Predikan på Logos årsfest 21.5.2009, Ola Österbacka.

Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. (Matt 5:3)

Vad har denna Jesu första saligprisning att göra med profeten Hesekiel?

Guds dom över högmodet

Den anger grundproblemet med judarna som Hesekiel riktade sig till. De trodde sig äga riket, för att de tillhörde det utvalda folket, och för att de hade templet i Jerusalem. De var minsann inte andligt fattiga. De var andligt rika och stolta.

De glömde att de inte var Guds folk för att de hade någon berömmelse i sig själva.

Det var inte för att ni var större än alla andra folk som Herren fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. Utan det var därför att Herren älskade er och höll den ed som han hade svurit era fäder som Herren förde er ut med stark hand.” (5 Mos 7:7)

När Gud talar om sitt folk, använder han ofta bilden av en kvinna, som begått otukt. I Hes 16:6 beskriver han så här hur han kallade sitt folk: ”När jag gick förbi där du låg och såg dig sprattla i ditt blod, sade jag till dig där du låg i ditt blod: ’Du skall få leva!’”

Det var Guds nådiga utkorelse allena som låg bakom hans val av Abraham, Isak och Jakob som stamfäder till det utvalda folket.

Detta folk var upproriskt och hårdnackat. Trots det höll Gud fast vid sitt förbund och lät det växa sig stort och få ett stort namn. Han lät Jerusalem bli en praktfull stad utan dess like, så att kungar och drottningar vallfärdade under Salomos tid för att se dess skönhet och lyssna till Salomos vishet.  Han föreskrev hur templet skulle byggas. Där skulle han själv bo mitt ibland sitt folk.

Men så blev folket högmodigt. Salomo själv började dyrka andra gudar. Riket delades. Nordriket, Israel, skapade nya gudstjänstplatser på höga berg och man dyrkade hednafolkens avgudar på offerhöjder. Och så kom straffdomen i form av assyrierna och Nordriket gick under.

Nu borde Sydriket, Juda, ha förstått att ta lärdom av hur det gick för Nordriket. De hade ju templet och där borde de ha sökt Herren i ånger och tillbedjan. Men nej, de var inte alls bättre. Hesekiel måste om och igen förkunna Guds dom över sitt folk.

Hesekiel får i en syn (kap 8) se hur en avgudabild blir uppsatt i templet. Det här anknyter till Manasses (reg. 697–643 f.Kr.) altaren som han byggde åt ”himlens härskara” (2 Krön 33:4–7). Det kan också gå tillbaka till Ahas (732–715 f.Kr.) som införde avgudaoffer i templet (2 Kung 16:10ff). Och nu ser Hesekiel hur Gud lämnar sitt tempel. Han flyttar helt enkelt ut, han kan inte dela hus med avgudarna.

Du människobarn, ser du vad de gör? Det är mycket vidriga ting som Israels hus här bedriver så att jag måste lämna min helgedom.” (Hes 8:6)

Det här måste få sitt straff. Folket måste inse vem Herren är: ”De ska inse att jag är Herren.” Det här uttryckssättet förekommer 64 gånger i Hesekiel. (Gammal övers: ”förnimma”, jfr ”känna”.)

Därför kommer också domsutsagor i stort antal och i klarspråk. Hes 7; speciellt 7:24–25:

”Jag skall låta de ogudaktigaste hednafolk komma och ta över deras hus. Så skall jag göra slut på de fräckas övermod, och deras helgedomar skall bli vanhelgade. Ångest kommer, och när de söker frid skall de inte finna någon.”

På motsvarande sätt dömer Gud också över hednafolken (kap 25–32), för att de är stolta och räknar bara med sig själva, och inte med Gud.

 

Guds trofasta löften

Inför alla de fruktansvärda domsutsagor som Hesekiel måste frambära för folket blir han ofta förtvivlad. Många gånger måste han utföra symbolhandlingar där han utsätter sig för stora lidanden. Men då kommer Guds ord med tröst till honom:

”Därför skall du säga: Så säger Herren, HERREN: Fastän jag förde dem långt bort bland hednafolken och spred ut dem i främmande länder, blev jag en tid en helgedom för dem i de länder dit de hade kommit. Därför skall du säga: Så säger Herren, HERREN: Jag skall samla er från folken och föra er tillbaka från de länder dit ni har blivit kringspridda, och jag skall ge er Israels land.” (Hes 11:16–17)

Herren har ändå inte övergivit sitt folk. Alla dessa  domsutsagor är till för att föra till folket till ånger och ödmjuka sig under Guds hand. Det tycks också ha lyckats till en viss utsträckning, för det finns faktiskt en liten skara som ska få återvända och bygga upp Jerusalem och templet. Det kan hända att Hesekiels verksamhet har fått denna frukt.

Här och var finns insprängt ljuvliga trösteord också i bokens första del, som annars kännetecknas av domsord. ”Jag ska samla er från folken och föra er tillbaka.” Det gör han, eftersom han har lovat med ed att han inte ska göra slut på sitt folk.

Hesekiel förmedlar också ett stort löfte:

Så säger Herren, HERREN: Jag skall själv ta en kvist från den höga cederns topp och plantera den. Av dess översta grenar skall jag bryta av en späd kvist och själv plantera den på ett högt och brant berg. På Israels höga berg skall jag plantera den, och den skall få grenar och bära frukt och bli en utsökt ceder. Alla slags fåglar skall bo under den och finna skugga under grenarna. Alla markens träd skall förstå att jag, HERREN, har böjt ner det höga trädet och upphöjt det låga trädet, och låtit det friska trädet torka och det torra trädet grönska. Jag, HERREN, har talat och skall göra det.” (Hes 17:22–24)

Här finns löftet om den kommande frälsningen genom Messias. Den späda kvisten, som vi sjunger om i psalmen ”Det är en ros utsprungen”, och som Jesaja profeterar om i Jes 53:2, rotskottet ur förtorkad jord, är nasarén, som föddes genom ett under där inga mänskliga förutsättningar fanns till liv. När Jesus berättar om hur senapskornet växer till ett träd, där fåglarna bygger bon, då anknyter han till Hesekiel.

Här visar han också grundregeln, att Gud upphöjer det låga och förgör det stolta.

 

Davids tron återupprättas

Men det är först i bokens slutdel som det härliga evangeliet uppenbaras i sin fullhet. I kapitel 34 berättar han om den rätte herden, som han kallar ”min tjänare David” (v. 23):

Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David. Han skall föra dem i bet och vara deras herde.

Det finns många löften förknippade med David. Många gånger lovar Gud att Davids tron ska bestå till evig tid. Hur kan det komma sig? Har Gud misstagit sig? Judafolket slogs ju fullständigt i spillror år 70 när romarna förstörde Jerusalem, och sedan dess har ingen tempeltjänst kunnat utföras.

Låt oss ta hjälp från 2 Sam 7. Där berättar Gud för David genom profeten Natan, hur han själv ska bygga ett hus åt David. Det ska ske genom en avkomling av David. Där finns det stora löftet (v 16):

”Ditt hus och ditt kungadöme skall bestå inför mig till evig tid, ja, din tron skall vara befäst för evig tid.”

Vi vet hur det gick med Davids rike efter Salomo: det delades itu. Ett par hundra år efteråt gick det större av dessa delar under, Nordriket Israel. Och inte heller Juda rike kunde behålla kungatronen vid makt. Judarna har därför väntat på att Messias ska komma, Davids son, för att återupprätta riket.

I Nya testamentet får vi veta att detta har förverkligats genom Jesu ankomst. Redan i änglarnas sång vid Betlehem förkunnas, att det lilla barnet är Messias, Herren. När Jesus döps av Johannes Döparen vittnar Gud om att han är den Älskade Sonen. Samma sak uppenbaras på förklaringsberget. Hyllningarna på palmsöndagen uttrycker jublet över att Davids son nu har kommit.

När Jesus inleder sin bergspredikan tar han först fram den gamla sanningen, att det är de som inte har någon egen kraft eller stolthet som ska ärva himmelriket. Riket var ett centralt begrepp också i Hesekiels profetior.

Vad betyder det att äga himmelriket?

Det betyder inte mänsklig makt och ära. Det betyder inte att man förfogar över stora byggnader eller praktfulla palats. Det betyder inte att man åtnjuter människors ära och gunst. Det betyder inte att man född av en god och ansedd familj med anor från förnäma släkter. Det betyder inte ens att man är med i en stor gemenskap.

Paulus uttrycker det i Fil 3:7–9 så att allt detta yttre är avskräde, och bara en sak är viktig: att bli funnen i Kristus. Han visar hur han skulle kunna berömma sig av sin härkomst, men allt det räknar han som förlust för Kristi skull.

Guds löften finns kvar för alla som är bedrövade över sin egen fattigdom, i andlig mening, för alla som behöver en hjälp utifrån och inte räcker till själva. Det var det som Hesekiel hade i uppdrag att förkunna: dom över självtillräcklighet och högmod, men tröst till alla dem som sörjde över sin synd, suckade i sin svaghet och längtade efter Guds nåd och barmhärtighet. Till dem kom han med beskedet: er tillhör riket!

Slutdelen av Hesekiels profetbok är därför en enda lång framställning av det härliga rike som Gud ännu har i beredskap för oss. Det är ett missförstånd att Hesekiel skulle tala om en ny jordisk kung av Davids släkt, eller om att den jordiska tempeltjänsten ånyo ska upprättas. Nej, Nya testamentet, inte minst Hebreerbrevet, säger oss tydligt att det inte mera ska finnas någon offertjänst i templet (Hebr 9–10).

Gud använder världshistorien och särskilt sitt utvalda folk Israel under Gamla förbundets tid för att uppenbara sina planer. Hans folk Israel har genom judarnas förkastelse av Messias lett till att också hedningarna, som vi hör till, har blivit upptagna till Guds barn och arvingar av riket på grund av samma nåd som Abraham, Isak och Jakob. Nu är det inte längre någon skillnad på jude och grek, den är en jude som har sin berömmelse av Herren och inte av människor, och som är omskuren i hjärtat, inte på köttet.

Judarnas återvändande från exilen i Babel är därför en förebild för hur Gud kallar sitt folk från alla jordens hörn för att bli bordsgäster i Guds rike.

När Hesekiel ska beskriva den slutliga upprättelsen av Guds rike smälter horisontlinjen ofta ihop, så att han dels ser återvändandet från Babel och dels det nya riket under Messias. Återvändandet från Babel och återuppbyggnaden av templet får så på nytt tjäna som en symbol, en skuggbild av det som en gång ska komma i härlighet. I Upp 21–22 har vi en motsvarande beskrivning av den underbara stad som Gud ska låta komma ner från himlen.

Där ska de som är fattiga i anden för alltid vara medborgare i Guds härlighetsrike, för Jesu Kristi skull. Give Gud att vi är med där.