Gudstjänst i Biblion på pingstdagen 31.5.2009. Predikant och liturg: Ola Österbacka, kantor: Hans Ahlskog. Text: Apg 2:36-42 (26:50). Tema: Den Helige Andes utgjutande.

36 Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias.”
37 När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: “Bröder, vad skall vi göra?” 38 Petrus svarade dem: “Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. 39 Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar.” 40 Också med många andra ord vittnade han och uppmanade dem: “Låt er frälsas från detta bortvända släkte.” 41 De som då tog emot hans ord döptes, och så ökade antalet lärjungar den dagen med omkring tre tusen.
42 De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.

 

1. Den helige Ande överbevisar om synd

När Petrus håller sin pingstpredikan berättar han egentligen mest om vad som har hänt Jesus, och förklarar det med hänvisningar till GT. Och han påminner lyssnarna om deras skuld för korsfästelsen, ”denne Jesus som ni korsfäste”.

Då högg det till i hjärtat på dem. Var det så att de hade varit med och ropat ”korsfäst!”? Kanske var en del av dem med. Men det fanns säkert också annat som gav dem dåligt samvete.

De hade lyssnat till Jesus. Han var en välkänd profet. Många av dem var med när han talade så allvarligt, att de flesta gick bedrövade bort. De hade inte brytt sig, de tyckte det var ett hårt tal.

Till och med hans lärjungar hade flytt då när det gällde. De hade inte kunnat försvara sin Mästare. Och de hade inte ens kommit ihåg vad han hade sagt, att han måste lida och dö och att han skulle uppstå på tredje dagen.

Visst hade de alla orsak att känna ett hugg i samvetet. Har du och jag det?

Vi var väl inte med och korsfäste Jesus? Vi övergav honom inte i Getsemane. Vi har ju ingen chans att lyssna till honom och förkasta det han sade.

Nej, vi var inte där på plats. Men vi har haft en chans att lyssna till honom. Kanske det ändå finns något som gör att det hugger till i vårt samvete?

Jesus undervisar i sitt avskedstal om den helige Ande. Han säger (Joh 16:7–11):

Och när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: om synd, ty de tror inte på mig, om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, om dom, ty denna världens furste är dömd.”

Den Helige Ande har minst lika hårt arbete med att överbevisa oss som med Petrus åhörare. Vi är nämligen som stock och sten när det gäller vårt eget intresse att lyssna och ta emot. Ja, ännu värre. En stock och en sten gör inte motstånd när Gud talar, men det gör vi. Vi hittar på alla möjliga undanflykter.

Och vi är rentav väldigt duktiga på att rättfärdiga oss. Vi hänvisar till våra insatser på olika sätt: vårt arbete i Guds rike, våra penninggåvor, och rentav vår lära, som vi tror är den enda rätta.

Ju större meriter vi har, desto svårare har Anden att överbevisa oss om vår egentliga situation inför Gud. Tänk på sändebrevet till Laodicea, Upp 3, där Jesus tillrättavisar mottagarna av brevet för att de är ljumma. De har en stark tilltro till sig själva. De är sig själva nog. Därför ska de spys ut ur hans mun. Men i Jesu närhet ser vi hur syndarna dras till honom, de som upplever sig själva misslyckade. De lyckade behöver inte Jesus, annat än att de vill sola sig i hans glans.

Men Anden har samma kraft i dag.

 

2. Den helige Ande omvänder

När den stora folkskaran på pingstdagen lyssnade till Petrus frågade de: ”Bröder, vad ska vi göra?” Svaret var en uppmaning till omvändelse och dop.

Det tillstånd som lyssnarna var i är det också det tillstånd var och en av oss befinner oss i innan vi är omvända: otro. Det finns flera synonymer: andligt död, bortvänd från Gud, opånyttfödd. Vi kunde säga att vi står med ryggen mot Gud, vända bort från honom. I det tillståndet mår vi ofta dåligt. Vi ser elände, sorg och nöd runt om oss, vart vi än vänder blicken. Och ser vi på oss själva är det lika illa. Det kan förstås hända att en och annan av oss hittar uppmuntrande saker: en fin karriär, gott om pengar, finare hus än grannen, osv. Men det är sånt som håller att betrakta bara en kort tid, sen inser vi att det är ett jagande efter vind, som Predikaren säger.

När lagen drabbar oss slås allt sönder. För lagen ställer oss inför Guds helighet: var fullkomliga! Då är det slut på glädjen. Särskilt när vi tänker på att vi en dag ska ställas fram inför Guds domstol och allt ska granskas och visas upp. Vad har jag då att komma med?

Vad ska jag göra? Omvänd dig! Det betyder att du ska flytta din blick från dig själv, din omgivning, och se på vad Gud gör för dig. Lyssna till evangelium!

Det handlar exakt om det som Petrus predikade: se vad som har hänt Jesus, se att det som skrevs om Messias har gått i fullbordan. Omvändelsen är att vända sig från baksidan, det som vänt mot världen, det egna jaget, tilltron till sig själv, och vända sig för att lyssna och ta emot det som Gud har gjort för oss. Och det är Anden som svänger på oss, som Jesus säger i Joh 16:14: ”Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er.”

Vad är det då som Gud har gjort? ”Denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias.

Jesus är Herren. Det blev de kristnas första bekännelse. Det är en stor bekännelse, långt större än att bara erkänna honom som en ledare, vår Herre. Det är en bekännelse till att han är JAG ÄR, den som uppenbarade sig för Mose vid den brinnande busken. Han är den trefalt helige, himlens och jordens skapare, den som råder över allt, den som vet allt.

Att bekänna Jesus vara Messias, det betyder att han erkänns vara den Davids son, som Gud hade lovat honom genom Natan, den som för evigt ska sitta på Davids tron och regera över allt. Det är om honom vi bekänner, att han har farit upp till himlen och sitter på Guds högra sida, dvs utövar Guds allmakt. Det betyder också, att han är den som kommer med den eviga rättfärdigheten, syndernas förlåtelse.

”Låt er alla döpas i Jesu Kristi namn.” I hans namn betyder att döpas in i hans gemenskap, eller att få en full gemenskap med allt det han är och har. Dvs. hans rättfärdighet blir vår när vi döps, som Paulus också säger i Gal 3:27:

Alla ni som har blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus.

På denna grund kan syndernas förlåtelse predikas. Genom dopet kläs vi i Kristi rättfärdighet, och samtidigt läggs vår synd på honom. Vi förs nämligen i dopet genom tid och rum till korset, där det saliga bytet skedde: världens synd togs bort och den rättfärdighet som Jesus hade vunnit för hela världen blev uppenbarad när han uppstod.

Pingstens budskap är alltså: Skriften är fullbordad, Messias har kommit, det här gäller dig! Det är det allmänna budskapet, som gäller hela världen. Nu vill Anden tillämpa det allmänna budskapet just på dig, dvs. omvända dig, så att du svarar på evangeliets ”för dig” med ”för mig”. Och det gäller ”er och era barn” – senare ser vi att detta ”er” också gäller alla hedningar, också oss. Det finns redan med i denna profetiska utsaga även om Petrus inte förstod det fullt ut då ännu: ”alla dem som är långt borta”. Det här är en term som avser hedningarna, som inte fick komma nära i templet.

Detta ”alla” gäller också dopet, som därför praktikserades för hela familjer, också barnen.

Så många som Herren vår Gud kallar.” Det här är ett vittnesbörd om vår fullständiga oförmåga och Guds allmakt: jag har själv inte den minsta förtjänst av min omvändelse. Det beror inte på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet.  Att jag får tro mig vara salig är från första början Guds nåd allena.

 

3. Den helige Ande förmanar och varnar

Petrus slutar inte här. Han fortsätter med många förmanande ord, som bara delvis är återgivna här. ”Låt er frälsas från detta bortvända släkte.” Det går en skarp gräns mellan de icke-troende och de troende: bortvänd – omvänd. Lämna detta bortvända släkte! Petrus varnar: det är farligt att fästa sitt hjärta vid det som vi kallar världen. Paulus uttrycker det så här i Rom 12: ”Anpassa er inte efter denna tidsålders väsende.”

Kol 3:1: ”Då ni alltså har uppstått med Kristus, sök då det som är därovan, där Kristus sitter på Guds högra sida.

Vi befinner oss alla i en riskzon, eftersom djävulen vill röva bort Kristus från oss, och oss från Kristus. Man brukar säga att han har två allierade, som är mycket starka: världen och vårt eget kött.

Under tiden efter pingst, eller trefaldighetstiden som vi talar om enligt den gamla handboken, kommer vi att följa den helige Andes verksamhet med oss människor i livets olika skeden. Det är växandets tid, som i våra nordliga länder så fint avbildas i att  Gud låter naturen grönska och skördarna växa till och mogna. Det sker mitt ibland naturens alla faror: storm, hagel, tistlar och annat ogräs som vill förkväva grödan, röta och skadeinsekter, djurens kamp för sin överlevnad i det ekologiska kretsloppet.

Allt det här påminner om att vi lever mitt i en farlig värld. Därför behöver vi förmaningarna att hålla blicken stadigt på Kristus, att söka det som är därovan. Det är nämligen bara där kraften finns till den strid som vi är kallade till. Det är så Anden vill leda oss: med blicken mot Kristus.

När den helige Ande visar oss på Kristus, visar han på vad vi är frälsta från: slaveriet under djävulen och världens makter, och från att låta vårt kött styra våra begärelser. Men samtidigt ger han oss utrustning så att vi kan kämpa mot detta, och han förser oss med gåvor så att vi kan vara ljus och salt i världen och fungera som Kristusbrev, eller himlaljus i världen.

Det här gör han genom sin församling. Där använder han nådens medel för att föda oss med evangeliet och sakramenten, som Gud i sin godhet har gett oss för att bevara oss i tron och för att uppbygga vår gemenskap, med den Treenige och med varandra.

Pingsten och den tredje trosartikeln utgör därför en stark uppfordran till oss att hålla fast vid vår gemenskap kring Ordet och sakramenten och söka oss till det bord där Kristus kommer till oss. Låt oss följa de första lärjungarnas exempel, de som höll fast vid apostlarnas lära, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna.

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans helige Ande må stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och blir saliga, genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.