Gudstjänst på 22:a söndagen efter Trefaldighet 8.11.2009 i Biblion, Vasa, med Ola Österbacka och kantor Hans Ahlskog. Ljudfilen innehåller endast predikan.

Text: Mark 4:21-25 (22:06)

21 Han sade också till dem: “Inte går man väl in med ett ljus för att sätta det under skäppan* eller under bänken? Gör man det inte för att sätta det på ljushållaren? 22 Det som är dolt måste bli uppenbarat, och det som är gömt måste komma i dagen. 23 Hör, du som har öron att höra med!”
24 Och han sade: “Ge akt på vad ni hör! Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er, och ännu mer skall ni få. 25 Ty den som har skall få, och den som inte har, från honom skall tas också det han har.”

 

Dagens tema är ”Din medtjänare och broder”. Vår text tycks i första hand inte riktigt stämma ihop med temat i predikotexten. Enligt nya handboken är dagens tema ”Förlåt varandra”, och det är ju ännu längre borta från den här texten i gamla handboken.

I samma kapitel före vår text finns liknelsen om såningsmannen. Den berättar om hur utsäde sås i olika slags jordmån. Evangeliet sås ut, men det slår inte alltid rot. Ibland torkar det bort, ibland förkvävs det. Bara en del bär frukt. Tyngdpunkten ligger här på Ordet som sås ut.

Vår text talar om ljuset. Jesus är världens ljus.

 

Ljuset avslöjar det som finns i mörkret

I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:4–5)
Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen.  (Joh 1:9)

Vi vet alla hur fönstren ser ut när vårsolen börjar lysa och vi ännu inte har tvättat dem.  Inte är det så farligt så länge det är mörkt och mulet.

Vi vet hur det ser ut i ett dammigt vindsrum, när det kommer in en stråle solljus genom en liten öppning. Man märker knappt dammet när det är mörkt. Men en tunn ljusstråle kan vara otroligt avslöjande.

Jesus skulle uppenbara sanningen om vår synd. Det gör han genom Anden, Hjälparen, som sändes för att förklara Ordet för oss. Anden överbevisar världen om synd, rättfärdighet och dom, Joh 16:8.

Synden måste uppenbaras. Den får inte förbli dold. Synden måste bekännas. Det som är gömt måste komma i dagen.

Men hur går det när ljuset avslöjar synden? Det ser vi när vi läser vidare i Johannesevangeliet:

Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. (Joh 1:10–11)

Mörkret ville inte avslöjas! Det är två grupper som vägrar acceptera honom som kom med ljuset: 1) världen, som inte kan acceptera den som dömer dess synder; 2) hans eget folk, som inte vill ta emot Messias så som de själva har tänkt sig.

Så är det också i dag: världen hatar ljuset och förföljer dem som låter ljuset avslöja synden. Världen, eller kalla det tidsandan, det politiskt korrekta, har ju gjort sig en egen uppfattning om vad som är rätt och fel. Och många så kallade kristna kan inte acceptera att deras tolkning av kristendomen motsägs av Guds ord. De som vill följa med världen eller tidsandan rasar mot dem som håller sig till Guds enkla ord.

Nu är det dags att fråga oss, mig och dig: har jag gömt undan sådant som jag inte vill att ljuset ska lysa på?

Vi tänker kanske på enstaka händelser: på de onda orden som jag har sagt till min fru och till mina barn, till mina arbetskamrater; på den avundsjuka som vällde upp när jag läste vad grannen har haft för inkomster; på den gången när jag inte kunde slita mig från teven då det gick en omoralisk film och ingen annan såg.

Eller vi tänker på den bitterhet som alltid vill komma fram när vi ser en person som förorsakat oss ont.

Ja, vi kan gå igenom budorden och tänka efter hur ofta vi har brutit mot dem. Inte  bara så att vi har gjort illa och aktivt brutit buden, utan också så att vi har underlåtit att göra det goda som buden förpliktar oss till. Så undervisar ju Luther oss: ”vi ska frukta och älska Gud så att vi inte … utan vi ska …”

De här synderna är av ett visst slag; vi kunde kalla dem moraliska synder. Men det finns också ett annat slag: synder som vi bär på mot Gud. Dem kan vi kalla religiösa synder.

Religiösa synder är synder mot Guds person. Första budet förbjuder oss att ha andra gudar. Vi har i förklaringen lärt oss vad det betyder:

Vi ska frukta och älska Gud över allting och förtrösta på honom allena.

Att ha avgudar är att låta något annat komma i Guds ställe, så att vi förtröstar på det i stället för att tro och lita på Gud.

Det andra budet förbjuder oss att missbruka Guds namn, och det befaller oss att vi ska använda Guds namn till åkallan, tacksägelse och bön.

Det tredje budet, enligt den uppdelning som vi brukar använda, talar om att hålla Guds ord heligt. Vi syndar alltså mot Guds person genom att ringakta hans faderliga godhet och omvårdnad och vända oss till andra beskyddare, genom att dra hans namn i smutsen och låta lögnen framstå som sanning samt genom att försumma hans Ord, som han har gett oss för att vi ska leva genom det.

Det värsta är att det inte bara är det vi gör som är synd, utan att vi är ogudaktiga sådana vi är. Det är det som brukar kallas syndafördärvet. Och det vill vi inte veta om, innan ljuset har drabbat det. Det är egentligen först inför Jesus som vi ser hur djupt syndafördärvet är. Det blir en kontrast mellan det som vi skulle beteckna som ljus, men som inför Jesu helighet blir som becksvart mörker.

Därför kan man säga, att det starkaste vittnesbördet om vårt fördärv är Jesu död på korset. Tänk att han måste gå i döden för mig, för min synd! Ser vi då vilket oerhört lidande Jesus måste utstå, då blir vi också varse hur djupt vårt fall är.

 

Ljuset uppenbarar evangelium

Men ljuset uppenbarar också syndernas förlåtelse, som tillsägs den som har låtit Ordets ljus avslöja synden.

Det som är dolt måste bli uppenbarat, och det som är gömt måste komma i dagen.

Egentligen är vår synd lättare att avslöja än att förstå evangeliet. För vi känner någorlunda till Guds fordran på oss i lagen: du ska, du ska inte, även om djupet i fördärvet inte inses utan att ställas inför Jesu ljuskägla.

Men evangelium om syndernas förlåtelse är en hemlighet. Det kan ingen tänka ut själv. När Jesus berättar liknelsen om såningsmannen och lärjungarna ber honom förklara vad det betyder, då säger Jesus (Mark 4:11–12):

Ni har fått del i Guds rikes hemlighet. Men de som står utanför får allt i liknelser, för att de skall se med sina ögon och ändå inte se och höra med sina öron och ändå inte förstå och omvända sig och få förlåtelse. 

Det här verkar väldigt underligt. Det verkar som om det skulle vara Guds avsikt att inte alla ska förstå Ordet. Men det går tillbaka på det vi redan läste hos Johannes: ”världen kände honom inte … hans egna tog inte emot honom”.

Så här är det när Gud konstaterar att människorna inte vill tro och ta emot det ord som predikas. Då stänger han till. Det är precis det som den senare delen av vår text säger:

Ty den som har skall få, och den som inte har, från honom skall tas också det han har.

Vad är det som den som har ska få? Den som har Sonen, han har livet. Han har ljuset. Han har syndernas förlåtelse, liv och salighet, för Jesu utgjutna blods skull. Och den som har det, har också allt. Mycket mer än vi kan be eller tänka.

Men den som inte har, han tror sig ändå ha något.  Han menar nämligen att han har något själv, i form av egna meriter, egen berömmelse. Han är sig selv nok, som ett norskt uttryck lyder.

Och det visar sig att det inte håller när meriterna ska prövas. Då går domen över det, och han ska få höra: ta ifrån honom det han tror sig ha, och kasta honom utanför, där man ska gråta och skära tänder.

 

Ge akt på vad ni hör!

Därför är det så viktigt att vi hör, och att vi hör det rätta, nämligen det klara Ordet som kan ge oss ljuset. Och det är också det främsta vi har att ge till vår medtjänare och broder.

Också vi ska låta ljuset lysa: i ord och handling.

Vi ska komma till Gud med ett stort mått och håva in av hans Ord för att ha något att ge ut.

Det ska börja med att vi låter ljuset lysa.

Inte går man väl in med ett ljus för att sätta det under skäppan eller under bänken?

Ljuset är ju Frälsaren, Jesus Kristus. När vi har lärt känna honom och finns bland världens människor är det som om vi skulle gå in med ett ljus. Vi har fått ljuset, men vart sätter vi det? Sätter vi undan det, så att det inte får lysa?

Om vi gör så, undandrar vi välsignelsen från våra medmänniskor som vi har kontakt med och vi är satta att vara vittnen för. Det här betyder inte att vi alltid strör omkring oss fromma ord. Det kan lätt bli en skenbar fromhet. Det första och viktigaste är vad vi är. Och det är där som medmänskligheten kommer in, det som är temat i dag. Att vara en medtjänare och broder, att bära varandras bördor, att älska vår nästa, att fråga efter hur Gud vill att vi ska leva så att det tjänar vår nästa på bästa sätt.

Där är Guds tio bud till stor nytta genom att de påminner oss om Guds vilja. Men buden kan aldrig ge oss glädje och kraft att följa dem. Det kan  bara evangeliet göra. Lagen ska döda vårt kött, så att det inte får makten och börjar styra oss. Och det ska vara svaret på vår fråga vad vi kan göra för Gud och vår nästa.

Men också våra ord ska vara med. Det är främst våra ord som är själens spegel. Därför är Jesu och apostlarnas förmaningar så viktiga: döm inte, hämnas inte, älska din medmänniska! Och där gäller också regeln: behandla din nästa så som du vill bli behandlad själv.

Här behöver vi också Jesu anvisningar om hur vi ska bete oss mot felande bröder, det som andra årgångens evangelitext från Matt 18 tar upp. Då vi ser att en broder i tron begår en synd ska vi ta upp det med honom i enrum. Och vi ska göra det ödmjukt, som Paulus föreskriver i Gal 6. Om han inte tar det till sig, ska vi ta med oss en eller två. Och lyssnar han inte till dem ska det tas upp i församlingen, som beskrivs i 1 Kor 5.

Allt det här ges oss som anvisningar för att ingen av oss som Jesus har lidit döden för ska gå förlorad. Vi ska sträva efter omsorg om varandra, och göra vad vi kan för att ingen ska bli borta på vägen. Vi är ju själva svaga och behöver våra bröders tillrättavisningar när vi själva begår synd, för djävulen är snabb att utnyttja sådant för att få oss bort från gemenskapen med Jesus.

Jesus säger därför: Ge akt på vad ni hör! 

Ta dig i akt för onda människor, för gyckel och sammanhang där man inte håller Guds ord heligt. Var också på din vakt mot en falsk förkunnelse och gemenskap. Aposteln befaller i det avseendet: Vänd er bort ifrån dem! (Rom 16:17)

Sök dig i stället flitigt till de ställen där Guds ord ljuder rent och klart. Ta med ett stort mått så ska också den Helige Ande fylla det rikligt, och du ska få uppgifter och kraft för uppgiften att vara en sann medmänniska för din broder och syster.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.