Predikan av Ola Österbacka vid hemgudstjänst i Replot 20.6.2015 över texten för tredje söndagen efter Trefaldighet: Matt 9:9-13. Predikan lästes av David Åkerlund vid gudstjänst i Lepplax bykyrka 21.6.2015.

– – –

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Låt oss be:

Käre Jesus! Du som kallade tullindrivare och syndare till måltid med dig, kom och förbarma dig över oss i dag och låt oss genom din nåd få vara med som bordsgäster när du delar ditt rika ord till oss. Amen.

Predikotexten är från Matt 9:9–13:

Jesus gick vidare därifrån och såg en man som hette Matteus sitta vid tullhuset. Han sade till honom: ”Följ mig!” Då reste sig Matteus och följde honom.

När Jesus sedan var gäst i hans hem, kom många tullindrivare och syndare och låg till bords tillsammans med Jesus och hans lärjungar. Fariseerna fick se det och frågade hans lärjungar: ”Varför äter er mästare med tullindrivare och syndare?” Jesus hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå och lär er vad detta betyder: Jag vill se barmhärtighet och inte offer. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vem var Matteus?

Ämne för predikan är: Jesus kallar syndare. Vi ska först stanna upp inför frågan vem Matteus var.

Namnet Matteus är känt för oss alla via det evangelium som bär hans namn: Matteusevangeliet. Likt de andra evangelierna nämns inte författaren, men det finns en stark urkristen tradition att det var just den tullindrivare som kallas till lärjunge i dagens text.  I listan över de tolv apostlarna som Jesus valde bland alla dem som följde honom upprepar han uttryckligen att han är en tullindrivare. Det gör inte de andra, Markus och Lukas. Det var nämligen ingen smickrande titel. I tidigare bibelöversättningar använder vi ordet publikan, och det står ofta tillsammans med syndare. Ordet hade en nedsättande klang, lite som när vi talar om förskingrare eller börshajar.

Markusevangeliet berättar om att det var Levi, Alfeus son, som satt där vid tullhuset och som kallades att följa Jesus. Lukasevangeliet kallar honom också Levi. Det var mycket vanligt att man hade två eller flera namn på den här tiden, precis som vi i dag vanligen har två eller tre förnamn och sedan ännu ett efternamn, släktnamnet. Det samma gäller också andra av Jesu lärjungar, till exempel Bartolomeus som kallas Natanael i Johannesevangeliet.

Matteus var en som judarna såg ner på. Tullindrivarna hade gett sig i tjänst åt förtryckarna, romarna. Deras metoder var långt ifrån hederliga. Vi har en bra beskrivning av hur de brukade utöva sitt yrke i berättelsen om Sackeus i Lukas 19. Han var en förman vid tullen och när han mötte Jesus avslöjade han att han inte hade rent mjöl i påsen. Han sa bland annat:

Och har jag lurat någon på något, betalar jag fyrdubbelt igen.

Troligen hade Matteus också sysslat med samma ohederligheter, sådant som vi på ren svenska kallar stöld och utsugning.

Vad hade Matteus för egenskaper som gjorde att Jesus kallade honom att bli en av hans tolv apostlar, trots att han var en föraktad tullindrivare?

Att Jesus kallade honom måste ha varit chockerande för de andra, åtminstone till en början. Säkert var Matteus mycket begåvad, då Jesus gav honom en sådan tjänst. Men att någon med en så diskutabel bakgrund skulle utses till apostel var inte något som man kunde förvänta sig. Ändå visste Jesus exakt vad han gjorde, precis som när han utsåg Judas Iskariot, förrädaren, till en av de tolv. Det har en stor betydelse för evangeliet att en sådan som Matteus kallades att bli Jesu sändebud. Det är därför att

Jesus kallar till omvändelse

Just i dag, när temat är Guds förekommande nåd, är berättelsen i vår text en stark beskrivning av hur Gud tar sig an människor. Gud frågar inte efter våra meriter när han kallar människor i sin tjänst. Snarare är det tvärtom: om en människa anser sig ha något att komma med inför Gud, så blir hon nog snabbt av med den meriten när Gud kallar.

Tänk på hur det var med aposteln Paulus, när han ännu kallades Saulus, och när han ännu var en hård förföljare av Jesu lärjungar. Han trodde minsann att han hade meriter. Han hade gått i den förnämsta skolan, han var en farisé som ivrade för Guds lag så mycket som någon jude kunde göra. Men efter att han hade mött Jesus svängdes hela hans liv upp och ner. Han skriver själv i Filipperbrevet (3:7–8):

Men allt det som förr var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre.

Det här är termer som vi egentligen brukar använda i bokföring: vinst och förlust. Tidigare  såg Saulus det som en vinst att nitälska för Guds rike på ett sådant sätt att han ville utrota de kristna, ”nasaréns parti”. Ju ivrigare han var, desto mera räknade han i vinst. Men nu såg han, att hela skalan måste vändas upp och ned. Då kom det som han strävade mest efter att hamna längst nere på förlustsidan. Det blev alltså den största belastningen, det blev en skuld.

I stället blev det som han tidigare hatade kärt för honom. Den Jesus som han förföljde blev hans Herre och Mästare. De människor som han ville utrota från jorden blev hans käraste vänner och arbetskamrater. Det evangelium som han ansåg vara rena skräpet, alltså falsk lära, det blev den stora Sanningen som han nu på allt sätt ville arbeta för.

Så här blev det också för Matteus, tullindrivaren. Vem vet vad han hade tänkt där vid tullstationen. Han hade troligen hört om Jesus. Kanske han längtade efter förlåtelse för sina synder, som han dragit på sig i sin verksamhet, så som också Sackeus gjorde.

Det står inte i vår text om Jesus förde något samtal med Matteus. Det står ingenting om att han skulle ha frågat: ”Vill du byta jobb?” eller: ”Vill du ha omväxling i livet och se något annat?”

Det enda som Matteus berättar är att Jesus sa de enkla och raka orden: ”Följ mig!”

De orden räckte till för att Matteus skulle stiga upp från sin stol och lämna sin kassa och följa Jesus. Det fanns makt i de orden. När Gud ger order är det bara att lyda.

När vi möter Guds ord möter vi också makt. Det är genom Ordet som Den Helige Ande kallar till omvändelse. I Ordet möter vi domen över oss själva. Lagen säger oss, att vi är på fel väg. Också fast vi inte själva vet om det, så som det var med Saulus när han begav sig iväg till Damaskus, så överbevisar oss Ordet om synd, eftersom vi inte av oss själva tror på Jesus eller kan komma till honom. Där vi går bortvända från Jesus tar han tag i oss och svänger på oss, så att vi ser att det här inte går längre. Vi inser att det som vi har tyckt vara bra, det som vi har berömt oss av, det är något att skämmas över. I Guds ords ljus blir allt det som vi själva har att komma med till skam.

Men vad gör nu Jesus?

Jesus tar emot syndare

Han svänger oss helt om så att vi ser på honom. Han kallar oss till sig. Fast han får oss att skämmas över vår synd ger han oss kallelsen att följa honom. Nu vill han att vi inte längre ska se på oss själva. Nu ska se på honom. Han tar emot syndare. Han kallar rentav syndare att äta med sig. Vi kallas att fira en gemenskapens måltid med honom.

Så här säger han också i brevet till Laodicea (Upp 3:20):

Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.

Jesus mötte ofta förakt bland judarna för att han inte verkade bry sig om att de som han inbjöd hade dåligt rykte. Man sade: ”Han tar emot syndare och äter med dem.”

Hur kan han äta i en tullindrivares hus? Det står att många tullindrivare och syndare kom och åt med honom i Matteus hus. Vad var det för syndare? Det får vi inte svar på. ”Tullindrivare och syndare” var två begrepp som ofta användes tillsammans. Säkert är att det inte var särskilt hedervärda medborgare. Det kan ha varit sådana som hade ertappats med stöld eller som hade brutit mot olika bestämmelser i Mose lag. Det kan ha varit kvinnor som råkat i olycka genom mäns sexuella övergrepp. Det kan ha handlat om prostituerade, eftersom vi vet av andra ställen att sådana sökte sig till Jesus för att få hjälp att lämna sitt gamla liv. Jesus nämner också på ett annat ställe (Matt 21:31) just dessa tillsammans med tullindrivarna:

Tullindrivare och prostituerade ska gå före er in i Guds rike.

Det är alltså något mycket radikalt det som Jesus gör. Först ber han en förhatlig tullindrivare att bli hans lärjunge. Sedan går han till hans hus och deltar i hans måltid tillsammans med många andra föraktade människor, sådana som de rättrogna fariseerna inte ens skulle ha velat röra.

Bordsgemenskapen var helig för judarna. De åt inte tillsammans med hedningar. Att dela måltidsgemenskap var ett tecken på brödraskap, en gemenskap i tro och liv.

Att fariseerna frågar varför Jesus äter tillsammans med tullindrivare och syndare var alltså inte bara ett uttryck för deras nyfikenhet, så att de ville ha motiveringen till att Jesus gjorde så. Det innebar också en hård kritik mot honom. När Jesus delade måltidsgemenskap med tullindrivare och syndare ställde han sig själv i deras sällskap. Han gick in under den förbannelse som fanns uttalad över sådana.

Men att Jesus gjorde så här var en del av hans uppgift. Hans svar var:

Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.

Han svarade ungefär på samma sätt när han kritiserades för att gå in till Sackeus hus. Det här var inte en engångsföreteelse. Det var Jesu egentliga verksamhet att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Det var hans syfte att kalla syndare till omvändelse.

Därför kallar han också dig och mig i dag. Han kallar oss ut från ett liv i stolthet över oss själva, från självförverkligande och egoism, till att följa honom och tjäna honom.

När Matteus började följa Jesus hade han kanske inte så mycket pengar som förr. Men han hade något annat som var långt bättre: han hade ett gott samvete, för Jesus hade förlåtit honom alla hans synder. Han hade frid i sin själ. Han hade glädjen att få dela den himmelska gemenskapen med den Treenige Guden och därmed med alla dem som kallats till den gemenskapen av Guds oförskyllda nåd.

Och han hade också i jordiskt avseende en mycket större rikedom än tidigare. Nu hade han inte så välfyllda kassaskrin med stulna pengar som gnagde på hans samvete. Men han hade ett löfte om att få allt vad han behövde för dagen. Han levde av Jesu nåd. Och den nåden var mycket större och rikare än någon jordisk rikedom.

Det är på samma sätt med oss. Vi kallades till omvändelse när vi blev döpta, trots att vi var bortvända från Gud. Då kläddes vi i en dräkt som på ett bildlikt sätt täckte över våra synder, synder som vi var födda med genom vår naturliga födelse. Den dräkten heter Kristi rättfärdighet. Och var gång vi kommer inför honom och bekänner vår synd, så kommer han till oss med sin försäkran: Dina synder är förlåtna.

Nu får också vi gå i samma uppdrag som tullindrivaren Matteus. Han kallades av Jesus att bli hans vittne, att predika om vad Jesus har gjort. Nu är det inte så att var och en av oss ska börja predika. Det är en särskild förmån och en stor uppgift som några av oss kallas till. Men vi har alla uppgiften att berätta om Jesus för våra vänner, grannar och släktingar. Vi kan vittna om den frid som inte utgår från pengar som vi skaffar genom mer eller mindre hederlig verksamhet, en frid som inte är beroende av hur världens mäktiga ledare rustar upp sina arméer, och som inte heller är beroende av vad människor anser om oss. Vi kan berätta om en glädje över att Jesus har kallat syndare till bords med sig, och att han en gång ska kalla oss hem till en måltidsgemenskap med Matteus och Paulus och alla andra heliga, och framför allt, med Jesus själv.

Här skänkes nåd åt syndare
och dubbelt åt de sämsta.
Här hjälpes alla stackare,
de sämsta blir de främsta.

Halleluja, Gud Fader, Son
och Ande god tillika!
Om syndare du varit mån
och gjort dem evigt rika.
(SH 212)

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, så som det var av begynnelsen, nu är och ska vara, från evighet till evighet. Amen.

Följ och dela!