda för djävulens anstormning, eftersom Jesus har besegrat honom. Han har ingen verklig makt, eftersom han inte kan ta ifrån oss det verkliga livet, gemenskapen med Gud. Det som vi verkligen ska vara rädda för är att handla emot Herren Gud och hans ord, så att han på den yttersta dagen tvingas sända oss till helvetet, för att vi inte lyssnade medan det var tid.

Och den som hör Herren till har en oändlig trygghet:

Säljs inte två sparvar för ett kopparmynt? Och inte en enda faller till marken utan er Faders vilja. På er är till och med alla hårstrån räknade. Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar.

Till och med alla hårstrån är räknade! Gud låter ingenting ske som han inte har sin hand över och kan använda till sina barns bästa.

Inte ens fast vi måste lida sådant som vår Herre och Mästare Jesus tvingades gå igenom ska vi vara rädda. Han ger kraften för varje stund. Han behåller oss vid mod genom hoppet om att denna tidens lidanden inte väger mycket mot allt det som ska uppenbaras och bli vårt när han kommer för att hämta oss hem till himlen.

Därför finns det inga verkliga risker med att gå ut med vittnesbördet när vi gör det på Herrens uppdrag. Vad som än händer är vi i hans hand. Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar. Amen.

Bön: Du är så rik, och härligt är ditt råd. Jord, hav och himlar tillhör dig allena. Men, Herre, Herre, låt mig dock av nåd din vilja göra, dig med glädje tjäna! Amen.