Gudstjänst i Biblion på Midfastosöndagen 15.3.2015. Liturg och predikant: Ola Österbacka.

Texter: 1 Mos 41:25–45; Ps 122:1–9; Joh 6:1–15.
Psalmer: Sionsharpan 100; 53:4; 384; 204; 201; 307.

Predikotext: 2 Kor 2:14–17. Mp3-filen innehåller endast predikan. Tema: Guds kunskaps doft.

– – –

Bön: Käre Herre, kom till oss och låt oss få uppleva väldoften av ditt Ord, så att det får bli oss till liv. Låt inte djävulen få leda oss vilse genom sina förfalskningar. Herre, vi vill höra, tala du. Amen.

Predikotext: 2 Kor 2:14–17:

Vi tackar Gud, som ständigt för oss fram i Kristi segertåg och sprider sin kunskaps doft genom oss överallt. Vi är en Kristi väldoft inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som går förlorade: för några en doft av död till död, för andra en doft av liv till liv. Vem räcker till för det här? Vi är inte som de flesta, som förfalskar Guds ord för egen vinning. Nej, i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det som kommer från Gud.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vi brukar kalla midfastosöndagen för brödsöndagen. Huvudtexten är bespisningsundret, Joh 6. Vi vet alla hur gott det doftar när man bakar. Det är verkligen en väldoft. Doften kommer från brödet, och brödet uppehåller livet. I dag betraktar vi det bröd som kommer från himlen, som ger oss evigt liv.

Andra korintierbrevet är ett polemiskt brev. Paulus måste träda upp till försvar för sitt apostlaämbete. Det var inte så att hans ord betraktades som Guds ord på alla ställen och av alla. Tvärtom, många menade att han predikade för egen vinning. Sådana predikanter fanns det många av på den tiden.

Brevet är skrivet ungefär år 57 eller 58. Åren 52–53 vistades han första gången i Korint på sin andra missionsresa, minst ett och ett halvt år (Apg 18:1–18). Sedan återvände han till Antiokia och inledde där sin tredje missionsresa. Då vistades han tre år i Efesus där han skrev det första brevet till korintierna. Han tänkte sedan besöka dem men måste ändra sina planer. Därför skrev han ganska snart det andra brevet på sin resa via Makedonien. Under tiden uppstod kritik mot honom i Korint av vissa grupper. Man kritiserade honom för att han ändrade sina resplaner och för att han uppträdde svagt i sin predikan medan han verkade så hård i sina brev, men framför allt för att han hävdade att han var kallad till apostel av Jesus. Sådan kritik tillbakavisar han i sitt brev.

Låt oss sedan gå till texten. Över predikan i dag sätter jag rubriken ”Guds kunskaps doft”.

Ordet doft hittar vi på många ställen i Bibeln. Vanligen sätts det i samband med offerbestämmelserna i Mose lag. En sökning i Svenska folkbibeln ger 53 träffar, mer än hälften från Moseböckerna. I 3 Mos 1:9 heter det t.ex.

Det är ett brännoffer, ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren.

Dessutom finns ordet väldoftande, främst i samband med rökelse och kryddor, men också på ett ställe i NT i samband med offer, Ef 5:2:

Och lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utgett sig själv för oss som en offergåva, ett väldoftande offer åt Gud.

När Paulus sprider Guds kunskaps väldoft sker det genom hans predikan. Det är Guds ord som ger väldoften. Den här väldoften kommer från offret. Och det offer han talar om är inte offren i tabernaklet eller i templet, utan det offer som Jesus bra fram i sin egen kropp på Golgata när han offrade sig själv som ett evigt offer för oss.

Varför behagade offren Gud? Var det så att alla offer behagade honom?

Nej, vi vet av de första bladen i Bibeln att det fanns offer som inte var någon väldoft för honom. Det första exemplet var Kains offer (1 Mos 4:4–5):

Och Herren såg till Abel och hans offer, men till Kain och hans offer såg han inte.

Det har spekulerats varför Gud inte godkände Kains offer. Det står för lite i texten för att vi ska veta det direkt. Det som Gud ville uppenbara för oss genom det han ingav Mose att skriva var att det skedde ett brodermord. Det var det första exemplet på en våldshandling. Det är tydligt att något fattas i texten, något som Anden inte har ansett viktigt att berätta. Gud hade gett instruktioner om hur offret skulle verkställas. Abel gjorde som Gud hade sagt, och hans offer behagade Gud. Men Kain gjorde inte som Gud hade sagt.

Av bestämmelserna om offren genom Mose vet vi att offer som skulle utgöra soning för synd skulle innehålla blod. Så säger också Hebr 9:22:

Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.

Abel lydde Gud. Han trodde Guds ord och han handlade enligt det och offrade ett blodsoffer. Det offret behagade Gud.

Hebreerbrevets nionde kapitel ger oss en stark undervisning om offrens betydelse, särskilt därför att vi får läsa om hur offren pekar fram mot Jesu offer. Det står tydligt och klart att tabernaklet, och senare tempeltjänsten, bara är bilder (v9ff):

Detta är en bild av den tid som nu är: gåvor och offer frambärs, men de kan inte helt rena samvetet hos den som offrar. Liksom med reglerna om mat och dryck och olika reningar handlar det bara om yttre regler fram till tiden för en bättre ordning.

Det är tiden för en bättre ordning som nu beskrivs, både av Hebreerbrevet och i Paulus undervisning. Den bättre ordningen är den som Gud hade planerat redan innan Abel bar fram sitt offer och mördades av sin bror. Gud hade tänkt ut den långt innan han gav Mose föreskrifterna om tabernaklet. Den förverkligades ”när tiden var fullbordad”, då när Gud sände sin Son för att frälsa världen från deras synder.

När Jesus hängde på korset, sönderslagen och blödande, tillsammans med två rövare, då kan inte luften runt honom ha luktat särskilt gott. Men en ljuvlig doft steg upp till Gud. Och när apostlarna sedan började predika om honom spreds samma doft runt världen. Denna kunskapens doft är Ordet om frälsningen, Ordet om Kristus.

Ett rent Guds ord

Paulus är mån om att framhålla hur viktigt det är att detta Ord är rent och oförfalskat. Han är medveten om att några inte erbjuder detta rena ord:

Vi är inte som de flesta, som förfalskar Guds ord för egen vinning. Nej, i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det som kommer från Gud.

Det är rentav så att de allra flesta är oärliga. De låtsas predika Guds ord, men i själva verket predikar de för egen vinning. De tar fram sådant som passar människor, de gömmer bort sådant som gör att de tappar anhängare. Så gjorde inte Jesus. När han undervisade om sig själv som det levande brödet drog sig många bort från honom. Så gör inte heller Paulus. Det är kanske därför han går längre än vad Jesus lär när det gäller en apostels rättigheter. Jesus hade sagt (Matt 10:10): ”Arbetaren är värd sin mat.”

Därför skulle det också ha varit alldeles rätt och riktigt att Paulus skulle ha blivit försörjd av sina församlingar. Det blev han nog tidvis och i viss utsträckning. Det berättas flera gånger att församlingen utrustade honom och hans följeslagare för deras resa. Men just i Korint är han mån om att påpeka att han inte ligger någon till last, utan förtjänar sitt uppehälle genom sitt yrke. Så här skriver han i 2 Kor 11:7–9:

Eller var det en synd jag begick när jag ödmjukade mig för att ni skulle upphöjas och predikade Guds evangelium för er utan ersättning? Andra församlingar plundrade jag genom att ta emot lön för att kunna betjäna er. När jag var hos er och saknade något låg jag ingen till last, för bröderna som kom från Makedonien försåg mig med det jag behövde. På alla sätt aktade jag mig för att bli en börda för er, och det tänker jag fortsätta med.

Enligt Paulus’ kritiker kan det inte ha varit ett tecken på en rätt apostel att han inte tog emot någon ersättning från församlingen. Snarare ansåg man att en apostel fick sitt värde från hur mycket han kostade församlingen. Men Paulus räknar inte sådana yttre saker som viktiga för hans värde och anseende. Det som gäller är att predika ett rent Guds ord.

Vi ska också minnas, att ett viktigt syfte med resan till Korint var att samla pengar som stöd åt de nödlidande i Jerusalem. Om han själv ligger församlingen till last blir det mindre kvar att ta med till Jerusalem. Kapitel 8–9 är ju en stark ”kollektpredikan” för att förmå korintierna att ge sitt bidrag av hjärtat.

Nu är det vår uppgift att sprida denna väldoft till vår omgivning, till världen. Vi har många förmaningar i den här riktningen. En av de främsta ingår i Paulus avskedsbrev, Andra Timoteusbrevet (4:2–4), som inte bara gäller hans lärjunge Timoteus utan också oss alla som har anförtrotts ämbetet att stå i Kristi tjänst:

Predika ordet, träd fram i tid och otid, tillrättavisa, varna och förmana med allt tålamod och all undervisning. Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter.

Det här gäller varje kristen i hans umgänge med familj, släkt, grannar och vänner. Träd fram i tid och otid! Ta till vara möjligheterna att berätta om Jesus!

Varför är det så viktigt? Jo, för att det finns en skrämmande avigsida av detta att utgöra en väldoft inför Gud. Det är att doften är en doft från död till död. Vi måste se lite mera på den aspekten.

Det stora allvaret

Det handlar i korthet om risken att gå förlorad. Det finns två vägar, två sätt att sluta jordelivet på.

Vi är en Kristi väldoft inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som går förlorade: för några en doft av död till död, för andra en doft av liv till liv.

För några är Guds ord en doft från död till död. Det gäller dem som går förlorade. För dem som blir frälsta gäller att Guds ord är en doft från liv till liv: från Kristi liv till vårt eviga liv. Men för dem som förnekar honom blir budskapet om hans död bara en doft till död, ett bestyrkande av att de kommer att förpassas till helvetet på den dagen när Jesus kommer i sin härlighet.

Det här för också tankarna till de allvarliga orden i Jes 55:10–11:

Liksom regnet och snön faller från himlen och inte återvänder dit, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar och ger säd till att så och bröd till att äta, så skall det vara med ordet som går ut från min mun. Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det vartill jag har sänt ut det.

Ordet återvänder inte förgäves. Det har alltid sin kraft. Om det inte verkar omvändelse och frälsning kommer det att verka förhärdelse och i sista hand förtappelse.

Men det här ger oss inte rätt att låta bli att predika. Vi kan inte säga, att de som inte har hört evangelium inte heller kan dömas. Vi är bundna av Guds befallning, att predika Ordet, att göra alla folk till lärjungar. Att det sedan finns sådana som inte tar emot Ordet kan vi inte göra något åt, när vi har gjort vårt och överräckt Ordet till Andens förfogande. Det är Den Helige Ande som har i uppgift att tillämpa det, att föra det till hjärtat och omvända människorna.

Vem räcker till för det här?

Så frågar Paulus, och han ger också svaret: Kraften ligger i Guds ord självt, inte hos oss. Det är inte vi som har kraften att väcka från död till liv. Vår kraft ligger i att vi har Ordet till förfogande. Det är ofta så att det som i själva verket är ett segertåg med Kristus, verkar som nederlag och svaghet. Men den som följer Guds ord går i Kristi segertåg.

När Paulus förkunnar denna ljuvliga doft, evangeliet som ger liv, då tas det inte alltid emot med glädje. Han möter kritik. Då blir predikan av Guds ord, som skulle leda till liv, i stället en doft av död till död. I vår predikan finns nämligen också ett element som dödar, som gör människor arga och fientligt inställda. Till den kristna läran hör att den går på kollisionskurs med det som världen älskar. Och tyvärr är det så att många som räknar sig som kristna är så upptagna och förförda av världen att de också motsätter sig Guds ord. Därför uppstår det alltid motsägelse kring dem som predikar ett klart och rent Guds ord. Det finns ingen kyrka i världen som är mera hatad och missförstådd än den kyrka som står för allt Guds ord.

Det är som Rutström sjunger i en sång:

Vad annan lön än skam och ve
har evangelium haft,
när det predikas som bör ske
i Ande, liv och kraft?

Och så påminner han om det levande brödet som ger liv:

Guds ord ger liv, där död nu rår,
och för ur graven ut.
Det läk’dom ger för syndens sår
och gör på smärtan slut.
Det bröd som ned från himlen kom
är Jesus Krist, Guds egen Son.
Ja, han är livet för min själ,
som fötts som syndens träl.

Det är det här livet, väldoften från Kristi liv, som ger oss liv. Det ger syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet åt alla dem som tar emot Ordet.

Därför kan vi också be med honom:

När jag är under korset böjd,
o Herre kär, gör mig då nöjd
för din skull mista, glad till mods,
båd’ ära, liv och gods!

Ja, hjälp oss, käre Herre, att inte förfalska ditt ord genom att försöka anpassa det och få det mera accepterat, utan våga bekänna och förkunna det rent och oförfalskat, så att det kan bli en doft av liv till liv i denna ondskans och dödens värld. Amen.