Gudstjänst på tredje söndagen i advent 13.12.2009 i Biblion, Vasa med Ola Österbacka och kantor Hans Ahlskog.

Predikotext: Matt 11:2–10 (30:34). Övriga texter: Jes 51:3–5; Rom 15:4–9. Psalmer: 2; 1; 3; 12; 302; 9.

2 Johannes fick i fängelset höra talas om Kristi gärningar. Han sände då bud med sina lärjungar 3 och frågade honom: ”Är du den som skulle komma, eller skall vi vänta på någon annan?” 4 Jesus svarade dem: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: 5 Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap. 6 Och salig är den som inte tar anstöt av mig.”

7 När de hade gått, började Jesus tala till folket om Johannes: ”Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? 8 Om inte, vad gick ni ut för att se? En man klädd i fina kläder? Se, de som bär fina kläder finns i kungapalatsen. 9 Men vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, det säger jag er: Han är ännu mer än en profet. 10 Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare framför dig, och han skall bereda vägen för dig.”

 

Dagens tema är Herrens vägröjare, dvs. profeten Johannes Döparen är en viktig person – dock inte huvudpersonen.

Johannes blev fängslad av landsfursten Herodes då Jesus började sin verksamhet. Han är Herodes Antipas, son till Herodes den store, som utförde barnamorden i Betlehem, och han regerade som tetrark (”fjärdingsfurste”) över Galileen och Pereen. Det var samme Herodes som agerade domare när Jesus hade blivit fängslad.

 

Tvivlade Johannes Döparen på att Jesus var Messias?

Det här är en fråga som diskuterats mycket utifrån vår text. Johannes hade predikat vid Jordanfloden, och han hade döpt en mängd människor. Också Jesus hade kommit för att bli döpt av Johannes. Då gav Johannes ett klart vittnesbörd: ”Se, Guds lamm!” Han hörde rösten från himlen, som förkunnade att denne var Guds älskade Son, dvs. den term som GT använde om Messias.

Hur skulle han ha börjat tvivla nu?

Visst är det helt möjligt att Döparen kunde råka in i anfäktelser. Han hade haft en framgångsrik verksamhet och nu satt han i en fängelsehåla och hade en oviss framtid. Inom kort skulle han dö. Han var bara en människa, även om han vara en profet.

Luther hyser uppfattningen att Johannes Döparen sände sina lärjungar till Jesus för deras skull. Han hade ju sagt: ”Han måste bli större och jag mindre.” (Joh 3:30) Säkert var det svårt för hans lärjungar. De hade satt sitt hopp till Döparen, och hade troligen inte förstått att han bara var en vägröjare.

Men vem var han som Johannes hade talat om och hänvisat till? Han skulle ju döpa i helig Ande och eld. Han skulle rensa sin tröskplats med sin kastskovel och bränna upp agnarna i eld. (Luk 3:16–17) Var fanns den kraften? I stället gick Jesus omkring ödmjuk och fattig, helt oansenlig. Det var inte så underligt om det började uppstå tvivel hos en och annan.

Nu var det dags att verkligen ta till sig insikten att det var Jesus som de skulle följa. De skulle inte längre vara Johannes Döparens lärjungar. De skulle bli Jesu lärjungar. Undervisningen om det här måste bli konkret. De måste fråga Jesus själv och bli överbevisade av honom.

Är du den som skulle komma, eller skall vi vänta på någon annan?

”Den som skulle komma” är ett uttryck som avser Messias, den Davids Son som GT:s profeter hade talat om och som alla fromma i Israel väntade på. Han skulle befria folket och återupprätta Davids fallna tron.

Jesus såg inte ut som en befriare. Vad svarar han?

 

Profetiorna går i uppfyllelse

Jesus ger ett ganska underligt svar. Man kunde kanske ha väntat sig att han skulle ha bedyrat, att han nog är Messias, och berättat lite om hur inkarnationen och hans förnedring fungerar. Men han hänvisar till det som alla i hans närhet kan se och höra:

Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap.

Jesus citerar här profeten Jesaja. Det finns tre ställen som behandlar det här.

Den dagen skall de döva höra bokens ord och de blindas ögon se ur dunkel och mörker. De ödmjuka skall få allt större glädje i HERREN, de fattigaste bland människor skall fröjda sig i Israels Helige. (Jes 29:18–19)

Se, er Gud kommer med hämnd, vedergällning kommer från Gud. Han kommer själv och frälsar er. Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. Den lame skall hoppa som en hjort, den stummes tunga skall jubla. (Jes 35:4–6)

Herrens, HERRENS Ande är över mig, ty HERREN har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna, till att predika ett nådens år från HERREN. (Jes 61:1–2)

Det sistnämnda stället är det samma som Jesus läser i Nasarets synagoga, och som han där tillämpar på sig själv.

”Den dagen” är en teknisk term som avser den messianska tiden, eller vi kan också säga den yttersta tiden, och den sammanfaller ofta med förutsägelser om Jesu återkomst till domen. Det är alltså den tiden som nu bryter in.

När Johannes lärjungar hörde Jesus tala med de här orden fanns inget tvivel om att han avsåg att han är uppfyllelsen av profetiorna. Judarna kunde sina profeter. De behövde inte något vidare vittnesbörd. Och om Döparen hyste något tvivel för egen del blev också han överbevisad. Det fanns rikligt med vittnesbörd om att just sådant skedde när Jesus drog fram.

Här finns två olika slags gärningar: dels de tecken och under som Jesus gör, då han botar sjuka och rentav uppväcker döda, och dels hans predikan. När evangelisten Johannes berättar om Jesu under, kallar han dem tecken. Det är inte bara fråga om berättelser om mirakel, som drar folk till Jesus. Det är inte heller fråga om att göra gott genom att bota sjuka, vilket visserligen är en viktig verksamhet för Jesus. Det som han gör har också en djupare mening. De vittnar om hans Frälsaruppdrag, han skulle frälsa sitt folk från deras synder.

Jesus hade också ett profetiskt uppdrag: han talade om Guds rike, han undervisade med auktoritet och inte som de skriftlärda. Han var själv ett med sitt budskap. När han talade, talade Gud själv.

 

Evangelium för fattiga

Ett centralt tema är att Jesus kommer med ett glädjebudskap för de fattiga. Kom han inte för alla?

Här kommer vi in på frågan om den rätta delningen av lag och evangelium. Lagen riktar blicken på oss. Den talar om vad Gud ställer för krav på oss, särskilt genom de tio buden. Evangelium i ordets egentliga betydelse är budskapet om Guds barmhärtighet och nåd. Den fokuserar på Gud, bort från oss.

Glädjebudskapet om frälsningen är märkvärdigt nog samtidigt en hämndens dag. Citatet från Jes 61 fortsätter just med att koppla ordet hämnd till detta som sker. Det här beror på att budskapet är en domspredikan över de högmodiga samtidigt som det är en glädje för de andligen fattiga, de ödmjuka. När Jesus kommer tillbaka för kalla de rättfärdiga till himlens salighet kommer hämnden att drabba dem som inte har trott på Jesus.

De rättfärdiga behöver ingen bättring och de friska behöver ingen läkare, säger Jesus. De behöver lagen. Inför lagen reagerar människan på två sätt: antingen blir man övermodig, då man tror att man kan hålla buden och uppfylla Guds krav själv, eller så blir man förtvivlad då man ser att man inte kan hålla Guds bud och så tappar hoppet om att bli salig.

Johannes Döparen var en sträng lagpredikant. Det var ord och inga visor som han kom med. Inför hans förkunnelse fick människorna ett styng i hjärtat, så att de frågade vad de ska göra. Lagens syfte är att knäcka högmodet, så att vi tappar tilltron till oss själva och börjar fråga efter frälsning.

Tyvärr var det så att en stor del av människorna som hörde Johannes fortsatte att vara högmodiga och förhärdade sig inför budskapet. De blev inte hjälpta av Johannes, inte heller av Jesus.

Tydligen var det så att kung Herodes hörde till dem som hade blivit anfäktade. Skulle Johannes ha fått fortsätta predika för honom kunde det ha burit frukt. Men hans fåfänga ledde honom vilse, så han tystade den besvärliga profeten för gott.

Men Johannes predikade inte bara lag. Han kom också med evangelium. Han visade var frälsningen fanns. När han döpte de botfärdiga visade han på Jesus, som skulle ta bort världens synd. Därför heter det att hans dop var ”omvändelsens dop till syndernas förlåtelse”, egentligen ”in i syndernas förlåtelse”.

De förkrossade, de ödmjuka, de fattiga fick höra evangelium. De fick veta vart de skulle vända sig i sin nöd. Nu hade deras hjälpare kommit. Nu hade han kommit, som skulle ge de frihet åt dem som hade bundits av sina synder, och som såg att de måste få hjälp att bli fria. Nu hade den store läkaren kommit med bot inte bara för de kroppsligt lama och blinda, utan för de andligen lama och andligen blinda.

Nu blev de spetälska rena, men inte bara de som var kroppsligt sjuka, utan de som var plågade av synden blev botade, de fick sina synder förlåtna. Och de blev så återställda, att de kunde börja ett nytt liv, likt Sackeus, som ville gottgöra det han hade gjort orätt.

 

Anstöt

Jesus visste, att folk skulle ta anstöt av honom. ”Salig är den som inte tar anstöt av mig.”

Det finns två sätt att bli till anstöt. Det ena sättet är att man öppet lever ogudaktigt och lockar andra att göra likadant, eller att man uppträder oskickligt. Den aspekten handlar det inte om här.

Det andra sättet är att ta anstöt av läran. Jesus samlade först stora skaror åhörare omkring sig. Men efter en tid drog de sig bort. De sa: ”Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?” Efter det drog sig många bort, och då frågade Jesus sina lärjungar: ”Inte vill väl också ni gå bort?” (Joh 6:60, 67) Men de hade svaret: de visste att han hade det eviga livets ord och var Guds Helige.

De som gick bort tog anstöt av Jesu undervisning. De hade väntat sig en jordisk frälsare, men de blev besvikna. Hans rike var inte av denna världen.

Också i dag tar många anstöt av Jesu lära. Man gillar inte det som Bibeln säger, så man gör om budskapet så att det passar in i vår tid. Man behöver inte det eviga livets ord, utan man gör sig själv ett ord som passar.

Den som då håller fast vid Jesu lära vållar anstöt, och då blir följderna det som Jesus förutsade:

Det är nog för lärjungen att det går med honom som med hans lärare. (Matt 10:25)

Ibland upplever vi besvikelse när goda vänner eller familjemedlemmar tar avstånd från oss. Tänk hur svårt det måste ha varit för Jesus, som måste uppleva att de människor, som han skulle lida döden för, tog anstöt och gick bort!

 

Vittnesbördet om Johannes Döparen

I slutet av vår text ger Jesus ett trefaldigt vittnesbörd om Johannes Döparen.

(1) Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden?

Det första är att han inte vänder kappan efter vinden. Han är inte en sådan som sträcker fingret i vädret för att känna efter varifrån det blåser, för att sedan rätta sin predikan efter det.

Nej, Johannes vågade tala t.o.m. inför kungen och tillrättavisa honom för hans synd. Det kostade honom hans liv.

Sådana profeter skulle vi behöva flera av. Att biskoparna får en möjlighet att predika inför president och regering på självständighetsdagen, och dessutom för hela folket via teve, är en fantastisk möjlighet att framföra det profetiska budskapet. Vad skulle Johannes ha sagt i Domkyrkans predikstol inför landets ledare?

Men vi ska inte bara ta sådana exempel, där ingen av oss har en chans att bevisa vår ståndaktighet. Vi har gott om situationer i vårt vardagsliv, där vi snarare kryper undan än står för det bibliska vittnesbördet.

(2) Om inte, vad gick ni ut för att se? En man klädd i fina kläder? Se, de som bär fina kläder finns i kungapalatsen.

Inte heller det här passar in på Johannes. Han gick klädd i grova kläder och åt det han hittade ute i markerna. Han avstod från all yttre grannlåt och prakt. Här är han också en förebild för Jesus, som själv skulle demonstrera det genom att rida in i Jerusalem på en åsna.

Man har skämtsamt sagt om prästkallelsen: Varför kallar Gud alltid till de stora församlingarna?

Kanske den regeln har undantag, men är det inte så att vi gärna vill söka oss till jobb där vi ska synas mera, få bättre lön och räknas till de ansedda, än att vara tjänare i det lilla? Ändå är det så, att den allra bästa platsen att tjäna Gud är att vara på den plats där han ställt oss. Det må sedan vara en obetydlig uppgift vid ett löpande band, att köra en sopbil eller att plocka varor i butikshyllan. Se på Johannes: han tjänade där han var ställd utan att fråga efter position i samhället. Tids nog fick han komma inför de fina människorna i kungapalatset, men det var som martyr, och då visades hans huvud upp för de fina gästerna.

(3) Men vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, det säger jag er: Han är ännu mer än en profet. Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare framför dig, och han skall bereda vägen för dig.

Här ger Jesus det högsta vittnesbördet om Johannes: han är större än GT:s profeter. Han är nämligen den som bereder vägen för Kristus, Messias. Han är budskapet från Gud själv som har en direkt kontakt med Frälsaren.

Ordet budbärare är det samma som ängel. När Gud sände himmelska änglar till jorden vid vissa tillfällen var det för att bära fram ett särskilt budskap. Ängeln kom till Maria när hon fick uppdraget att föda Jesusbarnet. Han kom till Josef för att överbevisa honom att Maria inte hade levat i otukt utan att hon skulle föda Guds son. En väldig mängd änglar sjöng för Betlehems herdar när Jesus hade blivit född. Änglar satt i graven sedan Jesus hade uppstått.

Men Gud kunde också sända människor som budbärare. En sådan var Johannes.

Johannes Döparens profetiska uppdrag var att bereda vägen för Jesus. Han skulle predika lagen, så att lyssnarna skulle förstå att de är syndare och att de behöver förlåtelse för sina synder för att komma inför Gud.

 

En profet för vår tid

Vi ska avsluta med att placera in Johannes Döparen i vår tid. Vad skulle han säga i dag?

Utan tvivel skulle han angripa lösaktigheten. När han stod inför Herodes, sa han rakt ut: ”Det är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru.” (Mark 6:18) Han hade nämligen gift sig med sin bror Filippus’ hustru Herodias. Det budskapet ledde honom i döden.

Lukas berättar (kap. 3) hur människor frågade Johannes vad de ska göra, efter att ha hört honom predika om den kommande vredesdomen. Han gav dem konkreta förmaningar: har ni två livklädnader, dela med er åt dem som inte har någon. Den som har mat ska göra på samma sätt. Till publikanerna sa han att de inte skulle kräva för mycket betalt och soldaterna fick veta att de inte skulle missbruka sin makt och kräva något med våld.

Johannes predikar alltså både lagens andra bruk: den skapar syndakännedom och ger en längtan efter frälsningen, och lagens tredje bruk: den visar Guds goda och nådiga vilja, som en kristen gör med glatt sinne efter att ha förts till tron på Jesus. Han förde också människorna ända fram till Jesus för att de skulle bli hans lärjungar.

Det som vi kallar lagens tredje bruk kan vi också kalla goda gärningar. Den som har fått sina synder förlåtna och fått Jesus till vän och broder vill nämligen föra vidare den kärlek som Gud har bevisat honom, så att den också kommer medmänniskorna till del. De här gärningarna är inte sådana som ger oss meriter inför Gud och som vi åberopar på domens dag för att visa att vi skulle vara värda Guds frikännande dom, utan de är vittnen på att vi tror på Jesus och att vi har fått del av hans fullkomliga rättfärdighet, som han vann åt oss på korset.

Huvudpersonen i vår text är Jesus, inte Johannes Döparen. Jesus ska växa och Döparen bli mindre. På samma sätt ska vi inte växa genom att bli mera medvetna om vad vi gör, utan vår andliga tillväxt består paradoxalt nog i att vi blir mindre och Han blir större.

När Johannes Döparen har fått avsluta sitt verk med oss, då är vi tacksamma och glada över att få vända blicken från oss själva med vår fattigdom, andliga spetälska, synd och brist, och i stället se på Jesus, som gav sitt liv och dyra blod för att vi tack vare honom skulle vara hans, leva med honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet. Äran, äran, den skall Jesus ha.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.